Dubbel De Niro, halva nöjet
Robert De Niro möter sin tuffaste motståndare hittills – sig själv. Men är hans dubbla roll i “The Alto Knights” ett genialt drag eller bara en knepig gimmick? Följ med in bland gangsterintriger, osäkra stilexperiment och svikna manuslöften.
“‘The Alto Knights’ är en djärv satsning som pendlar mellan briljans och förvirring – en film som både fascinerar och frustrerar i lika delar.”
Warner Bros. Pictures
Dubbelseendet De Niro – briljant eller bara en gimmick?
Allvarligt talat, när man hör namnet Robert De Niro i samma andetag som begreppet ”dubbelroll” blir man automatiskt skeptisk. Har inte mannen, ändå en av filmhistoriens främsta skådespelare, nog med erfarenhet för att inse faran med att konkurrera mot sig själv i samma filmruta? I ”The Alto Knights” axlar han två av maffiahistoriens mest ikoniska rivaler – Vito Genovese och Frank Costello – och resultatet landar tyvärr oftare i gimmick än genialitet. Visst, det finns ögonblick då De Niro lyckas ge karaktärerna distinkt identitet; Genovese är tung, hotfull och oberäknelig medan Costello är mer återhållen, subtil och strategisk. Men ärligt talat, halvvägs genom filmen börjar man undra om detta grepp gjordes för att imponera på kritikerpaneler eller bara för att spara in på en skådespelarlön. The Irish Times var skoningslösa i sin kritik och beskrev dubbelrollen som ”en onödig distraktion”, vilket är svårt att argumentera emot när man i vissa scener sitter och undrar exakt vilken De Niro-karaktär man egentligen ser framför sig på duken—och varför man ska bry sig. The Hollywood Handle är något mer positiva, men knappast jublande, då de konstaterar att trots filmens brister är just De Niros insats dess största räddning. I det stora hela är skådespelarens ambition och erfarenhet tydlig, men resultatet hade varit betydligt kraftfullare om regissören Barry Levinson valt att hålla sig till den gamla hederliga principen: en Robert De Niro per film.
Fångad i dokumentärens dimmor – Levinsons osäkra lek med stilval
Barry Levinson har tidigare visat skicklighet med olika stilarter, men valet att presentera ”The Alto Knights” med en påhittad dokumentärstil visar sig märkligt nog som filmens kanske största svaghet. Det kunde ha fungerat briljant – i teorin är greppet intressant eftersom dokumentärformen kan ge en autentisk inblick och leverera en verklighetsnära känsla. Men Levinson snubblar tyvärr i genomförandet. Istället för tydlighet och trovärdighet får vi en handling som avancerar ryckigt och fragmenterat, där det är osäkert om scenerna är designade för berättandet eller mest är ett experiment i att förvirra publiken. Associated Press menar kort och koncist att filmen ”inte når upp till sina föregångares nivåer” och kritiserar den hackiga klippningen och avsaknaden av dramaturgisk klarhet. The Hollywood Handle går ännu hårdare fram, och hävdar:
”Filmen sprider sig åt alla håll och tappar till slut fokus, vilket lämnar publiken mer förvirrad än engagerad.”
Levins idé må ha varit originell på papperet, men resultatet blir som en korsning mellan en krystad sanningsskildring och ett skolprojekt där regissören tappat sina anteckningar på golvet strax före klippningen.
Pileggis manus – ekot från fornstora dagar eller bara en blek efterbild?
Att Nicholas Pileggi, mannen bakom mästerverket ”Goodfellas”, står vid rodret för manuset borde per automatik höja förväntningarna till skyarna. Problemet är bara att det kanske är just jämförelsen med tidigare storverk som sänker ”The Alto Knights”. Pileggis tidigare verk satte standarden – rapp dialog, skarpa karaktärer och ett narrativt grepp som aldrig tappade taget. Men här har pennans mästare tappat något av sin tidigare styrka. Dialogen är visserligen kompetent, men aldrig lika minnesvärd som ”Funny how?”-monologen eller lika elektrifierande som Henry Hills hektiska röstberättelse. Här stannar istället replikerna ofta på nivån av standardiserad gangsterkliché. IMDb:s publikbetyg är bara måttligt entusiastiska och Rotten Tomatoes sammanfattar publikens svala mottagande med ett enkelt ord: ”mediokert”. Det är smärtsamt att erkänna, men även jättar som Pileggi har sina svagare perioder, och här är det uppenbart att ”The Alto Knights” inte når upp till tidigare mästerliga skapelser. Det känns mindre som en ny fräsch nyans av klassiska gangsterhistorier, och mer som en trött blek efterbild av ett större original.
Saxofoner och synthar – en musikalisk räddning eller bara ännu ett misslyckat experiment?
