“Hit Man: En mörk komedi med träffsäkerhet”
I en filmvärld översvämmad av prydligt seriösa mordthrillers och slapstickkomedier utan djup dyker “Hit Man” upp som en kombination vi knappast visste att vi längtade efter. Med Richard Linklater vid rodret och Glen Powell i spetsen, slipper vi det tråkigt förutsägbara och får istället en twist på både skratten och spänningen. Tänk: existentiell filosofi möter falska mordkontrakt över en drink du nog aldrig vågat beställa. Vad kan gå fel?
“Hit Man” är Richard Linklaters vågade balansgång mellan mörk humor och nervkittlande thrillerelement, där Glen Powell briljerar som den torrt ironiska filosofiprofessorn som blir falsk yrkesmördare. Resultatet är överraskande roligt, nervöst spännande och farligt charmigt – en ovanligt intelligent underhållning med djärva vändningar.
Mord med glimten i ögat – en otippad kombination som fungerar perfekt
Med “Hit Man” växer Richard Linklaters mästerskap i att leka med genrer fram på ett närmast imponerande sätt. Att balansera humor med rafflande spänning är svårt nog, att sedan låta sina tittare vrida sig av skratt mitt under planerandet av ett mord är rent av modigt. Men Linklater lyckas, kanske oväntat väl, tack vare ett tajt manus som snabbt växlar mellan absurda situationer och genuina nagelbitarögonblick. Glen Powells karaktär befinner sig ständigt på knivseggen – bildligt och bokstavligt, när han måste jonglera sin roll som torr filosofiprofessor med sitt bisarra extraknäck som undercover falsk yrkesmördare. Scenerna är skickligt sammansatta; komiska ögonblick maskerar den ständigt närvarande hotbilden, medan just denna ständiga fara i sig förstärker humorns absurditet. Det påminner lite om känslan när du fnittrar nervöst i biosalongen samtidigt som du sneglar över axeln och undrar om du borde vara rädd istället. Ja, “Hit Man” matar skratt lika ofta som adrenalinkickar – ett bevis på att filmen, liksom dess huvudkaraktär, balanserar snyggt mellan genialt och galenskap.
Mördare med humor – konsten att balansera skratt och spänning
Humorn i “Hit Man” är ett konststycke i sig självt, en vass komposition som dansar skamlöst över gränsen mellan galghumor och ren rastlös thrillerpuls. Richard Linklater har överträffat sig själv genom att iscensätta situationer där mordplaner diskuteras med samma lättsamhet man vanligtvis förknippar med diskussioner om middagsmenyer eller väderleksrapporter. Här finns ingen tvekan – det är en absurd och dråplig komedi, men samtidigt med en verkligt mörk underton. Ta exempelvis scenen där Powell obekymrat och ytterst sakligt berättar för en blivande ”klient” hur denne bäst ska arrangera ett alibi, samtidigt som han förvirrat bläddrar igenom sina anteckningar med samma frustration man vanligtvis reserverar för en besvärlig IKEA-manual. Publiken kastas ständigt mellan brett leende och skräckinjagande precisionspsykos, och resultatet är lika mycket Hitchcock som Monty Python. En del av Linklaters smarthet ligger just i tajmingen: han låter humorn överrumpla tittaren när som helst, ofta i de mest oväntade sammanhang, för att sedan abrupt avbrytas av något fundamentalt obekvämt eller direkt hotfullt. Så fort man tror sig förstå filmens rytm, kastar Linklater återigen tärningarna och hittills verkar han ha en orimlig tur med sina kast.
När humor blir farligt – balansgången mellan skräck och slapstick
Ett av filmens mest minnesvärda drag är förmågan att blanda det groteskt våldsamma med det befriande absurda – något Linklater hanterar med kirurgisk precission. En sekvens där Powell har ett nervöst samtal mitt i ett farligt bakhåll illustrerar perfekt denna metodiska balansakt. Situationen eskalerar inledningsvis mot något som verkar gravallvarligt och skrämmande, men bryts sedan skickligt av med en oemotståndligt tajmad slapstick-gag av klumpighet och missförstånd, samtidigt som faran fortfarande hänger tungt i luften. Detta ger en oslagbar kombination av nervös adrenalinkick och hjärtligt gapskratt, där publiken knappt vet om de ska ta skydd eller slicka bort tårarna från kinderna. Den eviga paradoxen i filmens tonalitet känns igen från filmer som bröderna Coens “Fargo”, men med en distinkt Linklatersk touch – vardagligt, avslappnat och ändå fullständigt bisarrt. Resultatet? En publik som både svettas och fnittrar, uppriktigt osäkra på om de bör vara oroliga eller roade. I filmvärlden är det ungefär som att balansera motorsågar medan du jonglerar – risken är hög, men payoffen är spektakulär när det fungerar. Och här fungerar det så det visslar om det.
