Griselda: Gangsterkvinna utan samvete
”Say hello to my little friend” vrålade Al Pacino som Tony Montana, och filmvärlden tappade andan över den okontrollerade brutaliteten och den skamlösa arrogansen. Fyrtio år senare satsar Netflix på samma adrenalinrus, denna gång med Sofia Vergara i huvudrollen – men tro inte att det handlar om charmiga blickar och sydamerikansk glättighet som vi vant oss vid från Modern Family. Serien Griselda porträtterar en av de mest hänsynslösa verkliga gangstrarna i historien – Griselda Blanco. Drottningen av den colombianska kokainvärlden, ökänd för sin förmåga att kombinera skrämmande våld med en iskall, nästan elegant cynism. Med en blend av glamourös nihilism och skoningslös realism försöker Netflix omskapa och kanske återuppfinna den mest brutala gangstern kvinnovärlden någonsin känt. Men frågan vi verkligen bör ställa oss är: Är detta konst eller bara en cynisk glorifiering – en Scarfacedyrkan på högre doser kokain och med lägre charmfaktor?
True crime-vågen fortsätter – men var går egentligen gränsen?
Sällan har populärkulturen varit lika fokuserad på brott som idag: Projekt som Narcos, Dahmer och Mindhunter samlade enorma publiker och skapade en nästan perverst stark dragningskraft hos massorna. Psykologer har mången gång försökt förklara den sant brottsliga fascinationen med briljanta monstrens komplexa psyken, men när våldet och ondskan paketeras i sofistikerad underhållning finns det alltid frågor som lurar i bakgrunden: Finns ett genuint intresse för psykolgi och moral bakom tittarsiffrorna – eller är det bara vår egen dunkla längtan efter förbjudna territorier och livsfarliga karaktärer som mättas? Griselda kastar in publiken i en värld av moraliska ambivalenser och extrema medel, där mordbeställningar görs lika enkelt som lunchreservationer, och där varje mänskligt beslut är färgat av kokainets blekvita pulverdimma.
Netflix presenterar serien som ett mörkt porträtt av en kvinna vars verkliga livshistoria överträffar de flesta fiktiva tragedier: Griselda Blancos verklighet var fylld av beställningsmord, korruption och ofantliga kokainprofiter. Recensioner på IMDb (snittbetyg 7,5 av 10, baserat på över 4 000 betyg hittills) och Metacritic har prisat seriens produktionskvalitet och den obarmhärtiga realismen. Dock har vissa kritiker yttrat betänkligheter kring våldsfixeringen och menar att berättelsen emellanåt övergår till att bli närmast pornografisk i sitt dystra frossande. Kritiska röster från RogerEbert.com summerar det väl och påpekar att vi numera är ”vana vid våldet – numera kräver vi rent av att det är estetiskt och snyggt regisserat, vilket säger en del om vår samtids moraliska kompass (eller brist på en sådan).”
Blod, kokain och glamourös cynism – Sofia Vergara tar steget från komedi till kriminalitet
För många tv-tittare är Vergara synonym med karaktären Gloria från sitcomfenomenet Modern Family – högljudd, färgstark och charmigt överdriven. Men nu lämnar hon skratt och lättsam värme bakom sig och vandrar istället rakt in i skuggorna, där våld och rå kall cynism är en självklar del av vardagen. Hos Griselda finns inget utrymme för humor, tillfredsställelsen finns i maktutövande och hot, och den som väntar sig klassiska Vergara-komiska uppvisningar blir både överraskad och möjligen förskräckt. Tidiga recensioner antyder att Vergara lyckas mycket väl i den omställningen – Pitchforks tv-sektion beskriver hennes insats med orden ”förvånansvärt kuslig och kompromisslöst brutal – en av årets mest oväntade och övertygande prestationer”. Ändå påpekar några mer skeptiska röster, som recensenterna hos IndieWire, att medan Vergara förvånansvärt nog är övertygande i de mest dramatiska stunderna, kan tonen ibland kantra mot en obekväm teatralitet när överdrifterna blir för många.
