Deepwater Horizon: Katastrofen på havets botten
Brännbara explosioner, verklighetsnära dramatik och Mark Wahlberg i hjälmar – är “Deepwater Horizon” en modig skildring eller bara Hollywood som överdoserar action på verklighetens bekostnad? Jag synar sanningen bakom flammorna och hjältarna på duken.
“‘Deepwater Horizon’ balanserar skickligt mellan äkta realism och Hollywoods explosiva effekter – men frågan kvarstår om katastrofen gestaltas hedervärt eller enbart som underhållning.”
Lionsgate / MAX
Explosioner och realism – när Hollywood möter verkligheten
Det finns en nästan pervers njutning som Hollywood verkar ta i att dramatisera verkliga katastrofer, något som ofta innebär en balansgång mellan respektfull autenticitet och tröttsam sensationalism. I filmen Deepwater Horizon från 2016 tycks regissören Peter Berg ha gjort sin hemläxa ordentligt, med en detaljtrohet som är både fascinerande och skrämmande imponerande. Från inledande scener där man mödosamt beskriver den tekniska komplexiteten i oljeborrningen—med precis rätt mängd teknojargong för att övertyga oss om filmens trovärdighet—till detaljerade miljöbeskrivningar av plattformens omfattande arbetsmiljö, känns det som att Berg verkligen tagit sig tid att förstå och respektera händelsens tragiska verklighet. Särskilt noterbart är att tidslinjen följer verklighetens händelseförlopp nästan minutiöst. När katastrofen väl inträffar, känns varje explosion lika autentisk och skrämmande som den måste ha varit för de verkliga människorna på plats, och filmteamet har onekligen gjort ett enastående jobb med specialeffekter som kan konkurrera med verkligheten på mer än ett sätt. Ändå kan man inte låta bli att fråga sig om filmens ivriga fokus på spektakulära explosioner ibland riskerar att korsa gränsen från realistisk dokumentation mot ren underhållning. Visst känns effekterna fullt möjliga och realistiska rent tekniskt sett, men samtidigt smyger sig en känsla av Hollywoods klassiska “större är bättre”-mentalitet in—vilket ibland kan distrahera från den mänskliga tragedi som borde vara filmens verkliga fokus.
Mark Wahlberg, Kurt Russell och gänget – hjältar eller stereotyper?
Medan explosionerna skär genom natten och oljan slukar allt i dess väg, vilar ansvaret på skådespelarna att leverera mänsklig dramatik i kaoset. Här har Peter Berg plockat med sig två tunga Hollywood-namn – Mark Wahlberg i rollen som Mike Williams och Kurt Russell som Jimmy Harrell. Nu kan det vara lätt att förbise nyanserade skådespelarinsatser mitt i ett sprakande inferno, men Wahlberg och Russell lyckas ändå kliva fram ur skuggorna av lågorna. Mark Wahlberg, kanske vanligare associerad med actionfyllda roller än de djupare psykologiska vattnen, gör här en överraskande subtil insats. Han lyckas övertyga som den jordnära installationsteknikern Williams, en vanlig man vars heroiska handlingar drivs mindre av superhjälteinstinkter än mänsklig överlevnadsinstinkt. Dock, låt oss vara ärliga, ibland känns det också som att Wahlberg spelar… Wahlberg. Lite svett, några svordomar och stoiska blickar – vi känner igen receptet.
Kurt Russell, denna gudfadern av manlig karisma, ger en betydligt skarpare kontrast mot de explosioner och tekniska felsteg som utgör berättelsens kuliss. Hans roll som Jimmy Harrell, plattformens chef och paternalistiska fadersfigur, är kanske filmens verkliga styrkepunkt. Russell erbjuder den typ av robust trovärdighet och återhållna panik som många andra karaktärer i filmen saknar. I en scen där han lugnt men bestämt hävdar behovet av ytterligare säkerhetskontroller inför en arrogant företagsrepresentant (utmärkt framställd av John Malkovich), bevisar Russell återigen sin kapacitet att finna verklig, mänsklig tyngd mitt i kaoset. Tyvärr gäller detta i mindre grad filmens övriga karaktärer, där flera känns mer som bekanta statister ur genren ”katastroffilm standardversion 1A”. Ja, jag tittar på dig, rädda unga kille med fru och barn hemma.
