På hjälpbesök till Ukraina. Truckers, sumpbäver och bombappar.
Funderat på att sticka till Ukraina? Hjälpa till lite? Vi funderade, sen drog vi, här är rapporten.
Om du någonsin känt dig som en sömngångare i vardagens tristess, där höjdpunkten är ett TV-program, då kan en resa till Ukraina verka som en adrenalinkick. Svenska UD säger “nej tack”, men visst kittlar det i magen? Lite som de där varningslapparna på 90-talets CD-skivor – förbjudet, men lockande. Förbannad på ryssarna, samma åtgärd.
Vi hängde med en hjälporganisation från Norrtälje i hopp om att få en liten dos av äventyr, kanske göra någon liten skillnad och få en liten inblick i de humanitära insatser som engagerar många frivilliga i vårt land. Tomas och Lena, eldsjälarna bakom organisationen, hade riggat ihop en bilkonvoj som skulle sätta varje svensk besiktningsman i akut chock. Vi snackar rost, noll handbroms, men med en motor stark som en oxe. Bilen kommer att fixas i ordning i Ukraina av mottagar organisationen, hur länge den kommer att klara sig vid fronten är osäkert. Men allt som rullar går att använda tydligen. Frågan är bara om den håller hela vägen eller om vi blir stoppade av polisen som nog har ett och annat att anmärka på.
Starten var en riktig fars. Bilen dog redan på Norrtäljevägen, och vi fick uppleva det genanta misstaget av en klassisk soppatorsk. Sen blev det en vild kapplöpning mot färjan till Gdansk, där vi nästan missade båten. Tack vare lite kreativ övertalning, kanske lite hotfull tutning och några likasinnade kamrater, slapp vi iaf börja äventyret med en övernattning i Nynäshamn.
På färjan var det en total tidsresa tillbaka till 80-talet, polska truckers som sällskap och mat som skriker “mormor”. Dansgolvet var mer öde än en öken, musikvideos dånar på hög volym men ingen av de kraftiga chaufförerna, iklädda hoddie, sweatpants verkar konstigt nog vara intresserade av att dansa. Den enda rörelsen kom från ögonen som flackade mellan skärmarna och tallrikarna.
Resan genom Polen var en labyrint av byråkrati och köer, men vid gränsen möter Karinka och Ludmilla från Ukraina upp här. Två kvinnor som gör allt vad de kan för att hjälpa sitt land. Här lastas en del av lasten av som ska gå vidare till andra delar av Ukraina och så börjar arbetet med att ordna med alla papper som behövs för att ta in både bilarna och lasten genom tullen, ut ur Polen och in i Ukraina.
Väl inne i Ukraina var det som att kliva in i en annan värld – militära kontroller och uniformerade män vart man än vände blicken. Vår last var som julklappar – bilar, godis, första hjälpen-kit, allt var guld värt och mycket uppskattat. Alla pratar om kriget, om de som är vid fronten, om vänner som stupat, skadats eller överlevt fasorna. Det visas filmer och bilder som alla har på sina mobiler. Och det facetajmas till och med med söner eller män som befinner sig i skyttegravarna vid fronten. De vill tacka för hjälpen vi kommit med, skålar vinkar och säger tack på knacklig engelska. Hjälp behövs och de vet det. Mest uppskattade är definitivt bilarna men även motorsågar, kaminerna och värmeelementen, nu när vintern står för dörren.
Och sedan, fest. Med frontledighetsfirande soldater och lokalbefolkningen blev det en natt att minnas. Höjdpunkten? Nygrillad sumpbäver, ackompanjerad av hembränd vodka som fick bävern att smaka som en gourmetmåltid. Den serveras såklart med plommonsås och potatis. Tillsammans med den hembrända vodkan smakar den bara bättre och bättre ju mer man dricker och ju längre kvällen går. Under middagen går plötsligt bomblarmet i apparna som alla har nedladdade i sina telefoner. Det blir tyst och allt stannar upp, helt, i 30 sekunder tills servitören konstaterar att vi inte är i fara och så återgick allt till det bedrägligt normala igen.
Efter en sightseeing i Lviv dagen efter (för att göra något lite mer “turistigt”) och en Armenisk middag, var det dags att säga adjö till krigets skuggor. Vid midnatt infaller utegångsförbudet då alla måste vara hemma och i “säkerhet”. Vi bor denna natt på Grand Hotel i Lviv som skryter lite med att de har både spa, casino och skyddsrum. En snabb tur med bussen tillbaka till Polen, och vi var snart på väg hem till trygga Sverige igen.
Så, vad tar jag med mig från denna resa? Jo, att besöka Ukraina är något man inte glömmer i första taget. Rädslan? Nä, den var frånvarande. Förvåningen över vår egen bekvämlighet? Total. Och människorna, maten, kulturen i Ukraina? Fullständigt fantastiskt. Så, om inte förr, så när kriget är över, ses vi där igen! Till dess -Slava Ukraini!