Processen att porträttera historiska brottslingar innebär alltid en balansgång mellan imponerande autenticitet och billig imitation. Serien Griselda, åtminstone hittills, håller ändå en tillräckligt stadig riktning för att fascinera en publik som hungrar efter både rå action, psykologisk komplexitet och etiskt tvivelaktiga huvudkaraktärer – särskilt när den briljante antihjälten är en kvinna.
Gränslös brutalitet eller ärlig realism? – kritikerkårens tudelade dom
När Netflix stoltserar med mosaiker av stylad nihilism och blodiga mord verkar frågan alltid vara densamma: Är vi informerade vittnen eller bara sensationslystna medpassagerare på våldets nöjeståg? Griselda lyckas möjligen bättre än genomsnittet med att skapa något slags balans: med otvivelaktigt skickligt berättande återskapas en autentiskt obehaglig atmosfär, där människoliv reduceras till utbytbara pjäser i ett våldsamt schackparti. Samtidigt är det omöjligt att frigöra sig från känslan av att just denna sorts kriminalestetik blivit vardagsmat i streamingvärlden. RogerEbert.com träffar huvudet på spiken i sin recension, då de uttrycker att ”Netflix börjar hamna i ett slags ’moraliskt glapp’ – elegant brutalitet visas utan egentlig eftertanke eller djupare samband”, och ifrågasätter om Griselda Blancos faktiska iskyla bara blir ett ytligt fascinerande attribut, snarare än ett psykiskt komplex att utforska och förstå.
Samtidigt vore det en förenkling att helt avfärda seriens ambitioner. Recensenter från bland andra Metacritic lyfter fram att Griselda faktiskt har kvaliteter bortom det överdrivna våldet: dialogerna är bitande skarpa, de miljömässiga detaljerna känns tidstypiskt träffsäkra och framförallt skådespelarprestationerna är överlag mycket starka. Sofia Vergaras Griselda är brutal, kallblodig och stundtals märkligt hypnotisk – hon lyckas faktiskt rasera sina egna schablonbilder och kliver långt ifrån alla bekväma stereotyper hon vant oss vid. Kanske är det just genom att tvinga publiken att möta så mörka och obekväma porträtt av verkligheten, utan glimten i ögat, som serien trots allt erbjuder något värdefullt – ett motgift mot den light-version av kriminalromantik som tyvärr blivit alltför vanlig.
”Griselda är som Scarface utan charm – och ändå kan man inte sluta titta.”
Netflix satsar stort på gangsterdramat Griselda, med Sofia Vergara i rollen som den hänsynslösa drogbaronessan Griselda Blanco, vars verkliga våldshistoria gör Tony Montana till söndagsskolegossen. Vergaras komiska gloria från Modern Family skakas av rejält när hon briljerar i en roll fylld av brutal kyla och överraskande psykologiskt djup. Kritikerna har generellt varit imponerade – IMDb ger serien stabila 7,5/10, medan Pitchfork beskriver Vergaras insats som ”kusligt brutal och oväntad”. Dock är alla inte lika övertygade. RogerEbert.com pekar träffande ut en viss moralisk avsaknad hos Netflix, då ”elegant brutalitet visas utan egentlig eftertanke eller djupare samband”.
Beroendeframkallande våld eller moraliskt vågspel?
Serien utmanar publiken med dess groteska realistiska skildringar av kokainvärldens brutalitet – vissa kan äcklas, andra fascineras. Den etiska gråzonen känns bekant från Narcos och Dahmer, och man kan fråga sig om det faktiskt finns substans bakom kokainets dimma eller bara ett cyniskt utnyttjande av våldsromantik. Trots dessa invändningar genomsyras Griselda av vass dialog, välgjorda miljöer och imponerande skådespel. Frågar du mig är det tveksamt underhållande våld med en rejäl tankeställare på köpet.
Betyg: 4 av 5 – definitivt sevärt, med förbehåll för känsliga tittare.
