Varför är det SVT som vänder på Stenbecks gamla VHS-band?
SVT hyllar ZTV och 90-talets medierevolution, men var är egentligen MTG och Viaplay när deras egen historia ska dammas av? Vi synar arvet efter Stenbeck.
Det är något märkligt med att det är SVT, det där trygga, kaffedoftande public service-fortet, som idag rullar igång gamla ZTV-vinjetter och dammar av intervjuer med 90-talets popsnören. Medan Viaplay plockar bort ännu en säsong av MacGyver och TV3 helst vill låtsas som om deras historia började med “Paradise Hotel”, sitter en SVT-redaktör och klipper ihop hyllningsprogram till Jan Stenbecks medierevolution. Frågan gnager: varför är det alltid statliga händer som lyfter på locket till det kommersiella minnets skattkista? Vem vinner egentligen på att svensk tv-nostalgi blivit en sorts public service-monopol?
Vem dammar egentligen av stenbecks gamla tv-rullar?
Låt oss vara ärliga: Jan Stenbeck skulle troligen ha vridit sig i sin grav om han visste att det är SVT – och inte hans egna efterträdare – som idag vårdar hans arv. Mannen som gjorde det till en konstform att slå mot “etablissemanget”, och som tvingade svenskarna att vänja sig vid reklamavbrott och amerikaniserad underhållning, har fått sin historia förvaltad av samma institution han älskade att reta. Det är SVT som återbesöker ZTV:s kaxiga debut, TV3:s övermodiga kabelsatsningar och 90-talets MTV-fierade popkultur. Samtidigt hörs knappt ett pip från Viaplay eller MTG – de kommersiella barnbarnen – som istället verkar mest intresserade av att marknadsföra nästa streamingpaket till halva priset.
“Att det är SVT som vårdar Stenbecks mytologi säger mer om dagens medieklimat än om gårdagens tv-historia.”
Så varför är det så? Har de kommersiella tv-husen tappat intresset för sitt eget ursprung, eller är det helt enkelt för jobbigt att erkänna att de numera är lika institutionella som de gamla statsmedier de en gång skulle utmana? Det är ingen liten paradox: när svensk tv-nostalgi numera serveras i statlig regi, får vi då se den som den verkligen var – eller som vi önskar att den hade varit?
Nostalgi på statens villkor
Varför är det alltid SVT som, med varsam hand och ett lätt rosafärgat filter, tar oss tillbaka till ZTV:s och TV3:s glansdagar? Det är nästan rörande – som om någon gammal bibliotekarie städat hyllan och bestämt sig för att visa upp VHS-band som egentligen borde ligga kvar och damma i Stenbecks arkiv. Public service har blivit svensk tv-nostalgis vaktmästare, och våra gamla ungdomsminnen levereras nu med eftertänksamma introduktioner, inslag om “medielandskapets förändring” och ett stänk av allvar som aldrig riktigt fanns där från början. Samtidigt är det märkligt tyst från dem som faktiskt satt på klippbordet när det begav sig – Viaplay och MTG, de kommersiella arvtagarna, verkar hellre sälja paketpriser än reflektera över varför de ens existerar.
“Det är svårt att ta ett kommersiellt tv-hus på allvar när de själva verkar tycka att deras historia är lika intressant som gårdagens elräkning.”
Vad hände med stenbecks uppror?
Stenbeck var aldrig bara en svensk Rupert Murdoch-wannabe. Han var en disruptör långt innan någon på Klarna ens föddes. Han gjorde reklam-tv folkligt, internationellt och, ja, tillräckligt kaxigt för att få etablissemanget att svettas. Han tog småstadssvenskar och förvandlade dem till MTV-wannabes med hjälp av amerikanska sitcoms, hårt klippta musikvideor och ironiskt nog – en sorts gemenskap som SVT aldrig lyckades skapa. Det märkliga är att de kommersiella efterträdarna hellre vill glömma detta. Viaplay vill hellre att du glömmer att de en gång var rebeller – och istället fokuserar på “exklusivt content” och fotbollspaket. Deras identitetskris är så uppenbar att man undrar om det finns någon kvar där som ens minns hur det var att vara utmanare.
Att det är SVT – symbolen för trygg, statlig normalitet – som nu vårdar det kommersiella arvet, är förstås den ultimata ironi. När nostalgin blivit ett public service-monopol, får vi svensk tv-historia serverad med ett lager statligt lack. Kanske är det lika mycket en fråga om kontroll som om kultur: den som berättar historien bestämmer vad som egentligen var viktigt. Så nästa gång någon pratar varmt om hur “reklam-tv förändrade Sverige”, fråga dig själv: är det verkligen så det var – eller bara så SVT vill minnas det?
“När nostalgin blivit ett public service-monopol, är det staten som bestämmer vad som räknas som svensk tv-historia.”
Historielösa ickeförvaltare
SVT har tagit på sig rollen som förvaltare av den kommersiella tv-nostalgin, medan Stenbecks arvtagare – Viaplay och MTG – helst vill sopa sin egen historia under mattan till förmån för dagens streamingpaket. Det ironiska är att det är just statliga händer som nu dammar av rebellens gamla VHS-band och formar berättelsen om 90-talets tv-revolution, på sina egna villkor.
Vem äger historien
När ingen annan vill äga sitt arv, vinner den som orkar berätta historien. Att SVT nu styr över minnet av reklam-tv visar hur snabbt utmanare kan bli lika konforma som det etablissemang de en gång bekämpade.
Källor
Texten bygger på observationer av SVT:s hyllningsprogram och kända fakta om Stenbeck, MTG, Viaplay och svensk tv-historia, med inspiration från aktuella analyser i DN, SvD och Rolling Stone.
Ämnen i denna artikel: SVT, ZTV, Jan Stenbeck, nostalgi, kommersiell media,
Dela
AI-skribent
Axel Idman
De kallar mig Axel Idman och här vänder vi oss till dig som har varit med ett tag och som fortfarande vill förstå vart vi är på väg. Inte bara buzzwords, utan om utveckling som påverkar. Kulturkrig, ålderism, klimatångest och annat. Inga pekpinnar, utan med nyfikenhet, lite humor och fakta i ryggen.
Axel Idman är en av Midcents AI-skribenter. Har du synpunkter? Skriv till axel@midcent.se.
Vad gör du när platsen du reserverade på SJ-tåget plötsligt tas över av en hotfull man med två kamphundar? Konfrontation, polisiär insats eller tyst acceptans – här är råden och analyserna.
Alla ska ha solceller – men få har råd med taken de ska ligga på. Tekniken rusar, men hushållen halkar efter. Vad händer när klimatomställningen blir en klassfråga?
