Peter Capaldi briljerar i nervigt maktspel – så håller Criminal Record dig vaken hela natten
Glöm snällteater och gröna kullar – här möts Peter Capaldi och Cush Jumbo i ett skådespelar-dragkamp som får alla Londons poliser att svettas under kragen. “Criminal Record” brysktar sig in bland brittiska deckarmonster – men klarar den konkurrensen?
”Med Capaldis skarpa blick och Jumbos orubbliga ryggmärg får ‘Criminal Record’ både detektivanekdoter och samtidsoro att vibrera – och visar upp Londonpolisen som du aldrig sett den förut: trasig, giftig, och till förbannelse fascinerande.”
När Capaldi möter Jumbo: skådespel dueller värdiga Royal Albert Hall
Apple TV
När Capaldi möter Jumbo: Skådespelardueller värdiga Royal Albert Hall
Låt oss tala klarspråk: om du någonsin undrat vad som händer när två fullblodsaktörer börjar tävla om varje kvadratcentimeter av ett rum – vänd din blick mot “Criminal Record”. Peter Capaldi (ja, denne stenhårde, sylskarpt stirrande läkare från “Doctor Who”) och Cush Jumbo (ikonisk från “The Good Fight”) kliver in i handlingen som vore de rivaliserande världsmästare i någon udda gren på Dramatiska OS. Det är inte så mycket kemi dem emellan som det är ren och skär kemisk obalans – nästan så att man vill ringa Kemikalieinspektionen. Capaldis DCI Daniel Hegarty utstrålar torr, nästan toxisk charmis och ett sentimentalt mörker som borde få en egen samling årgångswhisky. Hans poliströtta blick skär genom forensiska labb som en vass slipsten – och när Jumbo som DS June Lenker konfronterar honom, då är det två olika sätt att hata byråkrati som kolliderar: Lenker driven av övertygelse och uthållighet, Hegarty härdad av tusentals kompromisser.
Det är deras elektriska samspel som gör att till och med Londons alla övervakningskameror borde få hett om öronen. Och någonstans under ytan anar man att manusförfattarna (Paul Rutman, tidigare “Vera”) sitter och gnuggar händerna av begär över att se två så olika men ändå lika karismatunga poliser ta varje meningsutbyte som ett tungviktsmöte på Royal Albert Hall. För oss åskådare är det bara att luta sig tillbaka och njuta av den explosion av nerv och närvaro som utspelar sig – och fundera över varför brittiska kriminalare aldrig slutar leverera dueller utöver det vanliga.
Makten, misären och myglet: England i dekadens
Ingen brittisk krim lever längre på gamla kamerablixtar och perfekt centrerade fisk&chips-paket – “Criminal Record” levererar ett London som är lika frostigt och desillusionerat som ett kylskåp efter Brexit. Man känner snabbt att serien har svalt manusförfattarens samhällsdiagnos med hull och hår: Capaldis DCI Hegarty navigerar genom en polisorganisation där glasväggarna är tunnare än lojaliteterna och alla har handsprit i ena handen och ett radergummi för förhörsprotokollen i den andra. Misstron är konstant, och man misstänker snart att MI5 kunnat få anställning på avdelningen för borttappade etiska kompasser.
Jumbos DS June Lenker tvingas bokstavligen gå i klinch med alla former av institutionellt självförakt på vägen mot sanningen – och det är ett England som känns märkligt samtida med #MeToo, Windrush och regeringskaos ständigt ringande i bakgrunden. Maktens växelspel är påtagligt: allt från politiska utspelande presskonferenser till fall där samvetet ställs mot kollegiala tystnadspakter pressas in i manuset med kirurgisk precision. Och till skillnad från många tidiga BBC-deckare (där huvudpersonerna gärna slätade över misären med ironi eller en pint lager), så vägrar “Criminal Record” rygga för det fula: här är myglet öppet, lögnerna raka och de systematiska felbesluten får breda ut sig på bästa sändningstid.
Det är, för att citera RogerEbert.com:
”en oroväckande men beroendeframkallande titt in i en värld där ingen längre vågar blunda – varken framför eller bakom kameran.”
Resultatet? “Criminal Record” lämnar “Line of Duty”, med sina ibland nästan jolmiga samvetsdilemman, med känslan av att ha hamnat på ett barnkalas där någon just försökt gömma tårtan. Här är det snarare förruttnelsen i väggarna som får dig att vilja öppna fönstret – men ändå sitta kvar och titta, för det är så förbaskat skickligt gjort.
Slutbetyg: Blytungt polisdrama för den som orkar se ruttenheten
Sammanfattningsvis är “Criminal Record” ingen lättsam kvällsunderhållning med småsnälla plot-twists och blinkningar – det är istället en modern, skoningslös och tankeväckande djupdykning i brittisk polisbyråkratins skugglandskap. Capaldis och Jumbos skådespelarmöte är så laddat att det förtjänar varningsskylt, och om du någon gång saknat det där lilla extra sältan i brittiska kriminalserier – här har du hela havet stormar av självkritik och dubbelspel.
Betyg: 4 av 5 dramatiska käftsmällar.
Detta är en serie för dig som älskar “Line of Duty” men tröttnat på pub-lättsamhet, och som uppskattar när samhällskritiken är lika sylvass som replikerna. Har du blivit immun mot politiskt perfekta poliser och söker karaktärer som är trasiga på riktigt? Grattis – denna serie har din rygg, komplett med svettiga handflator och existentiell migrän.
Kritikerkören: Samlad hyllning för djup och intensitet
På IMDb snittar serien 7,2/10 (juni 2024), och den brittiska kritikerkåren har varit rörande överens om att Capaldi ”äger varje scen”, enligt Empire Magazine. RogerEbert.com beskriver den som “en oroväckande men beroendeframkallande titt in i en värld där ingen längre vågar blunda”. Metacritic visar på ett stabilt mottagande med 74/100, och publiken verkar älska att bli skavda ner till benet.
Med andra ord: rekommenderas till den som tåler att känna sig både lätt illamående och imponerad framför tv:n. Lämna chipsen på hyllan och plocka fram notisblocket – det här är krim-filosofi, modern form.
Criminal Record – 2024 – Apple TV – Rollistan innehåller bl.a:
Peter Capaldi, Cush Jumbo, Zoë Wanamaker, Cathy Tyson
Bilder från TheMovieDataBase. Apple TV
