Glödheta spänningar i Smoke – kan du lita på någon när gnistan tänts?
”Atmosfärisk briljans och imponerande skådespel försöker desperat rädda en serie som snubblar över tveksam dialog och ojämnt tempo – resultatet är både fängslande och frustrerande.”
Apple TV
När Emmyvinnande Taron Egerton byter Elton Johns glitterbeströdda fjäderboa mot en gammal sliten brandmansjacka måste man nästan ovillkorligen höja på ögonbrynen. Kan Egerton verkligen kliva från stilfullt popfenomen till sorgsen brandutredare med livskris – och fortfarande sälja upplevelsen trovärdigt? ”Smoke”, Dennis Lehanes nio avsnitt långa brottsdrama (premiär 27 juni, Apple TV+), gör precis detta och lite till. Placerad i ett regninfekterat nordvästra USA följer vi Dave Gudsen (Egerton) och kriminalinspektören Michelle Calderone (stabila Jurnee Smollett) när de jagar två seriemordbrännare genom en labyrint av utbrända husstommar, psykologiska gatlopp och moraliska gråzoner. Det räcker faktiskt med den första kvarten för att fastslå ett faktum – atmosfären är tätare än en redig nyårsdimma i Göteborg. Lehanes välbekanta och väldoftande noir-känsla är på plats. Enligt The Financial Times beskrivs seriens visuella stil mycket träffande som en produktion med ”stämningsfull atmosfär och elegant presentation”. Men vad vore ”Smoke” utan sin stora joker i kortleken – skådespelarna? Egertons gestaltning av den såriga, trötta Dave Gudsen har hyllats brett, där bland annat The Guardian lyft fram hans ”alltmer mångskiftande och smarta prestation som fångar varenda liten boll Lehane kastar åt honom”. Smollett kontrasterar snyggt mot Egertons sköra framtoning och levererar trovärdiga känsloskiftningar mellan tuff kriminalpolis och mer sårbara ögonblick. Hatten av, mina damer och herrar.
Skådespelarna glänser – trots ett ojämnt manus
Så skådespelarna håller alltså måttet, men hur går det då med seriens manus och tempo? Här stöter vi dessvärre på några av de gnisslande kuggar som får hela noir-maskinen att hacka betänkligt. Kritikerna har mixade känslor. Vissa delar kritikernas entusiasm över karaktärernas och spelets kvalitet, medan andra suckar över att manusförfattarna tycks ha låtit praktikanten ratta tangentbordet. Financial Times pekar på tydliga brister och konstaterar att trots premissens potential dras ”Smoke” med ”långsamt tempo, klichéfylld dialog och ojämna tonala övergångar mellan noir-dysterhet och humor”. På samma spår är The A.V. Club, som konstaterar att serien visserligen börjar starkt men snart blir tröttsam då ”katt-och-råtta-lekarna förlorar fart och istället känns som att de enbart fördröjer ett oundvikligt slut, om än stilfullt iscensatt”.
Inbjudande atmosfär – men håller rullgardinen för ljuset?
Ett av de tydligaste – och tveklöst starkaste – kasten i ”Smoke” är dess atmosfäriska intensitet. Dennis Lehane har, som alltid, en briljant känsla för att måla upp introspektiva och klaustrofobiska världar där man nästan kan höra regndropparna slå mot asfalten. Serien lyckas ofta vara precis sådär disig och melankolisk som varje självrespekterande noir-älskare vill. Men stil och stämning gör det inte alltid trivialt att förbise manusets ojämna kvalitet, och här ligger seriens största dilemma. Som tittare pendlar man envist mellan fascination och frustration, mellan sugande spänning och gäspframkallande transportsträckor. Siffrorna talar sitt tydliga språk: Rotten Tomatoes betygsätter ”Smoke” med 68 % bland kritikerkåren och ett något mer positivt publikomdöme på 74 %, medan Metacritic erbjuder betyget 61 av 100, vilket markerar serien som ”generellt gynnsamt bemött men knappast sensationellt”.
”Smoke” är mest sevärd tack vare sina två lysande huvudrollsinnehavare – en duo vars samspel bär publikens tålamod genom serien, även när handlingen slirar betänkligt.” – The Guardian
Botten eller toppen för Lehane och gänget?
”Smoke” är således varken fullträff eller katastrof. Serien besitter ingredienser nog för att bli höstens snackis med sina utmärkta skådespelarprestationer och en nattligt attraktiv estetik, men saknar tyvärr det där sista kryddmåttet för att nå status som en oemotståndlig noir-klassiker. Om man kan ha överseende med ett manus som ibland trampar vatten så finns här ändå gott om nöje att utvinna – inte minst tack vare Egertons övertygande karaktärsresa och Smolletts välkalibrerade balans mellan hårdhudad tuffhet och mänsklig sårbarhet. Men den som förväntar sig briljans i varje scen, bör nog sänka kraven – och kanske se till att hålla brandfilt nära till hands när irritationen över det hackiga berättandet sätter publikkänslorna i brand.
En het historia som pyr långsamt – vad handlar ”Smoke” egentligen om?
