Tulsa King – Stallone som inkasso-maffians åldrande hämnare

Stallone lämnar storstadens betongdjungel för dammiga cowboyhattar – kan gangsterbossen från Bronx överleva landsbygdens intriger utan att bli en vandrande klyscha? Tulsa King erbjuder överraskande komiska pärlor och hårdkokta maffiamanér på oväntat territorium.

”Sylvester Stallone kombinerar självironi och subtil humor med maffiosos råstyrka, vilket ger oväntad charm och fräschör åt en genre som sett allt från Sopranos till Breaking Bad.”

Stallone – oväntat charmig antihjälte i cowboykostym

Att se Sylvester Stallone ta sig an rollen som Dwight ”The General” Manfredi i Tulsa King är ungefär som att upptäcka att farfar börjat rappa: först en chock, men sedan märkligt underhållande, och till sist direkt imponerande. Stallone, som en gång studsade runt i boxningsringar och vietnamesiska djungler, har här sadlat om till en 75-årig gangster – en åldrad maffiaboss tvångsförflyttad från New Yorks intensiva betongdjungel till den slumrande bondhålan Tulsa, Oklahoma. Det låter som ett skämt värdigt en svindålig sitcom från 80-talet, men faktum är att Stallone med självironisk briljans bär upp formidable mängder charm och humor i den oväntade landsbygdsmiljön. Serien glänser särskilt tack vare Slys lågmälda humor, hans buttra fåordighet och hur han låter Dwight Manfredis maffiabakgrund krocka med halvt förvirrade lokalbefolkningsstereotyper. Resultatet är en dråpligt absurd men samtidigt överraskande trovärdig representation av kulturkrocken. Med en mix av tuff auktoritet och subtila humoristiska nyanser påminner denne åldrade antihjälte snarare om en blinkning till Clint Eastwoods surmulne veteran i Gran Torino än om den testosteronpumpade actionkaraktär Stallone gjort sig känd för genom decennierna. Och tro mig, få saker är roligare än att se Stallone försöka lära cowboyhatt-bärande landsortsbor hur man driver ett illegalt kasino samtidigt som han själv brottas med Google Maps och Tinder. Det är sådana här ögonblick som gör att serien aldrig sjunker ner i ett alltför gravallvarligt gangsterdrama, utan konstant balanserar hårdkokt spänning med en humor som känns alldeles lagom absurd och nyanserad.

Stallone blir bonnmafioson – hårdkokt humor möter landsbygdspuls

En av de saker som faktiskt är oväntat underhållande med Tulsa King är hur väl Sylvester Stallone lyckas vara både självironisk och subtil i en roll som, vid första ögonkast, verkar dömd att bli ett stelt mafioso-haveri. Istället rör han sig med en häpnadsväckande självsäkerhet mellan komisk fåordighet och charmigt grinig melankoli, vilket ger Dwight Manfredi en överraskande tyngd och trovärdighet. Hur ofta ser man trots allt en gangsterboss, vars vardag tidigare handlade om kokainanekdoter och beställningsmord, stå förbryllad och kämpa med moderna mardrömmar som sociala medier och digitala karttjänster? Den charmiga förvåning Stallone uttrycker när The General inser att ett Tinder-svepande finger inte är lika kraftfullt som en Glock-pistol är humor på hög nivå – och en fin insikt i att Stallone faktiskt är en rätt begåvad skådis med utmärkt tajming och nyanser. Hans buttra one-liners är en ren njutning, särskilt när han avvaktande inspekterar en utarmad bilverkstad i Tulsa och vresigt konstaterar:

”This doesn’t look like a criminal enterprise, this looks like the set of Hee Haw.”

Stallone är kanske ingen De Niro, men denna oväntade, självironiska twist ger både seriens charm och dess humorförankrade hjärta.

Sopranos möter Breaking Bad med cowboyboots – originellt eller klyschfest?

