Jared Letos digitala maktdemonstration – Tron: Ares snubblar, glänser och låter otroligt
Vad händer när Tron kliver ut från skärmen och klampar rakt in i ditt vardagsrum – och är det Jared Leto med digitalt Jesuskomplex som står i hallen? Häng med när jag sniffar på “Tron: Ares” och dess pixeldoftande framtidsnoja.
“När The Grid skickar ut sitt bästa (och mest ögonbrynshöjande) program till vår värld, får vi inte bara en AI-karaktär – vi får en spegelbild av vår egen teknikpanik. Är framtiden digital, mänsklig, eller ett högupplöst antiklimax?”
Disney+
Tron lämnar datorskärmen – och träffar dig i verkligheten
Att byta perspektiv är ibland allt som behövs för att en dammig kultklassiker ska kännas pinsamt aktuell igen. ”Tron: Ares” försöker just det som Disney-chefer i åratal vågat drömma om (och merchandise-teamet svettats över): i stället för att ännu en gång kasta en förhoppningsfull människa in i den lysrörsupplysta cybervärlden, får ett digitalt program – Jared Letos Ares – för första gången spela ut sitt algoritmiskt kylda känsloliv mitt bland oss köttsliga. Disney drar därmed det gissningsvis billigare – men potentiellt briljanta – kortet att vända spelet. Och med tanke på dagens AI-gnissel och teknikstress, är det svårt att tänka sig ett bättre tillfälle för en berättelse om digitalt medvetande som tränger sig in i verkligheten än just nu.
Den här ”reverse Tron”-approachen kastar det klassiska franchise-DNA:t rakt in i samtidens AI-debatt. Eftersom vi numera förväntar oss att ChatGPT deklamerar Kjell Höglunds texter på beställning och Elon Musk fantiserar om sällskapliga humanoider, är scenen komiskt välpreparerad för att brottas med frågor om digital personlighet, etiska gråzoner och den gamla goda rädslan för teknikens gränslösa möjligheter. Frågan blir bara: Kommer filmen att ta tillfället i akt och verkligen utforska dessa teman, eller faller den i den vanliga blockbuster-fällan där AI-bekymren reduceras till bakgrundsljud för nästa explosion?
Färsk info från branschpressen (Deadline, Variety) avslöjar att Jared Leto här tar på sig den digitala mantel vi alla vet att han provat hemma minst en gång – som Ares, Tron-universats svar på en blandning mellan Messias och en felprogrammerad Tesla. Leto har aldrig haft problem att gå all in; man kan redan nu se framför sig hur han levererar en hyperseriös, nästan messiansk performance som ute i det verkliga livet lätt hade fått de flesta att leta upp närmaste antivirusprogram. Han omgärdas av ett ensemble-galleri som nästan får castingchefens LinkedIn att smälta: Gillian Anderson (med alla koncernchefsklyschor redo för användning), Evan Peters (vars roller numera per automatik kategoriseras som ”märkliga”), plus Greta Lee och Jodie Turner-Smith som högkompetenta stödtrupper. Att Disney går så hårt på karaktärsdriven prestige snarare än att bara rulla ut mer digitala stuntfester, är ett tecken så gott som något på att ”Ares” vill vara mer än bara ett CGI-träsk badat i neon.
”Redan på manusstadiet har ’Tron: Ares’ – om vi ska tro på insatta kommentarer hos The Hollywood Reporter – fått fansen att både jubla och svettas. Återstår dock att se om filmen levererar på AI-ångesten, eller bara fastnar i gamla Matrix-drömmar.”
Digital Messias på vift: när Jared Leto får agera algoritm i köttvärlden
Om första ”Tron” såg ut som ett programmeringsfel från 80-talets LSD-verkstad och ”Tron: Legacy” var ett Daft Punk-indränkt modemsladdsporr, så vill ”Tron: Ares” vara något djupare: en existentiell sci-fi-thriller för vår tids AI-frossa. Men låt oss vara ärliga – utan Leto i maskopi med Rønning, hade mycket av känslan riskerat att drunkna i neon och serverhallar. Jared Leto tar sig an rollen som Ares med ungefär samma entusiasm som en startupgrundare på sitt första TED Talk, men det funkar oväntat bra. Han är både skruvat mekanisk och (i den mån det är möjligt för en effekthungrig franchise) existentiellt gripande – som om någon bett en chatbot tolka Jesusgestalten och fått med sig både själavånda och mono-ton.