När allt annat verkar svikta finns det lyckligtvis en ljuspunkt i form av David Flemings originalmusik. Ärligt talat, i en film där både handling och regi verkar kämpa för ett tydligt fotfäste, är soundtracket en välkommen överraskning. Fleming har satsat på en ovanlig kombo av pulserande saxofoner och vågade synthar som, ironiskt nog, lyckas bättre med att fånga filmens ambition än själva filmen gör. Kombinationen av klassiskt och elektroniskt skapar en atmosfär av osäkerhet och förräderi, precis det som filmen så desperat försöker uppnå visuellt utan att riktigt lyckas. Enligt Film Music Reporter var Flemings mål att spegla de ständigt skiftande lojaliteterna inom organiserad brottslighet, och man kan gott säga att åtminstone musiken håller den ambitionen levande. Soundtracket, utgivet av WaterTower Music, kommer säkerligen överleva filmen själv och dyka upp på listan över årets bästa filmmusik. Tyvärr kan inte ett mästerligt soundtrack rädda en film som i övrigt stapplar mer än dansar.
Ekonomisk flopp – vad gick egentligen fel?
Om konsekvenserna av filmteamets val inte redan varit uppenbara nog, låt oss kort ta en titt på kalkylen. “The Alto Knights”, med en budget uppskattad till mellan 45 och 50 miljoner dollar, drog knappt in 9,6 miljoner dollar globalt – en svidande kalldusch för studion och en tydlig indikator på publikens ointresse. Vad var det då som gick så fel? Kanske filmer med ambitiösa koncept och tunga namn inte längre automatiskt lockar en frågande publik, särskilt om dess största försäljningsargument är en prestigefylld skådespelare som konkurrerar mot sig själv och ett manus som känns som en blek återspegling av tidigare succéer. Eller kan det vara att filmens konstlade dokumentärstil snarare distanserar och irriterar än lockar till bredare public appeal? Oavsett anledning sitter producenter och investerare med ett projekt vars ekonomiska resultat bäst kan beskrivas som en olycklig upplevelse i nivå med att investera pensionssparandet i VHS-band.
Sammanfattningsvis – “The Alto Knights”, ett ambitiöst misslyckande?
Låt oss sammanfatta: “The Alto Knights” är en film vars potential aldrig blev helt förverkligad. Trots Barry Levinsons regi, Nicholas Pileggis manus och Robert De Niros praktiskt taget legendariska namn på affischen, har filmen landat någonstans mellan ett medelmåttigt gangsterepos och ett bekymrat filmskoleslutprojekt. AP konstaterade krasst att filmen ”inte når upp till sina föregångares nivåer”, medan publiken enligt IMDb:s ljumma mottagande reagerade med en kollektiv axelryckning. Rotten Tomatoes-konsensus – ”mediokert” – sammanfattar effektivt filmen som helhet: ambitiöst tänkt, men slarvigt utfört. Kanske borde filmmakarna ha förstått att även hafsverk klädda i kostymer av dyra idéer och prestigefulla namn ändå bara är hafsverk. Historien har visat att stora idéer inte räcker till om inte utförandet håller måttet. Om inte annat ger filmen oss en viktig lärdom: att ibland är en Robert De Niro gott och väl tillräckligt. Två är definitivt för många.
“När ambition blir en börda – ‘The Alto Knights’ stapplar under vikten av sina egna idéer”
Att sammanfatta ”The Alto Knights” är lite som att summera en utekväll där idén var bättre än själva utförandet – en kunnig stapplare snarare än en elegant dansare. Trots en respektingivande ensemble med Barry Levinson som regissör och Nicholas Pileggi bakom manusspakarna, lämnar filmen en känsla av besvikelse snarare än förundran. Robert De Niro i dubbelrollen som fyra ögons stirrande maffiabossar låter kanske häftigt på pappret, men som The Irish Times krasst konstaterade är det snarare ”en onödig distraktion” än ett genialiskt grepp.
Filmens största problem är att den vill alldeles för mycket utan att veta hur den skall åstadkomma det. Levinsons dokumentärstil känns mer som en förvirrad gimmick än innovativt filmskapande – “Filmen sprider sig åt alla håll och tappar till slut fokus,” påpekar The Hollywood Handle. Utöver detta är Pileggis manus mestadels en blek skugga av hans tidigare succéer; IMDb-publiken och Rotten Tomatoes är inte nådiga i sin bedömning av en film som snarare är “medioker” än minnesvärd.
Paradoxalt nog är det filmens musik av David Fleming som i slutändan glänser allra klarast. Saxofoner och synthesizers sammanfattar filmens kärna – förräderiets osäkra mark – betydligt bättre än vad skådespeleri och regi förmår. Även om soundtracket kanske dyker upp på mångas spellistor, är det tveksamt att filmen i sig blir annat än en parentes.
Betyg: 2 av 5 – “Ambitiöst tänkt, rörigt genomförd.”
Rekommendationen då? Ärligt talat, om du är ett inbitet De Niro-fan eller en musikalisk cineast som vill njuta av ett inspirerat soundtrack, ge den ett försök. Annars gör du bättre i att plocka fram “Goodfellas” eller ”Casino” igen och låta denna film passera obemärkt förbi.
The Alto Knights – 2025 – Warner Bros. Pictures – Rollistan innehåller bl.a:
Robert De Niro, Debra Messing, Cosmo Jarvis, Kathrine Narducci
Bilder från TheMovieDataBase. Warner Bros. Pictures
