Vilket var 90-talets bästa musikvideokoncept
Det finns en anledning till att 90-talet ofta beskrivs som musikvideons gyllene era – tider då MTV fortfarande regerade och videon hade potentialen att göra eller bryta artisters hela karriärer. Minns ni när vi hängde framför TV:n, zapprandet mellan musikkanalerna var närmast religiöst i jakten på just den där videon? Visst, dagens algoritmer är trevliga – någon gång ibland – men ingenting matchar känslan av att äntligen slå ner i soffan precis när ens favoritvideo dök upp i tablån. På 90-talet gick musikvideorna från att vara enkla promotionklipp till att bli konstverk, genredefinierande fenomen och i många fall riktiga snackisar. Men vad var egentligen tidernas bästa musikvideokoncept? Låt oss återse några av decenniets mest briljanta skapelser och försöka utse en vinnare i det stenhårda slaget om titeln.
Dansande morfningar och jordglobshoppande – innovationen bakom Michael Jacksons ”Black or White”
När Michael Jackson 1991 lanserade videon till ”Black or White” var det med en hype som få tidigare musikvideor hade upplevt – och det med rätta. Regisserad av John Landis, som tidigare trollat fram zombiesuccén “Thriller”, blev ”Black or White” ett omedelbart populärkulturellt fenomen med sina banbrytande specialeffekter och sitt globala budskap om jämlikhet och tolerans. Landis och Jackson tog hjälp av den då splitternya digitala morphingtekniken, vilket möjliggjorde för ansikten av olika nationaliteter, kön och åldrar att smälta ihop med hänförande precision. Resultatet var banbrytande, och scenerna där ansikten morfade blev snabbt videons mest omtalade höjdpunkt. Effekten skulle senare kopieras och återanvändas ad nauseam i allt från reklamfilmer till billiga komedier.
Även John Landis insåg enormiteten i vad de åstadkommit. I en intervju med The Guardian uttryckte han det skämtsamt men träffsäkert: “När vi visade videon första gången var folks reaktioner som att ha sett magi för första gången. Sen tog det ungefär tio sekunder innan alla insåg att de också ville göra det, och snart spenderades mer pengar på morfning än på Michael själv.”
Videon var dock inte enbart en teknologisk uppvisning. I sitt narrativ lyfte den fram ofta ignorerade kulturer från samtliga kontinenter, med Michael Jackson symboliskt dansande över kontinenterna och riva murar av fördomar. Tidningen Rolling Stone kallade videon för “en polerad och intelligent hyllning till planetens skiftande kulturer, detta är maximal underhållning med ett stort hjärta”. Videons globala premiär sågs av hisnande 500 miljoner människor världen över, ett rekord som förmodligen kommer stå tills mänskligheten besegrat Netflix.
DIY-estetiken som vände MTV upp och ner – Nirvanas ”Smells Like Teen Spirit”
Om Michael Jacksons ”Black or White” representerade den polerade zenit av vad digitala effekter och hög budget kunde skapa, var Nirvanas ”Smells Like Teen Spirit” dess antifilosofiska kontrapunkt och raka motsats. När regissören Samuel Bayer mötte bandet Nirvana år 1991 hade han aldrig tidigare styrt en stor musikvideoproduktion; han var egentligen fotograf med förkärlek för det stökiga och improviserade. Denna oraffinerade och rebelliska attityd visade sig vara helt rätt för Nirvanas revoltöranda, och Bayer skapade vad som bäst kan beskrivas som en anti-video.
Med en budget mindre än vad Jackson sannolikt spenderade på fruktkorgar till cateringbordet, filmades videon i ett sunkigt high school-gym där slitna cheerleaders, apatiska ungdomar och hård distat rock präglade en konceptuellt briljant anti-estetik. Medvetet kornig och klaustrofobisk, speglade Bayers visuella stil Kurt Cobains skrikande nihilism perfekt, och videon blev definitionen av det vi senare började kalla för “grunge”. Samuel Bayer har själv beskrivit idén bakom videon i en intervju med NME: “Vi visste helt enkelt inte vad vi gjorde, men det visste inte Nirvana heller. Just precis det var orsaken till vår framgång.”
“Smells Like Teen Spirit” blev en avgörande vändpunkt i MTV:s historia. I ett hav av glättiga och ytliga popproduktioner representerade Nirvanas video ett genuint missnöje och en autentisk rebellattityd som inte gick att ignorera. Pitchfork hyllar än idag videon och skriver: “Det är få musikvideos som lyckats fånga ett generationsskifte med sådan precision – den är både ett musikaliskt mästerverk och ett kulturellt landmärke.” Liksom låten själv blev videon ett oväntat hitfenomen, som motvilligt kastade Nirvana rakt in i mainstream-strålkastarljuset och inspirerade en hel generation att börja klä sig i flanellskjorta och känna vardaglig apati. Inte illa för ett par timmars filmning i en smutsig skolidrottssal.
