Russell Crowe slåss mot Djävulen – bokstavligt! Vi recenserar skräckisen The Pope’s Exorcist
Russell Crowe slänger gladiatorsvärdet och greppar krucifixet i en demonisk batalj som balanserar mellan ofrivillig humor och genuin skräck. Är detta en himmelsk popcornfest eller en själsligt tom skräckkliché? Välkommen till Vatikanens mörkaste vrår…
“Med Crowes karisma i spetsen och demoner som snackar hål i huvudet på publiken, pendlar The Pope’s Exorcist bekvämt mellan skräck och självironi – perfekt för den som föredrar popcorn framför psalmböcker.”
Viaplay
Russell Crowe slåss mot ondskan – igen
Det är något bekant underhållande med att se Russell Crowe, mannen som en gång skrek loss i Colosseum inför blodtörstig publik, återvända till kampen mot mörkrets krafter. Visserligen har arenan bytts ut mot ett dystert italienskt kloster och gladiatorsvärdet mot vigvatten och krucifix, men Crowes bestämdhet och karisma står sig fortfarande stark. I rollen som Vatikanens egen exorcist, den verklige fader Gabriele Amorth vars biografi filmen är (väldigt löst) baserad på, kämpar Crowe mot besatta ungdomar, mystiska ritualer och, ja, en och annan talför demon. Det är svårt att motstå lockelsen i hans skorrande italienska brytning, hans trötta blick av cynisk erfarenhet och de sporadiska skämten mellan bönerna och de infernaliska vrålen. Förutom att sprida heligt vatten över onda andar, bär Crowe också filmen på sina breda australiensiska axlar – och ja, de håller faktiskt måttet.
Mörker, jumpscares och snackiga demoner
“The Pope’s Exorcist” är knappast någon subtil kuslighet utan snarare en berg-och-dalbana av högljudda skrämseleffekter. Här pumpas det ut så många jumpscares att det kan vara klokt att hålla popcornen i ett fast grepp för att undvika oplanerad biosalongskonfetti. Problemet är bara att man redan efter några minuter vet exakt när nästa demoniska höjning i ljudvolym ska infalla. Publikresponsen verkar visserligen delad: IMDb:s tittare ger filmen ett klart godkänt betyg på cirka 6,1 av 10, medan filmkritikerna på Rotten Tomatoes verkar måttligt imponerade med ett ljumt omdöme på 48%. Publiken var däremot märkbart mer positiva och kastar in hela 81% i uppskattning, vilket säger något om vilken sorts film man ska förvänta sig.
Blockbuster-underhållningen fungerar, men låt oss vara ärliga här — när man nått den punkt där demonerna pratar betydligt mer än vad de skräms, undrar man om de inte kunde ha lagt lite mer tid på själva skräcken. Vill man ha iskalla kårar av subtil kvalitet bör man nog snarare leta vidare längs streamingtjänstens oändliga meny.
“När till och med demonerna börjar småprata, är det inte helt klart vem som egentligen skrämmer vem.”
Vatikanen, klichéerna och konsten att luta sig tillbaka med popcorn
Om originalitet vore ett helgon, skulle “The Pope’s Exorcist” definitivt ligga illa till med Vatikanen. Här prickas så gott som alla klichéer av kring ondskefulla ritualer, hemliga vatikanska dokument och korrekta beduiner i slängkappa. Men trots den plikttroget standardiserade intrigen lyckas filmen ändå roa hyfsat. Manusets klichéer staplas så intensivt att det stundtals känns som en bingobricka där man får dra streck över uttryck som ”hemligt arkiv”, ”antik förbannelse” och ”begravda synder”. Dess räddande nåd är att ingen verkar ta detta på alltför stort allvar — minst av allt Russell Crowe själv, vars milda självironi lyfter upplevelsen betydligt. Så länge förväntningarna är endast marginellt högre än infernovärmen i helvetet, kan detta faktiskt vara ett hyfsat val för en kravlös filmkväll där huvudsaken är att popcornen inte kastas i riktning mot skärmen.
På det handlingmässiga planet följer vi alltså Russell Crowes karaktär, fader Gabriele Amorth, en man med lika delar trosvisshet och avväpnande skepsis inför de övernaturliga bestyr han ställs inför. Efter att en amerikansk familj flyttat in i en oturligt vald gammal spansk herrgård (ja, den sortens huvudlös bostadsaffär som man bara ser i skräckfilmer och kanske i desperata renoveringsprogram på TV4) befinner sig snart yngste sonen i demonernas grepp. Självfallet visar sig fallet vara mer komplicerat än vad Amorth först trott – för hur skulle han annars få chansen att med bestämd blick stirra ondskan i vitögat? Här finns både gamla synder, katolska intriger och mörka hemligheter begravda i kyrkans arkiv. Och även om det låter som en bekant kompott, lyckas Crowe ändå injicera just tillräckligt med humor och självdistans för att hålla oss engagerade. Det är oemotståndligt kul att se Gladiator-hjälten, denne en gång så barske och allvarsamme Maximus Decimus Meridius, iklä sig prästkåpan, dra på sig runda glasögon och med världsvan trötthet konfrontera morgonpigga demoner med en sarkastisk glimt i ögat. Russell Crowe må ha lagt gladiatorsvärdet på hyllan, men kampen mot mörkret fortsätter tydligen oförtrutet – även om motståndarna numera är mer pratglada än blodtörstiga.
“Russell Crowe bekämpar helvetets krafter med ironi och vigvatten – underhållande men klichéfyllt”
“The Pope’s Exorcist” är knappast den skräckfilm som revolutionerar genren – snarare än subtila kalla kårar, levereras en strid ström av förutsägbara jumpscares och demoner som envisas med att småprata mer änskräckas. Russell Crowe är dock filmens stora behållning och påminner återigen oss om varför det är så förbannat underhållande att se honom slåss mot mörkrets makter, även om vapnet denna gång är heligt vatten snarare än gladiatorsvärd.
Man kan nästan föreställa sig att filmens manusförfattare suttit med en checklista över skräckklichéer – mystiska ritualer, hemliga arkiv och demoniska viskningar i ekande korridorer prickas av med kirurgisk precision. Detta märks tydligt i kritikerresponsen där Rotten Tomatoes-filmskribenter serverat filmen ett svalt mottagande på låga 48%, medan publiken varit mer förlåtande med hela 81% i gillande på samma plattform. IMDb:s 6,1 av 10 vittnar också om att popcorn-underhållningen trots allt går hem hos en bredare publik.
Filmens verkliga styrka ligger i Crowes sarkastiska självdistans; prästen Amorth verkar lika road som trött över den repetitiva kampen mot ondska och kyrkans intriger. Bör man se den? Ja, om du gillar lättsmält kvällsrysare med minimal ambitionsnivå och maximal självironi. Men mer kräsna och subtilitetsälskande filmentusiaster gör bäst i att styra kosan någon annanstans.
“För maximal underhållning bör man inta filmen med popcorn, låg förväntan och gott sinne för ironi.”
Betyg: 3 av 5
The Pope’s Exorcist – 2023 – Viaplay – Rollistan innehåller bl.a:
Russell Crowe, Daniel Zovatto, Alex Essoe, Peter DeSouza-Feighoney
Bilder från TheMovieDataBase. Viaplay