Så, var börjar man när det handlar om en serie som doftar mer grillad plywood än nybakat bröd? ”Smoke” kretsar kring den slitne, desillusionerade arsonutredaren Dave Gudsen (Taron Egerton) och kriminalinspektören Michelle Calderone (Jurnee Smollett), där deras jakt på två skoningslösa seriemordbrännare tar oss till ett nordvästra USA som snarare verkar göra reklam för hällregn och depression än för skogsturism. Teman som identitet, besatthet och moralisk ambivalens står i fokus – vilket torde vara både väntat och välkommet för alla fans av skaparen Dennis Lehane, mannen bakom mästerverk som ”Mystic River” och ”Gone Baby Gone”. Här bjuder Lehane in till en psykologisk djupdykning i mänskliga skuggzoner, och med sitt tydliga noir-hantverk skapas en värld där varje husbrand lika gärna kunde vara en metafor för karaktärernas inre glöd – eller total avsaknad av densamma.
Men medan premissen utlovar intrigerande mörker och komplexitet, tycks kritiker och publik inte riktigt veta på vilken stol de ska slå sig ner. För varje intelligent scen där Lehane skickligt skrapar bort fasaden från Gudsen och Calderones psyken, följer scener som, enligt bland annat The Financial Times, karaktäriseras av ”långsamt tempo och klichéfyllda dialoger” – den typen av repliker som får dig att fundera på om en AI-genererad chatbot fått i uppgift att skriva noir-spänning på autopilot. Svagheterna smygeldar alltså parallellt med berättelsens potential, och frågan förblir hängande i luften: Lyfter ”Smoke” någonsin förbi ett halvhjärtat pyrande, eller förblir den mest en lovande gnista som vägrar ta riktig fart?
När gnistor slocknar och flammor väcks – skådespelarna under lupp
Om det är något Dennis Lehane kan skryta med i sitt CV (utöver förmågan att hålla försäljningen av skottsäkra paraplyer i gång tack vare evigt regniga miljöer), så är det en enastående fingertoppskänsla för casting. Frågan var bara om Taron Egerton, senast sedd svassande runt som Elton John i glitterrock, skulle kunna manövrera över till en deppig brandmansjacka utan att snubbla. Som tur är – och rejält överraskande nog för skeptiker som undertecknad – har Egerton fått såväl kritiker som tittare att kapitulera. The Guardian är knappast ensamma om att jubla över hans ”alltmer mångfacetterade och smarta prestation”, där han med en tystlåten briljans fångar varje komplex känslonyans hos Dave Gudsen.
Lika vass är hans motspelare Jurnee Smollett, som lyckas hålla balansen mellan att vara en hårdför kriminalare och samtidigt skänka sin karaktär trovärdig mänsklighet med inslag av både sårbarhet och subtil humor. Problemet? Det verkligt tragiska ligger i att dessa fina skådespelarinsatser riskerar att drunkna i det stundtals klumpigt skrivna manuset. The A.V. Club konstaterar med en trött suck att seriens intrig snabbt tappar i intensitet, och att katt-och-råtta-leken mellan utredare och mordbrännare så småningom börjar kännas som utdragen väntan i väntrummet hos tandläkaren – ”om än stilfullt iscensatt”.
Atmosfärisk briljans möter bromsklossar och tveksamma dialogval
Visuellt sett har Lehane knappt överträffat sig själv. Bildspråket är klockrent och stämningen tätt packad – vi talar om en atmosfär lika påtaglig som kvalångesten när man ser ett brev från Skatteverket. Silhuetterna är noir-perfektion och färgskalan så dyster att svartvitt känns som rena Pridefestivalen. ”Smoke” kan, som The Financial Times uttrycker det, med rätta stoltsera med sin ”stämningsfulla atmosfär och eleganta presentation”.
Men det går heller inte att förneka de dramaturgiska handbromsarna som ligger i konflikt med estetiken. IMDb:s publik ger serien ett hyggligt om än något svalt omdöme på 74 %, medan Metacritic är något mer återhållsam med blygsamma 61 av 100 poäng. Och här pekar flera recensenter på manusets underliga oförmåga att bibehålla ett helgjutet tempo och en konsekvent ton genom avsnitten. Dialogen, denna evigt svåra konst, hamnar gång på gång i linkande vardagsklichéer eller krystat pretentiösa metaforer – vilket känns ungefär lika felplacerat som en ABBA-låt på en black metal-festival.
”En stark atmosfär och förstklassiga insatser från Egerton och Smollett räddar serien från att bli en medioker noirkarikatyr, men räcker inte riktigt hela vägen fram för att dölja manusets brister.” – The Financial Times
Sammanfattningsvis – en stilsäker noir med förbehåll
Med ”Smoke” bjuder Dennis Lehane på en visuellt elegant och atmosfäriskt tät thriller serie där Taron Egerton och Jurnee Smolletts skådespelartalang lyser igenom trots ett stundtals ojämnt manus. Kritiker som The Guardian och The Financial Times är eniga om seriens styrkor – främst skådespeleri och eleganta filmiska uttryck – men pekar samtidigt skoningslöst på dess tempoproblem och dialogsvagheter som betydande irritationsmoment.
Den som uppskattar behagligt melankolisk noir, subtil karaktärsutveckling och skickligt hantverk bör finna god underhållning i ”Smoke”. Om du däremot är av den otåliga sorten som kräver konstant nerv och felfri början-till-slut-berättelse kanske du behöver stärka tålamodet med en stadig whisky innan du trycker på play.
Betyg: 3,5 av 5
”Smoke är mestadels sevärd för de tunga rollprestationerna och det atmosfäriska hantverket, men lider av att berättandet aldrig riktigt förmår hålla glöden konstant genom alla avsnitt.” – Midcent
Smoke – 2025 – Apple TV – Rollistan innehåller bl.a:
Taron Egerton, Jurnee Smollett, John Leguizamo, Rafe Spall
Bilder från TheMovieDataBase. Apple TV
