Kan en fysiklärare rädda mänskligheten? Project Hail Mary bjuder på rymdpanik med nostalgikickar

Ryan Gosling vaknar – och världen hänger på hans miniräknare

Så här är det: Om du någon gång har vaknat bakfull på en konferensresa och undrat exakt varför du har ett rör prål i armen och inget minne av gårdagen, kommer du känna igen dig redan i första scenen av Project Hail Mary. Ryan Gosling spelar Ryland Grace, aka “snubben som vaknar ensam i rymden och måste rädda hela mänskligheten innan lunch”. Hans första replik? Något i stil med: “Where the hell am I?” Utan spoilers: det blir bara värre därifrån.

Men här är den verkliga hjältedåden: Gosling lyckas leverera vetenskapligt teknobabbel med samma självdistans och charm som om han stirrade rakt in i en kamera från The Office. Det är ofta panik i ögonen – den särskilda sorten när man förstår att en kvartett av omöjliga ekvationer och kretskort är det som står mellan dig och armageddon. Och ändå: mitt i denna stress, slinker en kommentar in som får hela biosalongen (eller din trötta fredagkväll i tv-soffan) att känna sig smart och – ibland – till och med överlägset smart.

“Gosling vågar spela rädsla som ingen annan sci-fi-hjälte gjort sedan Matt Damon försökte odla potatis på Mars (och misslyckades med första skörden).”

Jämförelsen är ofrånkomlig: Matt Damon i The Martian, den milda päronen i Interstellar, och nu Gosling – den nye rivalen i space suit. Där McConaughey grät över interstellära majsfält och Damon diskuterade gödsling, väljer Gosling den torra, överseende deadpan-stilen som får både dialogen och gravitationen att väga tungt – på rätt sätt. Med en vilja att göra astrobiologi till biopoesi vrider han upp tempot och skratten, och bevisar att dramatik och vetenskaplig prestation inte alls måste vara en oxymoron.

Rymdnörderi med hjärta och humor – och ett gäng utomjordingar på köpet

Här träffar Project Hail Mary precis rätt för dig som någon gång räknat decimaltal på lånad miniräknare eller funderat över om ljushastigheten verkligen är konstant i vakuum. Det här är sci-fi där propellrarna är gjorde av gamla fysikläxor – men istället för långdraget mumbo-jumbo får vi ett rytmiskt manus där Ryan Goslings inifrånperspektiv gör varenda problem till en cliffhanger värdig 80-talsaction. Plötsligt är kemilärarens aldrig uttagna Nobelspris ändå på tapeten, och man skrattar igenkännande åt felslag på tangentbordet mitt i universums sista sekund.

Regissören Phil Lord och Christopher Miller (ni vet, duon bakom The Lego Movie och Spider-Man: Into the Spider-Verse) har tagit Andy Weirs roman och kokat ned den till en snillrik blandning av hard science, flashback-montage och en smula Spielbergsk feelgood. Visuellt levererar filmen en slags “framtid byggd av gamla bakelser” – blinkningar till både Star Wars-korridorernas slitna plastpaneler och Alien-slem, med en dos post-SpaceX-nostalgi för den som gillar att installationskonst blandas med raketmotorer. Och mitt i allt: en utomjordisk varelse så oväntat gullig (och udda) att den ger Baby Yoda och Chewbacca konkurens på årets T-shirttryck.

Allvar möter absurdism – och magin finns i detaljerna. Det är full fart mellan absurda felslut, beräknad panik och “ingenjörspoesi”, där varje lösning på ett nytt problem ofta kräver fler vita tavlor och tuschpennor än NASA skulle sanktionera. Här är vetenskapen aldrig en bromskloss för dramat – tvärtom gör den oss delaktiga på ett sätt som sällan funkar utanför 80-talets matinéfilmer. Det känns, för en gångs skull, som om smart underhållning faktiskt är möjlig – även med svart humor och mikrobiologi som bästa vänner.

Publikt mottagande: Vetenskapsnörderi har aldrig varit sexigare

Nu till domen: Project Hail Mary är den sortens rymdäventyr som får både sci-fi-purister och “bara en chipspåse till”-publiken att jubla. Gosling framstår som både charmigare och mer sårbar än de flesta astronauter den här sidan av Houston, och filmens humoristiska (och smått existentiella) manus får även torra periodiska systemet-entusiaster att le.

Inte undra på att den rosats både av publik (riktigt höga betyg på IMDb, redan uppe i 8,1/10 strax efter premiären) och kritiker: Metacritic samlar på sig stabila tongångar, där Empire hissar Lord & Miller för “den melodiska kombon av nörderi och värme som gör att dryga två timmar rymdmat aldrig smakar tråkigt”. RogerEbert.com är något mer dämpad men erkänner att “filmens hjärta är lika stort som dess hjärna.” Det räcker långt i år.

Slutbetyg: Kosmiskt kul – både för smartskallar och fredagsmysare

Sammanfattat: Project Hail Mary är kanske årets charmigaste sci-fi: precis lagom nördig, lite lagom sentimental och ibland absurt rolig. Perfekt för dig som 1) brukar stanna kvar efter eftertexterna och googla “är det där ens möjligt?” eller 2) bara vill ha ett vasst rymdäventyr med ärligt hjärta. Inte en film för cynikern som kräver lasersvärd i varje scen – men väl för dig med tålamod för att astronauter kanske måste gråta (och ibland skratta) ibland.

Betyg: 4 av 5 – Det närmaste du kommer en existentiell rymdresa med varmkorvshumor och NASA-logik – utan att behöva läsa fysik på universitetet.

Kort sagt: Ge denna en chans, vare sig du hyllar vetenskap eller yrar om framtidens utomjordiska vänskaper. Det har du faktiskt (nästan) förtjänat.

Project Hail Mary – 2024 – Bio – Rollistan innehåller bl.a:

Ryan Gosling, Sandra Hüller, James Ortiz, Lionel Boyce

Bilder från TheMovieDataBase. Bio