Lee Child drar åt tumskruvarna rejält i nya thrillern Ingen väg ut
Mannen som aldrig tar semester – Reacher tillbaka i ännu en nagelbitare
Jack Reacher måste ha världens sämsta resebyrå. Varje resa tycks sluta med blåmärken, blodspår och en trave brutna ben. I Ingen väg ut av Lee Child befinner sig romanfiguren (som antagligen aldrig packat ner en ren skjorta) återigen i ett scenario där semesterplanerna avbryts av svek, kulregn och konspirationer så täta att inte ens Reacher själv verkar kunna slå sig igenom dem direkt.
Handlingen – semesteridyll med sidosmak av ond bråd död
Den här gången råkar Reacher av en slump hamna i en liten stad mitt ute i ingenstans, där han – trots att han enbart vill dricka sitt kaffe och lämna platsen så fort som möjligt – snabbt dras in i en skugglik komplott. Ifrågasatta självmord, mystiska försvinnanden, och politiker med skumt förflutet – klassiska ingredienser i en Childsk soppa som alltid sjuder av kontroll och tempo. Som alltid bör vi varna känsliga läsare: det är inte särskilt hälsosamt att umgås med Reacher. Dödligheten bland hans bekantskaper får “Game of Thrones” att framstå som Bamse och Lille Skutt på picknick.
Tematik – det rättvisande våldet eller bara ännu ett slagsmålsfestival?
Child håller fast vid sin traditionella kompass av rättvisa och moral. Återigen dyker frågor upp om maktmissbruk och vem som egentligen är boven när lagens långa arm mest verkar lam. Men låt oss vara ärliga: Den tydligaste tematiken är ändå “slå först, fråga senare” – en världsbild som kan vara oerhört katartisk efter en frustrerande arbetsvecka, men knappast något man berättar om på den årliga middagen hos svärmor.
Skrivstil – Prosa så rak att det är farligt att stå i vägen
Childs skamlöst avskalade språkbruk håller tempot uppe och uppmärksamheten vaken. Inga långa filosofiska utvikningar, inga fördjupningar i barndomstrauman eller existentiella tvivel (tack och lov). Men låt oss varna litterära finsmakare – om du söker subtil prosa och målande metaforer är du lika fel ute som en vegan i en argentinsk grillrestaurang. Stilen är rå, actionfylld och lika direkt som en rak höger mitt mellan ögonen.
Karaktärerna – Reacher, vår generations svar på Clint Eastwood
Här har vi Jack Reacher som alltid – konstant rastlös, metodisk, brutal och med en moralisk kompass som får Dirty Harry att framstå som konflikträdd. Kritiker brukar klaga på att Reacher är platt och orealistisk, men de missar poängen. Han är lika komplex som en motorsåg, och exakt lika effektiv på att slyröja skurkar. Och varför ändra ett vinnande koncept? Förutom Reacher serveras biroller med hyfsad trovärdighet, även om några sidokaraktärer känns som direkt importerade från standardutförandet “smutsig småstadspolitiker” och “korrupt sheriff”. Men är vi helt ärliga är det exakt detta vi hoppas på varje gång.
Min personliga take – bara att luta sig tillbaka och njuta av turen (och blåmärkena)
Själv finner jag det svårt att inte uppskatta Ingen väg ut – trots den återupprepande premissen och de sporadiska schablonerna. Childs berättarteknik levererar våldsbaserad eskapism av hög kvalitet och det är något med Reachers kompromisslösa hederskod som appellerar till den primitiva alfahannen som gömmer sig väl dolt bakom min bekvämt tilltagna mage och resignerade blick. Visst, berättelsens logik är ibland ungefär lika hållbar som ett knäckebröd i ösregn, men vem bryr sig när man har så här kul?
Kritiker och publik – läsarna gillar våld med stil
Kritiken från publik och recensenter är överlag positiv. På Goodreads ligger boken stadigt på 4.18 av 5, med läsare som ofta hyllar dess höga tempo och oblyga våldssekvenser. En kritisk recension belyser dock samma svagheter som redan nämnts:
“Childs intrig är som alltid inte överdrivet sofistikerad, men levererar precis vad dess publik efterfrågar – en rak, underhållande actionupplevelse utan några djupare lager.” (Kirkus Reviews)
Slutlig dom – ett säkert kort för medelålders actionjunkies
Ingen väg ut kommer knappast vinna Nobepris i litteratur, men vem behöver finkulturella medaljer när man har en adrenalinspruta som ständigt står redo att agera pausknapp i en annars trivial vardag? Är du man mellan 45 och 64, som vuxit upp med actionhjältar som McClane och Rambo, är detta sannolikt dina 357 sider av ren och skär nostalgisk glädje.
Ämnen i denna artikel:Bokrecension, Lee Child, Ingen väg ut,
