Döden är roligare än du tror i Lina Wolffs Liken vi begravde

Det skånska mörkret – och varför “Liken vi begravde” är din nya favoritbok om du står ut med att garva åt döden

Om du någon gång undrat hur det skulle vara att korsa “True Detective” med en Åsa-Nisse-revy, med doser av svartsoppa och existentiell ångest, så har du svaret i Lina Wolffs roman “Liken vi begravde”. Frågan är inte vem som dödat vem, utan snarare: Hur blev det så här – och varför skrattar jag mitt i all misär?

Augustpriset 2025 gick till Wolff, och nej, juryn har inte tappat förståndet. Eller, kanske har de det, men i så fall av helt rätt anledning.

Två systrar, ett fosterhem och en by där ond, bråd död är tisdagsunderhållning

Storyn tar fart i mörkaste Skåne, där systrarna Jolly och Peggy huserar i ett fosterhem så myllrande av byskvaller och underliga karaktärer att man misstänker att Twin Peaks ligger utanför Ystad. Peggy drömmer om universitetet i Lund. Jolly drömmer om att förstå varför folk i deras by verkar ha snäppet för nära till våld, legendbildning och skoningslös moralpanik.

Det ska sägas: “Liken vi begravde” är lika mycket deckargåta och working class-epos som den är en krass orgie i satir. Döden lurar bokstavligen bakom varje buske, ofta motvilligt för bisarrt många bybor, och Wolff gör narr av varenda genusdesignerad norm i svensk landsbygdslitteratur (”Nej, alla är INTE förtryckta lantisar. De flesta är bara förtjusta i sprit och dramatik”).

Wolffs språk – slottsstek möter sågspån, toppat med syrlig humor

En av de största behållningarna är språket. Wolff skriver som om hon blandat Selma Lagerlöf, en satirtecknare på Dagens Nyheter och sin egen mormor på kalas efter snaps. Det är kvickt, kärnfullt och rakt på sak:

“Romanen går så snabbt, så lätt! Hur gör hon?” – DN

Det är ett språk där varje mening är laddad med svart humor och drastiska formuleringar, men där det perverterade aldrig känns sökt. Istället känns det som att du sitter på ett rostigt café i Hörby och får sanningen serverad av någon som vet att världen alltid är halvvägs till undergång och skvaller.

Satirisk krim med existentiellt obehag – och vitsighet nog att locka vem som helst med självinsikt

Det dekadenta landsbygdsskådespelet vävs ihop med en mordgåta som är tillräckligt skruvad för att göra Kerstin Ekman avundsjuk. Wolff lyckas göra byråkrati, död och dåligt självförtroende till explosivt underhållande stoff. Kyrkan är lika mycket parodi som verklighet, och att växa upp i fosterhem beskrivs med en sorts uppriktig, nästan brutal värme. Så här kan riktig skuld och mod se ut, minus allt bjäfs.

Tänker du på Roberto Bolaño (särskilt “2666”)? Det är ingen slump. Wolffs berättande är snirkligare än svensk vårdgaranti och karaktärerna är lika obekväma som ett ofrivilligt släktkalas på julafton.

Död, skuld och förfall – varför ska man läsa detta som man?

Det är inte ännu en förutsägbar roman om “starka kvinnor” eller “hårda män” i periferin. Istället är det en bok om allas vår dödlighet och snara förruttnelse, levererad med ett smil. Där skammen över att inte platsa i samhället – eller ens i sitt eget hem – får ta större plats än fastighetsskatter och räntor.

Kritikernas jubel och folkets dom – så här togs boken emot

Som bekant var det Augustjuryn som först slog fast: det här är årets svenska bok 2025. Hos Goodreads har 3 716 användare (minst två fler än mina Facebook-vänner) gett ett snittbetyg på 3,85 av 5, vilket är solida Game of Thrones-siffror för en roman som kombinerar fosterhemskaos med mord och moralisk gråzon. Svenska dagstidningar är lika ense som en alkoholfri herrmiddag:

“En roman att hänföras, förbluffas och skrämmas av.” – SvD

“Den är kort och gott fantastisk.” – UNT

“…dråpligt irrande kriminalhistoria med spår av såväl Roberto Bolaño som Kerstin Ekman. Själv gläder jag mig särskilt åt hur Wolff lyckas skapa sådan rörelse i prosan. Den går så snabbt, så lätt!” – DN

“Riktig litteratur. Text där läsaren får genomleva förbjudna tankar, där genuint moraliska frågor får förbli levande. Den är mörk som svartsoppa och idyllisk. Vacker och perverterad.” – Sydsvenskan

Jag är beredd att hålla med, även om en och annan kanske hade önskat sig färre döda kroppar per sida. Men hey, läs Hungerspelen om du vill ha fler överlevare.

Ska du läsa eller låta ligga?

Till dig som inte ryggar för galghumor, blandar ditt Netflix med Roberto Saviano och tycker att satir ska sticka där det känns: köp, låna eller ladda ner. Jolly och Peggy är den sortens antihjältar som vi sällan får följa, speciellt för oss som någon gång själv tampats med känslan av att vara en statist i andras moraliska kollaps.

Bokens största svaghet? Kanske att Wolff är så skicklig stilist att vissa karaktärer nästan försvinner i hennes egna kulspruteformuleringar. Men det kan man leva med – särskilt om man saknar barnasinnet att uppskatta det groteska.

Betyg: 4,5 av 5 döda byoriginal. Lika briljant som brutal – skratt och obehag ingår.

Lina Wolff. att göra. Hon hade valt musiken själv. Innan hon dog hade fostermor skrivit mycket exakta anvisningar för sin begravning, med allt från materialet i kistan (som skulle vara furu för att Solbritt och flyktingarna inte skulle …

Ämnen i denna artikel: Bokrecension, Lina Wolff, Liken vi begravde

ISBN_13 – 9789100191573