Så blev Hostage årets mest nervpirrande politiska thriller på Netflix
Vad händer när brittisk stiff upper lip möter fransk esprit, och världspolitiken får hybris på streamingbudget? Hostage 2025 är lika delar rafflande och förbluffande. Är det Shakespeare, Eurovision – eller Jönssonligan i Bryssel? Läs vidare.
“När storpolitik blir både katt-och-råtta och mascarareklam, är resultatet underhållande – men på bekostnad av all logik. Hostage är lika sevärd som den är galet otrolig.”
Netflix
Suranne Jones och Julie Delpy: Statsmän med stjärnstatus och skamlös frenesi
Om någon någonsin tvivlat på att politiken är en scen för riktigt stora dramatiska känslor – som om Shakespeare spelat in “Henry IV” tillsammans med ABBA – så har “Hostage” svaret. Suranne Jones som den brittiska premiärministern Abigail Dalton och Julie Delpy som den franska presidenten Vivienne Toussaint levererar två prestationer som med lätthet skulle kunna lysa över såväl Vintergatan som dvd-utgåvan av “House of Cards”. Den som förväntar sig diskret, brittisk stiff upper lip och fransk artighet får dock snabbt tänka om: här är varje samtal laddat med åtminstone två hotfulla blickar, tre sarkastiska one-liners och ett slags interkontinentalt chicken race i regeringskorridorerna.
Jones har gamla meriter som stenhård, sårbar och aningen luttrad i “Doctor Foster”, och här lyckas hon – trots manusets vilja till bombast – behålla en viss trovärdighet bland kidnappningskaos och champagnesorl. Delpy, som annars balanserar elegant mellan franskt vemod och distanserad intelligens (se “Before”-trilogin för den som mot förmodan missat), spelar Toussaint med en härligt fransk blandning av maktfullkomlighet och existentialistiskt ögonvevande. Det är kanske inte “Daniel Day-Lewis slutar och börjar om i varje scen”-nivå på nyanser, men duon lyfter varenda dialogduell till något som känns både större än livet och helt orimligt roligt.
Tidningen The Irish Times sammanfattar det pricksäkert:
“Seriens attraktion hänger till 100 procent på stjärnkraften hos Jones och Delpy, som trots alla odds faktiskt lyckas leverera.”
När dessa två slåss om den moraliska högmarken, och samtidigt försöker hantera kidnappare, säkerhetsråd och BBC:s nyhetsankare med samma gravallvar, är det som tittare svårt att låta bli att dras med – oavsett om man himlar med ögonen eller biter på naglarna. Visst svajar trovärdigheten ibland mer än Boris Johnsons frisyr på en blåsig dag (mer om det strax), men när själva seriens själ står och faller med två veteraner på detta humör, är det svårt att inte kapitulera inför underhållningsvärdet – vare sig du föredrar folkvald diplomati eller opåkallad dramatik med fransk accent.
Stolthet, fördom och politiskt pokerface – när stormakterna smälter samman
Det är inte varje dag man får se två av Europas största skådespelarnamn slåss om rampljuset i vad som närmast kan liknas vid ett partiledardebatt där Fawlty Towers möter West Wing – men i “Hostage” är det precis det vi bjuds på. Suranne Jones spelar Abigail Dalton med den typ av brittisk beslutsamhet som gör att man aldrig mer vill sitta på personalmöte med henne, medan Julie Delpy glider in med en Pariskylig presidentaura och repliker sylvassare än en nybrynt chèvre. Visst finns här klassiska klichéer – den ena pratar i punchlines, den andra svarar med cyniska suckar – men samspelet är så intensivt att det faktiskt får den ständigt vibrerande krisen att kännas, om inte trovärdig, så i alla fall synnerligen underhållande.
