Den blå timmen – psykologisk spänning som ger dig kalla kårar i sommarnatten
Bokrecension
Midcent Bokrecension – Den blå timmen av Paula Hawkins
“Paula Hawkins nya thriller Den blå timmen fångar läsarna i en atmosfärisk intrig, där mörka hemligheter från det förflutna visar sig påverka nutiden på ett oväntat och skrämmande vis.”
Paula Hawkins återvänder med dödliga hemligheter och en handfull skotsk dimma
En isolerad skotsk ö, ett gammalt ben i en konstinstallation och försvunna personer. Nej, detta är inte din senaste mardröm från midsommarfesten hos grannen—det är den nya läsupplevelsen från damen bakom “Kvinnan på tåget”. Paula Hawkins senaste roman, Den blå timmen, tar oss i handen och slepar oss direkt till en avlägsen plats där hemligheter förvaras lika noggrant som whiskyn.
Ett människoben som inte direkt är konst
Vi befinner oss på ön Eris, ett slags bitterljuvt dystert vortex mellan idyll och paranoia. Här bodde en gång den nu avlidna konstnären Vanessa Chapman, vars man Julian tyckte det var en bra idé att bli spårlöst försvunnen för tjugo år sedan. Charmigt ställe, med andra ord. Händelserna tar fart när ett människoben—jo, du läste rätt—upptäcks mitt i en av Vanessas gamla konstinstallationer i London. Väninnan Grace, numera permanent boende på ön, börjar tvingas rota runt i händelser hon helst velat glömma. Och det vet vi ju alla efter våra fyrtiofem: Ingenting gott kommer av att gräva upp gamla ben…
När stämningen är viktigare än tempot
Paula Hawkins är erkänt skicklig på att skapa psykologisk spänning snarare än actionfilmer på papper. Hennes signum att långsamt och stycke för stycke avslöja obehagliga hemligheter funkar också i Den blå timmen, även om tempot tidvis känns ungefär lika snabbt som mitt uppvaknande en söndagsmorgon efter lite för många glas Glenfiddich. Karaktärerna är väl uppbyggda, med svagheter och komplexitet även vi medelålders melankoliker kan relatera till. Öns atmosfär, dimhöljd och helt befriad från solcharterkänsla, är både lockande och kvävande på samma gång. Däremot kan jag sakna det blixtsnabba klivet in i handlingen som ”Kvinnan på tåget” bjöd på när det begav sig. Krävande herrar med Netflix-korta tålamod bör kanske överge skeppet tidigt.
Hyfsad psykologi med en liten dos kliché
Hawkins styrka ligger i att sudda ut gränserna mellan offer och gärningsman. Hon tvingar oss att ifrågasätta vem vi egentligen ska sympatisera med och vem vi bör hålla ett extra öga på. Är Vanessa ett geni eller bara en förvirrad konstnärssjäl? Grace en lojal vän eller en kvinna med ett och annat dolt motiv? Denna dualism lyckas hon med igen, även om en och annan av bokens karaktärer ibland balanserar farligt nära klippkanten mot klichén—framförallt öns egna invånare skulle ibland behövt mer än en dimension.
Publiken älskar—och ifrågasätter
Hittills är mottagandet positivt med reservationer. Goodreads visar i dagsläget ett stabilt om än inte omvälvande snitt på 3,8 av 5. En recensent på samma plattform beskriver sin upplevelse träffande:
“Hawkins levererar sin vanliga suggestiva, stämningsfulla prosa med mörka undertoner, men efter halva boken ville jag ruska om berättelsen för att få fart på tempot.” — Goodreads-recensenten “Thomas S.”
Kirkus Reviews är mer lyriska och poängterar specifikt Hawkins atmosfär:
“Hawkins proves once more her uncanny skill at crafting a haunting atmosphere, drenched in suspense.”
Publiken verkar vara enig om en sak: Vill du ha högoktanig biljaktsthriller är detta fel bok, men uppskattar du mysterierika karaktärer och psykologisk klaustrofobi har du hamnat rätt.
Är det värt tiden (och whiskyn)?
Ska du läsa Den blå timmen? Det beror på humöret. Om du föredrar lugna kvällar framför adrenalinfyllda jakter, och inte blir uttråkad av subtila, psykologiska resonemang, är det definitivt en god investering för din bokhylla. Dessutom gör det skotska klimatet och de mörka hemligheterna av någon anledning susen ihop med en rejäl dram single malt. Ekvilibrera dock energidrycken om du är typen som googlar spoilers bara för att komma till slutet.
Jag ger Den blå timmen en stabil 4 av 5 – kanske inte årets thriller, men om du är mogen nog att inse att ett gammalt skelett i garderoben kan vara spännande nog, kommer du att trivas utmärkt i Hawkins dimhöljda värld.
Paula Hawkins. »Jaha, ja, så det var ni? Vi blev så hemskt ledsna när vi fick höra om mrs Chapman. Hon var en så rar kvinna. Snäll. Bohemisk, inte sant? Glamorös. Populär hos herrarna.« Hon blinkar åt honom. Maken tittar upp från sin …
Ämnen i denna artikel: Bokrecension, Paula Hawkins, Den blå timmen
ISBN_13 – 9789181081961