En hyllning till mod eller katastroffrossa? – Publikens och kritikernas dom
När eftertexterna börjar rulla, kvarstår frågan om Deepwater Horizon är en hedervärd hyllning till de som drabbades eller snarare en tajt förpackning av katastroffixering för spänningssökande publik. Tittar vi på publikens gensvar verkar svaret luta lätt mot det förstnämnda. På IMDb ligger filmens betyg stadigt på 7,1 av 10, vilket trots allt vittnar om en generellt positiv uppskattning. Metacritic är lite mer kritiskt med ett snäpp lägre genomsnitt på 68 av 100, men långt ifrån någon totalsågning.
Kritikerna är mer nyanserade i sina bedömningar. Kritikerlegenden Matt Zoller Seitz på RogerEbert.com framhåller särskilt filmens tekniska skicklighet och Bergs insisterande detaljrealism:
“The movie is technically accomplished and occasionally stunning in its representation of a disaster – commendably thorough in showing precisely what went wrong.”
Samtidigt ger Zoller Seitz uttryck för en viss tveksamhet kring filmens emotionella substans, där effekternas och actionscenernas överväldigande kraft ibland hotar att dränka filmens humana budskap. Han noterar att karaktärerna aldrig riktigt ges utrymme att bli mer än vad katastrofdramats stereotyper vanligtvis tillåter dem att vara.
Och kanske är det just detta som slutligen avgör var filmen landar – utmärkt teknik och intensivt drama, ja, men skönjer vi även ett lager av filmisk katastroffrossa? Absolut. Filmens heroiska skildringar må vara förankrade i verkliga händelser, men med en överväldigande koncentration på explosioner och dramatiska sekvenser balanserar Berg farligt nära sensationaliseringens gränser. Så innan vi förlorar oss själva helt i eldflammor och oljeregnet, låt oss ändå hedra filmens styrkor – engagemanget, effekterna och framför allt Russell och Wahlbergs genuint underhållande insatser. Även om subtiliteten ibland sveps bort av större Hollywood-ambitioner så finns här, åtminstone i stunder, något mycket mänskligt och verkligt att uppskatta.
“Explosioner, realism och heroiskt kaos – sevärt, men med brister”
Deepwater Horizon träffar rätt på flera punkter: tekniskt enastående, visuellt imponerande och med några äkta skådespelarhöjdpunkter från veteranen Kurt Russell och en ovanligt återhållsam Mark Wahlberg. Men parallellt med dessa förtjänster lider filmen stundom av en överdriven fascination för katastrofens explosiva yta snarare än dess mänskliga dimensioner. Här finns en risk att det verkliga drama som borde ha lyfts fram ibland försvinner bakom Hollywoods överdådiga explosioner och högoktanig action.
Filmkritiker har generellt uppskattat detaljrealismen och det höga hantverksmässiga värdet, med exempelvis Matt Zoller Seitz från RogerEbert.com som hyllat dess “tekniska skicklighet” samtidigt som han belyst brister i karaktärsutveckling och känslomässig substans. Publiken verkar i stort dela detta omdöme, vilket avspeglas i stabila om än inte spektakulära betyg på IMDb (7,1/10) och Metacritic (68/100).
Sammanfattningsvis är detta en film främst för dig som uppskattar visuell realitet och storslagen produktion snarare än psykologisk djupdykning eller nyanserat karaktärsdrama. Om du föredrar skildringar som lyckas kombinera mänsklighet och katastrof på ett helt trovärdigt sätt, så kan du kanske känna dig en aning snuvad. Men ta filmen för vad den faktiskt är – ett effektivt, adrenalinstinnt och välspelat actiondrama – och du lär inte bli besviken.
Betyg: 4 av 5 – Utmärkt hantverk med några sprickor under ytan.
Deepwater Horizon – 2016 – Lionsgate / MAX – Rollistan innehåller bl.a:
Mark Wahlberg, Kurt Russell, John Malkovich, Gina Rodriguez
Bilder från TheMovieDataBase. Lionsgate / MAX