Tulsa King är helt klart en serie med ambitionen att förena maffians hårdkokta intriger med något så osannolikt som ursprunglig bondromantik. Och visst – tanken på en trött New York-mafioso som svärande stapplar omkring i kobajs samtidigt som han klurar på hur man bäst driver ett illegalt weedhandleri är minst sagt originell. Ändå balanserar serien hela tiden riskabelt nära gränsen mellan fräsch innovation och en obarmhärtig klyschfest. Den fumliga men hjärtliga lokalbefolkningen håller ibland på att bli karikatyrer, och seriens upplägg med en ”fisk på torra land” är knappast något nytt. Men vad som räddar Tulsa King från att bli ett slitet gangsterpastisch à la Sopranos fast utan cannolis är just den genuina självdistans och varma humor som Stallone själv tillför. Även om serien inte når samma gravitet och sofistikerade narrativhöjd som tungviktare som Breaking Bad, Boardwalk Empire eller Tony Sopranos psykiska sammanbrott, skapar miljöbytet och den subtila humorn ändå nog med frisk luft för att inte kännas alltför stelbent. Som tittare finner jag mig ofta gapskrattande åt absurditeten att se Stelios klassiska ”wise-guy”-manövrer anpassade till vardagen med hjälp av en kalkonstek eller ett skrothandel-alibi istället för stora svarta sopsäckar i New Jerseys hamn.

Vad säger kritikerna – briljant comeback eller desperat magplask?

Så vad tycker då den stora massan om Sylvester Stallones cowboy-mafioso? Faktum är att mottagandet varit överraskande positivt, med ett imponerande användarbetyg på 8.0 av 10 på IMDb och en ”certified fresh”-stämpel på Rotten Tomatoes där över 79% av kritikerna och hela 90% av tittarna gillar vad de ser. Kritiker som uppskattar serien understryker särskilt Stallones oväntade skicklighet i rollen och den charmiga komedin som genomsyrar hela showen. Den respekterade kritikersidan RogerEbert.com hyllar specifikt Stallones prestation med orden:

”Stallone brings nuances we forgot he had, balancing Machiavellian charm and humorously incompetent adaptability. A surprisingly agile late-career pivot.”

Men det finns förstås även enstaka röster som klagar på förutsägbarhet och begränsade narrativa djupdykningar, och visst kunde serien ibland må bra av en aning mer substans. En kritiker på Metacritic menar exempelvis:

”While consistently funny and charismatic thanks to Stallone, Tulsa King sometimes relies too heavily on comfortable stereotypes, neglecting a deeper exploration of character psychology.”

Visst, kanske kommer Stallone inte plocka hem någon Emmy-statyett – men en sak är säker: för en generation X-are på jakt efter personligt realistisk gangsterunderhållning med lite självdistans, trakterad med en och annan flaska whiskey från landsbygdens bakluckor, är Tulsa King alltjämt en oväntat lyckad blandning.

”Sylvester Stallone på landsbygden är den gangsterserie vi aldrig visste att vi behövde.”

Sammanfattningsvis är Tulsa King något så osannolikt som Sylvester Stallones lyckade transformationsresa från actionlegendar till självironisk gangstergubbe på countryside-semester. Tittarna kastas raka vägen in i en bisarr kulturkrock som levereras med både träffsäker humor och en hel del nostalgisk charm. Stallone övertygar överraskande nog med subtil komisk timing och självdistans, vilket särskilt hyllas av bland annat RogerEbert.com som uppskattar hans ”överraskande smidiga sena karriärsvändning”.

Trots den uppenbara risken för klyschiga karikatyrer och stundtals bekanta gangsterintriger undviker serien effektivt att halka ner i ren imitation av föregångarna. Med ett solitt användarbetyg på IMDb (8.0) och en stark bekräftelse från Rotten Tomatoes är både publik och majoriteten av kritikerkåren eniga – Stallones charm och seriens komiska inslag håller skeppet flytande, även i grundare narrativt vatten. Dock vilar stundtals storyn lite väl mycket på bekanta stereotyper och lättsmälta scenlösningar vilket vissa kritiker, bland annat på Metacritic, påpekar med fog.

Betyg: 4 av 5

Så vem bör boka soffan, poppa popcornen och hälla upp ett glas bourbon för denna serie? För alla som, likt mig själv, uppskattar en smart gangsterkomedi med lagom mängd spänning och mängder av ironisk distans är Tulsa King ett givet val. Särskilt de tittare ur generation X som vuxit upp med Stallones råbarkade actionfilmer lär le igenkännande och nostalgiskt åt att se sin gamle hjälte hamna i cowboyboots och Tinder-trubbel.

Tulsa King – 2022 – Paramount+ – Rollistan innehåller bl.a:
Sylvester Stallone, Martin Starr, Jay Will, Max Casella

    

Bilder från TheMovieDataBase. Paramount+