Det är dock skådespelarensemblen som betyder att Disney nu, med självkänsla, slåss för att koppla loss ”Tron” från renodlad teknonostalgi. Gillian Anderson är exakt så corporate-sylvass som man önskar, med repliker som levereras kallt nog att frysa Windows 95. Evan Peters? Han får åter briljera som franchises egen joker i leken – alltid på gränsen till genombrott… eller breakdown. I bakgrunden lyser Greta Lee och Jodie Turner-Smith som de där datakonsulterna på jobbet som man anade egentligen är mycket roligare livsformer än alla andra i rummet.
När Daft Punk har loggat ut – kan ni hitta nytt soundtrack?
Regissör Joachim Rønning, som annars mest får pirater att överreagera i fejkade stormar, halkar elegant mellan action och cyberfilosofi. Det är faktiskt svårt att avgöra om han är bäst på att komponera spetsade närbilder på Leto, eller CGI-spektakel som får Danderyds datacenter att verka som en visuell orgie. Men här kommer vi till den största tronska trosfrågan efter 2010: Musiken. Daft Punk har dragit ut kontakten och lämnat efter sig ett svindlande vakuum av neonblå nostalgi. *Ares* väljer istället det industriella vemodet från, enligt förhandsuppgifter, ett gäng Nine Inch Nails-kandidater – och resultatet låter ibland som ett soundtrack till nattarbete på Ericssons IT-källare. Det är inte uselt, men någon skjuts in i datormytologins hall of fame får vi inte; här saknas nerven, det där klubbiga rusket som var Legacys pulsåder. Visst, det är stämningsfullt, men aldrig renodlat eget. Ibland känns det som att soundtracket försöker vinna tillbaka ett ex som redan flyttat ihop med någon annan.
Visuellt kämpar filmen dessutom mellan lojalitet och förnyelse: det är fortfarande mycket svart, mycket neon, minimalistisk cyberspace-katedral – men samtidigt är Rønnings verklighetsbild mer gråbeige än night club. Tron-estetiken får sig alltså en uppfräschning, men programmerarna har glömt att patcha övergången mellan verklighet och digitaldimma. Där Legacy flöt på stilren form leker Ares snarare med layouts som ibland skär sig – men samtidigt, dessa skavanker förtydligar ju hela poängen: Trons värld ÄR och förblir en konflikt mellan kod och kött, nostalgi och framtidsångest. Bättre AI-epok än så här? Det hade faktiskt varit tråkigare.
Sammanfattning: digitalt kött möter neondrömmar – håller det?
Kort sagt försöker ”Tron: Ares” bli franchise-finalen som både samtalar med vår AI-ängslan och sveper in den i retrofuturistisk underhållningskostym. Jared Leto tar i så pass att man anar mjukvaruöverhettning, och filmen gör smått heroiska försök att vara både djupare och snyggare än vad plastaction-genren brukar klara. Riktigt djup blir det dock sällan, men det är ändå mer själ än bara ett MACRO-äventyr. Effekterna levererar, men musiken spelar safe och här saknas den där mytiska festen som Daft Punk bjöd på i ”Legacy”.
Det här är ett digitalt tempel för alla som minns originalet med värme (eller har vinylboxen hemma) och för dem som vill ha en sci-fi-fantasi som faktiskt vågar nosa på vad AI-skräcken betyder i dag. Actionälskare och cybernostalgiker får en hel del ögongodis, men du slumrar troligen om du kräver verklig filosofisk tyngd mellan explosionerna.
Publiken på IMDb är delad (förväntade betyg runt 7 av 10), medan Metacritic-omdömena är ljumt positiva (60 av 100). RogerEbert.com konstaterar syrligt: ”Den försöker tänka – men glömmer ibland att känna.”
Betyg: 3/5.
För dig som gillar high-concept sci-fi, nostalgiskt neonblink och trivs med tanken på Jared Leto som algoritmisk själasökare – även om filmens AI funderingar är mer Google Drive än HAL9000.
Tron: Ares – 2025 – Disney+ – Rollistan innehåller bl.a:
Jared Leto, Greta Lee, Evan Peters, Gillian Anderson
Bilder från TheMovieDataBase. Disney+
