Alienjakt, whistleblowers och paranoida IT-nördar: Disclosure Day är nutidens X-Files på steroider

Paranoia på högvarv – när IT-mardrömmen knackar på

Så fort startknappen trycks in på Disclosure Day är det fullt ös medvetslös rakt in i fiberoptikens dunkla djungel. Här är tempot uppskruvat, pulsen hög och man frågar sig själv om ens egen mobiltelefon kommer explodera av bara farten (eller om den redan är infekterad av en schysst statlig trojan). Filmen kastar oss in bland stressade systemadministratörer och nattragglande kodare, med påsar under ögonen större än Netflix senaste aktietapp. Och precis som i de klassiska paranoiathrillers från 90-talet – The X-Files, och för all del ett stänk av Contact (utan Jodie Fosters charm, dessvärre) – är atmosfären laddad med en sorts klinisk skräck för vad som gömmer sig bakom skärmsläckaren.

Hemliga myndigheter viskar och stryker runt i skuggorna som om någon tragisk CIA-praktikant släppt lös det senaste vettvilliga AI-verktyget på Stureplan. Hjältarna är inte precis stiliga actionhjältar utan snarare överlevare i kampen mot koffeinbrist och trasiga tangentbord. I bakgrunden tuggar modemljudet – ja, det låter som en orgie mellan en rabiat faxmaskin och ett gäng arga marsvin – och det märks att filmen gärna lånar tryggt av sina föregångares smarta tricks. Dessvärre snubblar Disclosure Day också emellanåt på sina egna datorben. Tempo och paranoia är på plats, men frågan är om handlingen själv tappar bort sig bland alla blinkande koder och konspiratoriska viskningar.

Konspirationsteoretikerns våta dröm eller bara digital deja vu?

Disclosure Day är som ett smörgåsbord för den där kompisen som alltid mumlar om “den djupa staten” när du nämner BankID. Här blandas generösa portioner samtidsångest med rykande färska hackertips, och du får snabbt intrycket av att någon i manusteamet gått vilse på Reddit och sedan bara skrivit av allt som doftade foliehatt. Filmen hinner beta av hela menyn: anonyma nätaktivister, hemliga regeringsoperationer, algoritmer som hellre samlar metadata än sover – och så förstås den obligatoriska sociala median, där kattmemes och desinformation samsas som gamla fiender på återträff.

Välbekanta blinkningar till klassikerna haglar – kodrinnande bildskärmar värdiga The X-Files, konspiratoriska telelinjer som kunde fått Fox Mulder att börja svettas, och ekon av Contact (dock utan att någon lyckas låta lika vetenskapligt ödmjuk som Jodie Foster). Men där föregångarna serverade konspirationsångesten med finess och antydan, trycker Disclosure Day i sig hela påsen – ibland med stil, ofta med övertydlighet. “När AI börjar tolka dina sms snabbare än du hinner skriva dem, då är det dags att dra ur kontakten,” väser en av filmens många misstänksamma back-end-ninjor, och om du inte redan tejpat över din webbkamera lär du känna ett visst behov precis här.

Den konstanta närvaron av ett överhettat informationsklimat skämtas det friskt om – sällan har Facebook-bashingen varit så on-the-nose, eller algoritm-skräcken så käckt paketerad. Råkar du känna dig träffad av repliker som “Om du inte betalar för tjänsten, är det du som är tjänsten!” så är du i (o)trygga händer.

Tittarnas dom: stressigt värre eller lysande samtidsparanoia?

På IMDb har Disclosure Day hittills snittat 6,4/10 – inte direkt en kodgrön, men tillräckligt för att inte klassas som ransomware i filmform. Metacritic landar på en försiktigare 58, vilket får sägas vara exakt så nervöst ambivalent som genomsnittstittaren själva ser ut efter filmens final. Kritikerna är oense: RogerEbert.com jämförde filmen med “att fastna i en oändlig uppdateringsloop – intensivt, men snabbt uttröttande,” medan Digital Spy mumsade i sig varje byte: “En cyberthriller för de som älskar teknofrossa och hatar lösenordsbyten.”

“Disclosure Day är lika delar Black Mirror och bruksanvisning för att överleva nästa dataläcka – skrämmande aktuell, men också hårt mallad,” raljerade en användarrecent på Reddit, vilket är ungefär så nyktert det blir på den plattformen.

De flesta verkar enas om att filmen kan få en att överväga livet offline – åtminstone tills popcornen är slut. Och varför recensenter är så rädda för att dra ur nätkontakten? Det är kanske den mest trovärdiga aspekten av hela filmen.

Slutbetyg: Svettig samtidspuls med överslag på modemet

Disclosure Day är en smått hysterisk digitalframtids-thriller som bjuder på maximal samtidsångest, hackerticks och konspirationer nok för att få självaste Fox Mulder att vilja byta lösenord. Underhållningsvärdet är högt om du gillar när det blinkar till i mörkret och dialogen snubblar mellan sarkasm och kvicka AI-vitsar – men manusets övertända tempo gör att storyn hackar och kan kännas överlastad. Som en Reddit-tråd på energidryck: ibland kul, ibland rörig, alltid högljudd.

Den skarpsynte får sina referenser till 90-talets stora paranoiathrillers, men bör ha kärlek för både digitalt dravel och politiska techno-paranoior för att orka med popcornen. RogerEbert.com påpekar tröttsamt tempo, medan Digital Spy myser i tekniknojan – och publiken ger en trygg, skeptisk tumme mitt-emellan; perfekt för den som vill bli underhållen och lite småstressad, men inte är allergisk mot generiska vändningar eller övertydlig samtidssatir.

Betyg: 3/5

Passar dig som gillar Black Mirror, fortfarande saknar e-leg för vuxenlivet – och alltid har ett extra rulle silvertejp redo till kameran.

Disclosure Day – 2024 – Bio – Rollistan innehåller bl.a:

Emily Blunt, Josh O’Connor, Colin Firth, Colman Domingo

Bilder från TheMovieDataBase. Bio