Du köper prylar, men skapar inget – är det här den nya medelålderskrisen?
Du står där igen. Svetten i handflatan, blicken dröjer vid en Fender Stratocaster som blänker under butikens kallvita LED-ljus. Prislappen svider, men inombords hör du ändå euforin från ett Wembley fullsatt av fans som aldrig kommer att finnas. Hemma hänger redan tre gitarrer. En fjärde ligger i garderoben och skäms. Du har fler plektrum än du har speltimmar det senaste året, men ändå känns det självklart att du, just du, behöver en till. Kanske för att bli den där killen du lovade dig själv att bli innan du fyllde fyrtio – men nu är det mest damm och drömmar.
det är lättare att förbereda sig för livet än att faktiskt leva det
Det här är inte bara en gitarrfråga. Det är kameror, smartklockor, löparskor, högtalare och drönare. Prylar som står i givakt och väntar på att bli använda, men som oftare får nöja sig med att bli dammiga statusmarkörer i en villa någonstans längs pendeltåget. Varför? För att det är så mycket lättare att köpa sig illusionen av kreativitet eller äventyr än att faktiskt blotta sig, skapa, misslyckas och bli bedömd. Vi samlar på oss verktyg som bevis på vilka vi skulle kunna vara, om vi bara tog oss i kragen.
“Det är lättare att vara utrustad för ett mästerverk än att faktiskt riskera att göra bort sig.”
Så varför gör vi det? Och vad händer när man inser att man hellre är förberedd än deltagande, hellre samlare än skapare? För oss som överlevt både VHS och VHS:ens död känns svaret ibland smärtsamt tydligt – men också komiskt. Välkommen till den nya medelålderskrisen: du köper prylar, men skapar inget.
Du köper alltså ännu en gitarr. Lägger den varsamt i ställningen bredvid de andra, beundrar lacken, klämmer på volymratten. Du är förberedd för allt: ska du jamma på en blues i E? Dra igång ett riff som skulle få Keith Richards att rodna? Nej, istället blir det att scrolla YouTube-klipp om “10 snabba skalor för medelålders nybörjare” – och så var den kvällen borta. Det är som att varje ny pryl ger dig en biljett till en alternativ verklighet där du redan är expert, men biljettkontrollanten heter Prokrastinering och han släpper sällan in någon. Du intalar dig att det är logiskt att ha fem gitarrer, när det i själva verket handlar om att förbereda sig på möjligheten att bli någon annan, utan att behöva bevisa något för någon.
För att vara ärlig – och det är vi ju – är skapandet betydligt mer skrämmande än att shoppa. Att köpa en high-end-kamera är lätt, men att ställa sig ute i regnet och ta en bild som ingen kommer att gilla? Där går gränsen för de flesta av oss. Prokrastineringen är vår tids snuttefilt; vi samlar på oss prylar för att undvika att konfrontera rädslan för att misslyckas. I en tid där allt ska delas och bedömas, är det tryggare att vara den där killen med bäst utrustning i replokalen än att vara han som faktiskt vågar spela inför folk.
“Att äga prylen är sällan lika läskigt som att faktiskt använda den – för där finns risken att bli avslöjad.”
Vi har ersatt sportbilen med Bluetooth-högtalare, vinylspelare och actionkameror – maskulina troféer som signalerar potential men sällan leverans. Kanske är det därför prylarna känns så nödvändiga: de är fysiska bevis på att vi fortfarande har möjligheter kvar, trots att kalendern säger något annat. Men någonstans mellan shoppingruset och dammsamlandet börjar frågan skava: vill du vara samlare eller skapare? Och vad händer om du faktiskt plockar upp gitarren – istället för att klicka hem ännu ett plektrum?
“Det är lättare att vara utrustad för ett mästerverk än att faktiskt riskera att göra bort sig.”
samlarens trygghet är skapandets fiende
Att samla på kameror, gitarrer och prylar har blivit ett substitut för själva skapandet – en modern medelålderskris där vi hellre förbereder oss för livet än lever det. Prokrastinering och självbedrägeri blir bekväma ursäkter, där ägandet av rätt utrustning räcker för att känna sig som någon med potential, utan att riskera misslyckande eller kritik.
insikt
Att äga prylar är tryggt, men det är först när vi vågar använda dem som vi verkligen har chans att bli de personer vi inbillar oss att vi redan är. Frågan kvarstår: vill du fortsätta samla på möjligheter, eller är det dags att faktiskt skapa något?
källor
Analysen bygger på samhälls- och kulturbevakning från Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, The Atlantic och Pew Research Center kring konsumtionsbeteende, manlighet och samtida prokrastinering.
Ämnen i denna artikel: konsumtion, skapande, medelålder, prokrastinering, prylhets,
