War Machine: Soldatsvett, sci-fi och sömnbrist i årets mest absurda actiondåd

Hårda män, hårdare maskiner – när militära övningar möter Netflix-effekter

Det är något nästan poetiskt ironiskt i hur War Machine (2024) svingar sin järnnäve genom Netflix-floden av plastiga rymdfärder och glittriga CGI-smällar. Till skillnad från 80-talets muskelberg, där Sylvester Stallone såg ut att kunna brotta ner en pansarvagn iklädd endast pannband och svett, serverar denna moderna actionrulle high-tech precision och digitalt krut – men frågan är om pulsen verkligen höjs automatiskt bara maskinerna är större och automatvapnen har fler blå LED-lampor.

Den hårdkokta militärromantiken känns nystruken men underligt bekant: hårt tränade soldater, kroppsliga offer och svettiga grimaser, naturligtvis inbakade under ett lager Netflix-glans och _sponsrad pyroteknik_. Detaljnivån på attackdrönare, exoskelett och tanktopps-armada är imponerande (för att inte säga närmast fetischistisk), men mitt under bruset av explosioner kommer den tvetydiga frågan krypande: är det något nytt här, eller är det bara gamla, välkända koder i ännu mer avancerad förpackning?

Visst, tempot är vansinnigt. Redan inom första kvarten har testosteronnivån skjutit i taket, marktrupperna har brakat in i sin första eldstrid och någon stackare har bränt av sitt karaktärsdrama snabbare än en Jetstream kan säga “kaboom”. Men där 80- och 90-talet lät svett och muskelolja tala för sig själv, försöker War Machine istället leverera känslan av modernitet genom glansiga ytor, snabbklippta stridssekvenser och… ja, ännu mer svett.

Så, för den som undrar: nej, det är inte nödvändigt att ha blodtrycksmedicin redo – men du som minns VHS:ens gloriaår kan ändå glädjas åt att Stallones anda lever vidare, om än mer i halogenljus än pannlampa.

Action på steroider och adrenalinsvett – Stallone-generationen, andas ut (eller in, det är mycket rök)

Om någon undrar hur War Machine möter tittarens uråldriga begär efter sprängda bunkrar, stenhårda käkar och lårmuskler i slow-motion, så är svaret: med bravur – åtminstone till en början. Fajterna är koreograferade med den typ av Netflix-budget där eldklot ser ut som små soluppgångar och avtryckarhanden aldrig får rast. Ett skottsalvorna-över-zoom-genom-flygbilds-epilepsi som får gamla Die Hard att likna ett avsnitt av Antikrundan. Regissören lånar flitigt från det gyllene videobutiksarvet (maskulina skrik, underbett och repliker av sorten “lock and load!” levereras i metertjockt lager), men till skillnad från Stallone och hans gelikar är det här mest en illusion av tyngd: mycket mer glitter, betydligt mindre smuts och bensindoft.

De gamla skolans testosteronegenter kanske rynkar på näsan – var är svetten som rinner längs nacken på Bruce Willis, var är Stallones långsamma, plågade blinkningar? Här byts klassiskt kött mot digitala muskler. Maskiner, drönare och olika stålmonster får lika mycket närbild som huvudrollerna, ibland mer, som för att påminna oss om att tiden då man vanligtvis kunde se varje muskelsträng numera är förbi: “Skådisen är vass, men den där AI-tankens hydraulcylindrar? Oscar-nivå.” För den som uppskattar att en actionhjälte är som ett gott rödvin – äkta, jordigt, lagrat – känns War Machine snarare som Red Bull blandat med blyertsstreck. Men under ytan rusar ändå glädjen när pansarvagnarna slirar övertidsblodigt mot digitala inkräktare och du som har puls nog att fortfarande minnas Commando lär le åt ekot.

Sammanfattningsvis: Filmen lyckas stapla klassiska actionmarkörer på rak arm och slår medvetet på den gamla VHS-nerven, även om man ibland önskar att någon bara kunde vrida ner effekttoppen och öka dosen faktisk svett och självdistans. Netflix har kort sagt tagit manlighetsmanualen, kryddat den med nanoteknologi – och toppat med en generös dos pyrotekniska kalorier.

Sammanfattning: Maskinerna tar över – men levererar de ett hjärtslag också?

War Machine (2024) är en frustande, spänningsmättad megados Netflix-action där nostalgiska manövrar från VHS-eran möter modern militärfetischism. Explosionerna är talrika, maskinerna glänsande och tempot skoningslöst – men allt är så inplastat och stiliserat att Stallones ande mest förvandlats till en lysdiod i bakgrunden. För dig som vill ha spektakulära strider, tonvis med effekter och inte bryr dig så mycket om realistiskt svett eller sliten dialog: kör. Annars kan du längta tillbaka till tiden då hjältarna faktiskt behövde kämpa sig smutsiga.

Betyg: 3 av 5

Så här har andra tyckt:
Publiken på IMDb landar strax under medel, med 6,1/10 i skrivande stund – och många kommenterar att “det är snyggt, men tomt” (IMDb, 2024). RogerEbert.com gör rätt i att summera:

“This is all muscle, little soul.”

Metacritic dinglar på 58/100: actionälskare är belåtna, men kritikerna kvider över bristen på karaktärsdjup.

Vem kommer att älska detta?

Du som vill ha maximal puls, stora explosioner och avancerade maskiner – men inte orkar bry dig om någon verkligen överlever inombords. Även du som tycker att ett snabbt Netflix-äventyr med mycket ljud och yta är exakt lagom på en fredagskväll, kommer garanterat hitta något att höja popcornen för.

För övriga: ta fram Stallone-boxen och gräv fram den gamla svettiga pannlampan.
War Machine – 2024 – Netflix – Rollistan innehåller bl.a:

Alan Ritchson, Dennis Quaid, Stephan James, Jai Courtney

Bilder från TheMovieDataBase. Netflix