Det är svårt att missa kemin när Jones försöker hålla sin brittiska fasad intakt samtidigt som hennes make är i kidnappares våld och Delpy skiftar mellan existentiella suckar och franska förolämpningar med sådan självklarhet att man undrar om Elyséepalatset numer är inrett med existentialistiska bokhögar och rött vin. Det är Shakespeare, det är Eurovision, och det är ofta så överdrivet att det börjar likna ett politiskt maskeradparty där man väntar på att någon ska bryta ut i “Waterloo” vid minsta tecken på dålig förhandlingstaktik. The Standard kallar serien “en vass, twistig och engagerande thriller med samtidsnerv”, vilket träffar huvudet på spiken (om än på ett sätt som förmodligen leder till internationellt ramaskri i avsnitt tre).
Brittisk-fransk kidnappningssoppa – Bond möter Jönssonligan
Och handlingen då? Ja, den är så skruvad att den får John Grisham att framstå som en nykterhetsivrare med Excel-fetisch. Premissen: premiärministerns make kidnappas och hela Europas säkerhet hänger plötsligt på att två ledare (med så mycket personlig bagage att en SAS-check-in skulle explodera) lyckas samarbeta. Här ryms inslag av “House of Cards” – om Frank Underwood haft för vana att sjunga franska slagdängor mellan förhandlingarna – blandat med scener så Jongssonligan-röriga att man väntar sig att kidnapparna skall snubbla på sin egen rekvisita. Är det trovärdigt? Inte alltid. The Independent konstaterar att “bakom seriens blanka yta döljer sig ett något snedställt manus – som pendlar från axelryckning till rena hajhoppet.” Men mellan krumbukterna och de häpnadsväckande vändningarna finns en glimt i ögat och ett tempo som ändå gör att man snällt köper biljett till nästa avsnitt – om så bara för att se vem som tappar ansiktet först i direktsänd BBC-intervju.
Den som kräver realism på Jason Bourne-nivå kommer obönhörligen att sitta och rulla ögonen men håll med om att det är svårt att bojkotta underhållning när två direktörer tar politiskt chicken race till nya höjder – och gärna levererar den sorts repliker som får säkerhetsrådsprotokoll att se ut som sitcommanus i jämförelse. Som FT så passande uttrycker det i sin analys:
“Serien är bäst när den hinner vara lekfull och självironisk, sämst när den försöker ta sig själv på blodigt allvar.”
Summering: Glittrande stjärnglans möter politiskt kaos
“Hostage” är ett sprudlande exempel på hur två stjärnskådespelare – Suranne Jones och Julie Delpy – kan göra även det mest fullständigt orimliga politiska kidnappardrama både medryckande, bitskt roligt och överraskande engagerande. Den logiska linjen i manuset är stundtals tunnare än Boris Johnsons förhållande till kamning, men tempot, dialogerna och kemin mellan huvudpersonerna gör att man förlåter mycket – i synnerhet om man gillar blandningen av politisk satir, internationellt gnabb och blinkningar till såväl gamla thrillers som “Eurovision”.
Seriens styrka är, enligt The Irish Times, till “100 procent” huvudrollsinnehavarna – och det är också där den får sitt unika driv. Den som uppskattar stiliserat överspel, ironiska repliker och starka kvinnor i ledarroller kommer att trivas. Är du däremot allergisk mot “over the top”-intriger och föredrar klassisk trovärdig spänning, så kan det här däremot bli en utmaning.
Betyg: 3,5 av 5
Det är kanske inte årets mest välskrivna manus, men det är definitivt bland det roligaste och mest färgstarka som ploppat upp i tv-floden 2025. Eller som The Independent skriver – och som säger allt:
“Bakom ytan? Massor av charm. Bakom handlingen? Not so much – men ibland räcker två briljanta skådespelare hela vägen.”
Sevärd för: Dig som uppskattar vass dialog, politiska spel med glimten i ögat, och tycker att underhållning aldrig kan bli för extravagant.
Undvik om: Du kräver stringent realism och är allergisk mot fantastisk dialog i Fawlty Towers-tappning.
Hostage – 2025 – Netflix – Rollistan innehåller bl.a:
Suranne Jones, Julie Delpy, Corey Mylchreest, Ashley Thomas
Bilder från TheMovieDataBase. Netflix
