Apex kastar oss rakt in i Australiens farliga bush där en sörjande kvinna möter sin värsta mardröm – en skicklig jägare som gör allt för spänningens skull.
Här går skotten fortare än replikerna och karaktärsutvecklingen är lika tunn som hårfästet på 80-talets actionhjältar. Välkommen till en dissekering av Apex – där överlevnadsdramatik möter plastskog i streamingtidens barmhärtiga ljus.
”Apex försöker skjuta sig in bland klassikerna – men missar måltavlan med överdrivna vapen, stelbenta manusvändningar och protagonister som hade passat bättre som dekoration på ett proteinpulverpaket.”
Säg vad man vill om maskingevärens charm, men Apex lyckas på något mirakulöst vis devalvera även det mest actiontörstande hjärtas förväntningar. Själva grundreceptet är ju lika gammalt som kabel-TV: några svettiga mil i ödemarken, en antihjälte med sju sorters beväpning och en antagonistklubb på jakt utan dagsverke att tala om. Men istället för pulshöjande spänning serveras vi en skraltig, plastig jakt i något som knappt orkar likna en skog. Handlingen tuffar fram som en övergiven ATV, där dialogen är stabbig nog att kunna användas som ammunition. Det är som om man samlat de mest slitna bruksanvisningarna från Rambo, Hunger Games och Saw, slängde dem i en loppislåda – och någon maskerad streamingalgoritm har försökt pussla ihop resultatet med armbågarna.
En kommentar från IMDb fångar det väl:
”Det är som att någon försökte speed-dejta alla klassiska överlevnadsthrillers på 90 minuter, och glömde bjuda in spänning, empati eller logik till festen.” – IMDb-användare ’SciFiSadist’
Skurkarna skjuter vilt, men manusförfattarna verkar ha gått vilse redan vid synopsis.
Det är svårt att inte dra paralleller mellan Apex’ huvudperson och de gamla slitvargarna från videobutikens glansdagar – tänk Stallone, Schwarzenegger, eller varför inte den evigt svettiga Bruce Willis (dock i bättre filmer). Här har vi en protagonist som, precis som sina föregångare, förlitar sig på biceps, sned blick och stridsgrisar till attityd – men tyvärr slutar likheterna där. Istället för att bjuda på ens en gnutta dynamik eller personlighet tar denna hjälte sig igenom Apex’ plastskog som om han vore på väg till nästa proteinshake och inte en dödlig jakt. Karaktärsutveckling? Ja, om man räknar ett nytt svettband som personlig tillväxt. Huvudpersonen är en tvådimensionell testosteronstaty, med ungefär lika mycket inre konflikt som en genomsnittlig pappersmugg.
Och här kommer man osökt in på dagens hjälteideal inom streamingfabrikerna: de yttre attributen har fått företräde framför den mänskliga faktorn. Det som gjorde 80-talets hjältar så minnesvärda – mänskliga brister, förvånansvärt slipad sarkasm, och en oförväntad känslighet mellan explosionerna – byts mot gymkort och generiska oneliners. Jag misstänker att manusförfattarna, i sin iver att leverera action nonstop (eller snarare, slentrianmässig pangpang på repeat), har glömt att ett hjärta inte kan flexas fram i CGI. Det är ingen slump att recensenter på RogerEbert.com sätter betyget 1 av 4 och torrt konstaterar:
”Apex försöker förgäves spotta ur sig både svett och adrenalin, men det enda som rinner är publikkens tålamod.” – RogerEbert.com
Om man summerar Apex med ett ord är det ”oförlöst”. Filmen kastar sig huvudstupa in i klichéernas träsk och tar sig aldrig därifrån, trots ett scaffolding av explosionsartad potential och muskelminne. Allt från karaktärer till miljöer känns halvhjärtat – mer transportsträcka än kulmen. För den som är ute efter genuin spänning, fladdrande nerver och något slags emotionell investeringsmöjlighet är Apex snarare en lång utförsbacke, där det intressanta med trailern pekar rakt in i besvikelsens öppna famn.
Kollar vi vidare på responsen från andra håll så är det ingen rosenröd läsning. Metacritic ligger och kryper på svaga 29/100 (modernt museum över svala recensioner) och på IMDb har publiken stannat på 3,1/10 (per maj 2024), vilket osökt för tankarna till riktigt sena sändningar på kabel-tv, där det enda du slötittar på är din egen ångest. Kritiken är samstämmig: ”Plastic action fodder” (Variety), ”the cinematic equivalent of a lukewarm protein shake” (Hollywood Reporter) och tittare på Rotten Tomatoes uttrycker besvikelse över bristen på verkshöjd och svettpuls.
Slutbetyg: 1,5 av 5
För vem? Jo, för den omättlige actionnostalgikern som hellre konsumerar testosteronslö action än Attenborough-dokumentärer – eller för dig som drabbats av isolerad maskulinitetskris framför skärmen och tycker det låter rimligt med en plot där vapen är viktigare än repliker. Alla andra kan tryggt zappa förbi.
Apex – 2024 – Netflix – Rollistan innehåller bl.a:
Charlize Theron, Taron Egerton, Eric Bana, Caitlin Stasey
Bilder från TheMovieDataBase. Netflix
The Rip är en fartfylld actionthriller där Matt Damon och Ben Affleck jagar dollar, moral och varandras förtroende i Miamis undre värld – och inga relationer lämnas oförstörda.
En hårt prövad ingenjör tvingas leda sitt Rangerteam mot ett gigantiskt, utomjordiskt dödsmaskineri – och våra hjärtan mot mer kaffe. War Machine är explosiv sci-fi med glimten i ögat.
Yahya Abdul-Mateen II axlar rollen som Creasy i Netflix nya actionthriller där gamla synder, nyskapande tempo och brutala vendettor kolliderar. En påkostad reboot du inte vill missa.
När arbetssökande pappan Brian fastnar på en pappaträff från helvetet med galne Jeff blir det barnkalas på hög nivå—och snabbt full attack från tungt beväpnade legosoldater.
Nyhetsbrev
Veckans bästa guider — samlat och utan brus, för dig som vill ligga steget före.
