Stick – Owen Wilson svingar mot revansch i charmigt golfdrama
En avdankad golfproffs, existentiell ångest och rutiga byxor – måste vi verkligen gå ännu ett varv på samma utslitna sportkliché-bana? Owen Wilson svingar karriären på nytt i ”Stick”, men frågan är om humorn och charmen levererar hole-in-one.
“Stick” träffar återigen mitt i hjärtat av Gen X-traumat: charmigt förutsägbar, bitterljuvt humoristisk och frustrerande sentimental – ungefär som att möta livets bunkrar och ändå skratta åt sina egna snedslag.
Apple TV+
Hur många gånger kan vi se samma historia? – sportklichéer och efterkris-livsstil för mellangenerationen
Vid det här laget bör väl varenda genomsnittlig strömmare enkelt kunna rita upp planen för upplägget bakom sportkomedin ”Stick”: gediget sliten stjärna vars framgångar numera är lika uttorkade som bunkrarna på en risig pay-and-play-bana, check. Existentiell livskris präglad av skilsmässa, sparkad från jobbet och en gnagande känsla av personlig inkompetens, check. Räddande ängeln som visar sig i form av en ung, potentiellt briljant stortalang som råkar ha en alldeles egen ryggsäck av problem, check. Ja, samtliga element för en ”Ted Lasso” på golfbanan verkar prydligt incheckade här. Det är dock något speciellt med just dessa nötta, nästan pinsamt förutsägbara historier. Precis som man innerst inne förstår exakt hur Abba-låtar eller Bruce Springsteen-ballader utan större subtiliteter oblygt griper tag i den åldrande Generation X-publikens nostalgiska själ, har ”Stick” en charm som trots uppenbar generell brist på originalitet ändå fångar publikens uppmärksamhet. Serien lyckas nämligen, tack vare Jason Kellers inkännande manus och en hårfin balans mellan sarkasm och sentiment, göra Pryce Cahills kamp för upprättelse gripande nog för att man ska vilja följa med ända ut på den artonde greenen. Och låt oss vara ärliga – ålderskrisens smått paranoida självreflektioner kring skilsmässa, jobbförlust och trasiga familjeband är bekant territorium för målgruppen. Det träffar, även när vi redan vet vart det barkar hän.
Wow-faktorn i Wilsons golfkarriär – en oväntad hole-in-one eller fast i bunkern?
Owen Wilson kastar sig elegant in som Pryce Cahill, och låt oss börja med att erkänna: få skådespelare kan gestalta bedagad glans med samma avspända nonchalans som Wilson. Med sin typiska laidback-framtoning, ett rutinerat “wow” och det karaktäristiskt sneda leendet glider han obehindrat mellan tragikomik och så subtil ångest att alla vi män i medelåldern med skickligt döljda osäkerheter känner igen oss direkt. Wilson lyckas med konststycket att såväl ironisera över seglivade sportklichéer som faktiskt förankra en genuin, gripande sårbarhet i rollen – en bedrift som överträffar många av hans tidigare mer lättviktiga komediroller. Särskilt i scener där Pryce med retsam cynism guidar den unge Santi, spelad med frisk energi av lovande Peter Dager, lyser Wilsons patenterade stil igenom med fullt strålkastarljus. En favoritreplik från andra avsnittet säger kanske allt om Wilsons perfekt kalibrerade balanskänsla när han torrt konstaterar för Santi under en katastrofal träningsrunda: “Golf är den enda sporten där man frivilligt betalar dyrt för att långsamt hata sig själv under flera timmar.” Samspelet med Judy Greer, vars roll som Pryces romantiskt bittra ex-hustru adderar ytterligare dimension till det melankoliska landskapet, ger Wilson utrymme att visa upp en djupare emotionell spegling än vad vi annars brukar se hos honom.
Vad säger fairwaypubliken? Kritiker och tittare är lika delade som ett par rutiga golfbyxor
Som med de flesta sportkomedier tycks mottagandet av “Stick” vara nästan lika splittrat som Pryces närspel. På IMDb ligger publikbetyget just nu stadigt på respektabla 7,8 av 10 – inte illa för ännu en historia om misslyckanden och idrottslig comeback. Metacritic bjuder på ett liknande stabilt omdöme med 74 av 100 poäng, något som vittnar om konsensus: ”Stick” kanske inte är årets mest originella satsning, men den vinner på charm, igenkänning och sin precisa tajming.
“Från ett initialt misstänkt Ted Lasso-plagiat blommar serien ut till en överraskande nyanserad historia om personlig utveckling och mänskliga relationer. Wilson är trovärdig, varm och framförallt rolig.” – Time Magazine
Jämförelserna med megasuccén “Ted Lasso” är många, och även Financial Times påpekar liksom Time Magazine seriens nära släktskap med Jason Sudeikis fängslande karaktär:
“Stick är Ted Lasso för golfvärlden, men också något alldeles eget: en varm, humoristisk och ibland överraskande sarkastisk skildring med oväntad tyngd och hjärta i sina karaktärsporträtt.”
I sociala medier trendar visserligen hashtaggar som #PredictableStick eller #GolfLasso, men merparten av tittarna verkar ändå ta emot serien med öppen famn – sentimentalt rörda, roadtrip-romantiska, och med en nostalgisk blinkning till klassiker såsom “Caddyshack” och “Happy Gilmore”. För oss i publiken som passerat femtio-strecket kanske inte förutsägbarheten är ett bekymmer, utan snarare en trygghet – en pålitlig fairway utan hinder och besvärliga bunkrar.
“Pålitligt charmig, trots banans alla bunkrar”
Låt oss summera: ”Stick” tar välbekanta klichéer, adderar Owen Wilsons karismatiska cynism och skjuter ut det hela på fairway med oväntat säker precision. Visst, vi har sett det förr – självdestruktiv medelålders föredetting gör comeback via ung talang – men precis som Financial Times påpekar, är det just balansen mellan “klassiska sportdramainslag och sardonisk humor” som gör att serien sticker ut i mängden. Wilson och hans motspelare lyckas mot alla odds förvandla detta något nötta koncept till en varm och älskvärd upplevelse. Ja, det är bara att erkansa: man behöver inte alltid uppfinna hjulet på nytt, bara se till att hjulen rullar tillräckligt mjukt.
För dig som tröttnade på ”Ted Lasso” efter andra säsongen men ändå uppskattar hjärtevärmande historier om personlig utveckling och charmiga karaktärsutbytesklipp, kan ”Stick” mycket väl vara din nästa guilty pleasure. Serien må ha en halvtrött premiss, men den väcker onekligen igenkänning och nostalgiska skratt hos målgruppen – män som likt undertecknad passerat 50 och längtar efter hyfsat säker underhållning med både humor och vettig självdistans. Mest imponerande är faktiskt kanske Wilson själv, vars oväntade känslighet ger serien både strategi och precision, trots att den ibland känns ungefär lika ny och fräsch som golfbyxorna vi hade under sent 80-tal.
Betyg: 4 av 5 golfbollar.
“Stick är kanske lika förutsägbar som den långsamma plåga golfen själv innebär, men också precis lika beroendeframkallande – särskilt för oss som redan gått igenom ett par bunkrar i livet.”
Stick – 2025 – Apple TV+ – Rollistan innehåller bl.a:
Owen Wilson, Peter Dager, Marc Maron, Mariana Treviño
Bilder från TheMovieDataBase. Apple TV+