En antihjälte med charm – huvudrollens avgörande roll i filmens ton
Glen Powell är tveklöst navet som allt kretsar kring, och vilken centralpunkt han visar sig vara. Ingen annan hade riktigt kunnat bära upp den torra humorn lika ledigt samtidigt som han smidigt navigerar livshotande komplikationer. Powell levererar varje replik med ett perfekt avvägt stänk av cynisk distans, vilket ger karaktären – en filosofiprofessor vars extrajobb bokstavligen handlar om liv och död – en imponerande dos trovärdighet och charm. Powells torrt ironiska tonfall i kombination med absurda scenarier gör honom till en antihjälte vi älskar att följa, trots (eller kanske just på grund av) hans något tvivelaktiga yrkesval. Ta till exempel en scen där hans karaktär nästan med nonchalans diskuterar moralfilosofi med en potentiell beställare av ett mord: det är lika delar humoristiskt briljant som existentiellt förvånande insiktsfullt.
”Powell får dig att heja på en moralfilosof mitt under mordkontraktens absurda värld – imponerande och fullt av humor vilket är en bedrift bara det.” – RogerEbert.com
Kanske är Powells största styrka att han aldrig låter oss glömma att han egentligen är en vanlig människa fångad i fullständigt bisarra omständigheter. Det relaterbara i hans karaktär gör varje situation ännu mer nervkittlande, eftersom tittaren aldrig helt kan förutse om Powell kommer klara av nästa farliga, komiska eller potentiellt dödliga situation. Han är helt klart limeklyftan vi inte visste att vi behövde i filmens starka och oväntade tequila-shot.
Hit Man kan ses på Netflix och har ett snittbetyg på 6.819 enligt tmdb.com
En vågad blandning som lyckas – slutsats och publikrekommendation
”Hit Man” är en filmupplevelse där farligt spänningsfyllda mordfantasier och torr humor snyggt förenas i en intelligent och underhållande cocktail – svårt att motstå och lätt att rekommendera.
Richard Linklaters senaste skapelse visar återigen hur skickligt han hanterar balansgången mellan genres, och med Glen Powell som en perfekt katalysator mellan filosofisk självironi och mordkonspiratorisk absurdism briljerar filmen ostört. Kombinationen av thrillerns kittlande hotbild och komedins befriande skratt eskalerar snabbt till en oväntad känslococktail där publiken ständigt pendlar mellan att nervöst skruva på sig och högljutt gapflabba.
Att blanda humor och thriller kan visserligen vara ett riskfyllt projekt, men ”Hit Man” lyckas med eftertryck. Med sina träffsäkra repliker och oväntade vändningar är filmen en vinnare för dig som gillar din humor svart och dina thrillers oförutsägbara. Glenn Powells skarpa prestation hyllas allmänt av kritiker, exempelvis beskriver RogerEbert.com honom som ”imponerande och full av humor”. Publiken verkar hålla med: på IMDb ligger filmen hittills övertygande på 7,6 av 10, vilket tyder på att receptet välkomnas av tittarna.
Vem kommer då gilla detta? Framförallt en vuxen publik som uppskattar ett intelligent manus där man vågar leka med moraliska dilemman och mörk humor. Gillar du tidigare filmer såsom bröderna Coens ”Fargo” eller Martin McDonaghs ”In Bruges”, då är sannolikheten stor att detta blir en ny favorit.
Betyg: 4,5 av 5 – en ovanligt väl utförd blandning av nervös spänning och skarpsinnig komik.
Hit Man – Rollistan innehåller bl.a:
Glen Powell, Adria Arjona, Austin Amelio, Retta
Bilder från TheMovieDataBase