Kreativt vansinne och surrealism – varför Björks ”Human Behaviour” och Beastie Boys ”Sabotage” känns tidlöst nytänkande
Om vi konstaterar att 90-talets musikvideor pendlade mellan polerad teknisk perfektion och rebellisk ungdomsfrustration, så måste vi också lyfta fram scenens mer excentriska sida: surrealismen. Ingen porträtterade absurd humor och kreativt vansinne bättre än regissörerna Michel Gondry och Spike Jonze. Gondrys samarbete med Björk i ”Human Behaviour” (1993) innebar en resa till en värld där postmodern Alice i Underlandet mötte svartsinnig sagoförvirring. Videon framställde Björk som en nyfiken protagonist utforskande en bisarr skog fylld av gigantiska insekter, djurlika klädda människor och en förvirrande jakt med en uppstoppad björn. Gondrys eget uttalande om videon i en intervju med Pitchfork understryker hans humoristiska och experimentella synsätt: ”Jag ville skapa något som fungerade enligt drömmens logik, där naturlagarna upphört gälla och allting är både skrämmande och underhållande.”
Spike Jonze, å andra sidan, gjorde 1994 den ikoniska ”Sabotage” åt Beastie Boys, ett verk av kaotisk genialitet. Inspirerad av 70-talets snabba polisserier som ”Starsky & Hutch”, med hektiska biljakter, överdrivna mustascher och hyperaktiv klippning, introducerade Jonze en estetik där ironi och kitsch regerade fritt. Genom att kasta bandmedlemmarna i rollerna som skruvade karaktärer i en fiktiv polisthriller blev resultatet ren underhållande galenskap. Musikmagasinet NME beskrev träffsäkert videons tidlösa charm: “Spike Jonze tog en redan suverän låt och förvandlade den till ett visuellt mästerverk av humor, nostalgi och ren anarki. Det är en kombination som känns lika fräsch och relevant än idag.” Gondrys och Jonzes musikvideor representerade ett tydligt skifte i vad musikvideor kunde vara – inte bara promotionfilmer för singlar, utan självständiga uttrycksformer fyllda med humor, fantasi och visuell poesi.
När musikvideon blev filmisk konst – berättelserna bakom Guns N’ Roses ”November Rain” och Madonnas ”Vogue”
Om surrealismen visade på möjligheter inom lekfullhet och absurditet, så gick vissa videoregissörer på 90-talet istället i motsatt riktning och antog ett mer dramatiskt filmperspektiv. Det mest minnesvärda exemplet på denna trend är Guns N’ Roses episka video till balladen ”November Rain” från 1992. Med en massiv budget på över 1,5 miljoner dollar – vilket på den tiden gjorde den till en av historiens dyraste musikvideos – skapade regissören Andy Morahan en närmast Hollywoodlik dramatik. Med frontmannen Axl Rose som tragisk hjälte, en rejält tragisk kärlekshistoria och en ökänd bröllopsscen kompletterad med en av rockhistoriens mest famösa gitarrsolon utanför en kyrka i öken, visade videon exakt hur ambitiös musikvideon kunde vara. Känd filmkritiker Roger Ebert konstaterade senare i RogerEbert.com att: ”November Rain är bombastisk rockopera av yppersta klass. Musikvideon är skickligt hantverk som speglar både 1990-talets överflöd och dess fascination med filmiska narrativ.”
Med mindre tragik men minst lika mycket glamour kom Madonna att definiera den filmiska musikvideon med sin mästerliga ”Vogue” från 1990. Regisserad av David Fincher, som senare skulle göra succéer som “Fight Club” och “Se7en”, hyllade videon Hollywoods guldålder med stiliserade svartvita bilder och referenser till legendarer som Greta Garbo och Marilyn Monroe. Fincher skapade här något nytt: en sofistikerad estetik som höjde musikvideon från simpel reklamfilm till konstnärligt filmverk. Videons enorma inflytande och finpolerade visuell perfektion kan sammanfattas som Stereogum senare uttryckte det: ”’Vogue’ var ögonblicket då musikvideon blev mogen och började tas på allvar av både filmregissörer och musiksnobbar – och Fincher blev mannen som satte standarden för alla framtida videos som ville bli tagna på allvar.” Här någonstans förstod vi slutligen att 90-talets musikvideor inte bara kunde underhålla – de hade potential att påverka själva musikens historia.
“90-talets musikvideor definierade inte bara en generation, de förändrade maktbalansen mellan musik och visuell kultur för alltid – på gott och ont.”
Ditt kärleksbrev till 90-talets mest ikoniska musikvideor träffar nostalgihjärtat med sådan kraft att det vibrerar av både njutning och sentimentalitet. Från Michael Jacksons tekniska pionjärskap och folkförbrödrande optimism i “Black or White” till anti-etablissemangets råstyrka i Nirvanas DIY-mästerverk “Smells Like Teen Spirit” speglas här ett decennium präglat av både styrka och kontraster. Gondrys och Jonzes surrealistiska vansinne med Björks “Human Behaviour” och Beastie Boys “Sabotage” visar en tidlös lekfullhet och kreativ befrielse som fortfarande känns överraskande fräsch idag. Likaså får de hyperdramatiska och ambitiöst storartade verken som Guns N’ Roses “November Rain” och Madonnas raffinerade “Vogue” fortfarande våra käkar att tappas och ögon att förbluffat stirra över den filmiska nivån.
Kritiker delar ditt perspektiv tydligt: Pitchfork och NME har lyft just Nirvana och Spike Jonze för sin råa autenticitet och energi. RogerEbert.com och Stereogum understryker gärna den betydelse filmregissörer gav videomediet. Har du överhuvudtaget vuxit upp under MTV-eran är detta artikel ett absolut måste – och en lyckorusig nostalgiresa värd att avnjutas många gånger om.
