The Winner – Slovakisk komedi om oväntad framgång

Politisk satir, slapstick och sylvassa repliker – ”The Winner” är den smartaste komediserien du inte visste behövdes år 2025. Gör dig redo för att gapskratta och samtidigt ifrågasätta allt du vet om politikens innersta idioti.

”Med absurd precision sticker ’The Winner’ skoningslöst hål på maktens välpolerade fasad och förvandlar politiska hycklare till mänskliga karaktärer du faktiskt bryr dig om – samtidigt som den får dig att skratta tills du sätter kaffet i halsen.”

Håll i era ironiska hattar, mina vänner, för Showtime har lyckats med konststycket att producera en serie som faktiskt får politik att framstå som roligt – vilket, låt oss vara ärliga, i sig självt är en bedrift värre än att lära en tax köra en moped. ”The Winner” tar sig an vår samtids mest pompösa, självupptagna och manipulerande makthavare för att med svidande humor sticka hål på deras uppblåsta egon. Redan under de första minuterna bombarderas vi med samtidsreferenser och karaktärer så träffsäkra att jag spontant misstänkte manusförfattaren för att ha avlyssnat mitt senaste släktkalas. Ta till exempel scenen där seriens fegt mediatränade politiker, spelad med hysteriskt överdriven finess av David Harbour, försöker förklara sin senaste lobbyresa till Maldiverna som ”en kulturellt berikande upplevelse” inför ett drev av hungriga journalister. Självklart iklädd hawaiiskjorta och med solsveda som får honom att lysa upp som en rödbeta i studioljusen. Det hela är både absurt och överdrivet, men samtidigt obehagligt bekant för den som någonsin följt svenskt politikerspel på nära håll. Den här vassa kombinationen av satir och smart staged fysisk komik sätter tonen för hela serien, och är en stor del av anledningen till dess omedelbara popularitet hos tittarna.

Karaktärsutveckling bortom den politiska maskeringen

Till skillnad från de ofta enkelspårigt skissade karikatyrerna vi ser i traditionella politiska satirer så är ”The Winner” inte rädd för att blåsa liv i sina både älskvärda och osympatiska figurer med flera lager av både mänsklighet och patetisk charm. Serien bjuder på förvånansvärt nyanserade och dynamiska karaktärer som dras mellan sin egen girighet och någon form av grundläggande moral—eller åtminstone illusionen av sådan. Särskilt intressant är Jennifer Coolidges tolkning av en kulturelitistisk och ständigt Instagram-redigerande kulturminister, vars interna rivalitet med Harbours karaktär utvecklas till en briljant komisk fejd över småsaker som internationella kulturpriser, Instagram-följare och vem som egentligen först ”upptäckte” street artens potential för politiska poäng. Dessa onödigt upptrappade konflikter blir underhållande just eftersom karaktärerna själva så seriöst engagerar sig i dem, något serien skickligt lyfter fram med repliker som:

”Att säga att jag stal din idé är lika absurt som att påstå att Claude Monet var en billig kopia av Bob Ross.” — Jennifer Coolidges kulturminister, avsnitt 3.

Med varje avsnitt skalar karaktärerna av ytterligare lager av politisk maskering och exponerar gradvis en fascinerande mänsklighet bakom de tidigare endimensionella klichéerna. Det är en förvånansvärt engagerande dramaturgi som nästan – men bara nästan – gör dem sympatiska trots deras oförlåtliga hyckleri.

Berättartekniker som låter absurdismen blomstra

En av de verkliga styrkorna i ”The Winner” är dess kreativa användning av berättartekniker som fullständigt ignorerar traditionella gränser för vad som borde fungera på TV. Serien bjuder tittarna på en mångfald av stilistiska grepp som osannolika men ändå fullt fungerande berättarröster (i ett avsnitt är berättaren en högröstad papegoja i kulturministerns kontor som kommunicerar uteslutande i pompösa kulturinslag), rappt klippta flashbacks som abrupt avbryter det pågående narrativet och flertalet oväntade vändningar. Vid ett minnesvärt tillfälle kastas tittaren plötsligt in i en musikalisk feberdröm där huvudkaraktärerna framför en allt mer absurd och självrefererande Broadwayliknande ballad om sin egen inkompetens – ett ögonblick som genast skapat kultstatus bland seriens följare. Dessa okonventionella val accentuerar effektivt seriens kärna – en absurd spegelbild av samtiden – och förvandlar den till något långt bortom en typisk komediserie.

Trots att serien är färsk ur ugnen råder redan en bred uppskattning bland både publik och kritiker (IMDb-betyg på 8,7 med över 12.000 röster i juni 2025 är knappast att fnysa åt), och med tanke på det politiska klimat vi lever i känns serien lika nödvändig som den är underhållande. ”The Winner” kan definitivt räknas till det vassaste och mest relevanta årets TV hittills har att erbjuda.

En humor vass nog att sticka hål på maktens ballonger

”The Winner” bemästrar konsten att använda humor som ett elegant vapen i den ständiga kampen mot politisk hybris och kulturell dumhet. Istället för att skyffla moraliserande pekpinnar ner i halsen på tittarna, väljer serien att avväpna oss med en korridor av skratt och groteska avslöjanden, vilket paradoxalt nog gör dess budskap ännu vassare. Manusförfattarna blandar skickligt verbala finter med humoristiskt fysisk fars – tänk er den politiska satirens svar på Chaplin möter Monty Python, fast i en nutida kontext där Twitter-fadäser och influencer-sponsrade ministreseäventyr är den nya vardagen. Ett strålande exempel är seriens fjärde avsnitt då en välfödd partiordförande råkar fastna i en VR-utrustning under ett digitalt valmöte och, i en panikartad metaironisk manöver, börjar hålla sitt tal till en virtuell flock getter istället för sina väljare. Dialogerna i ”The Winner” rymmer humor och intelligens som ger tv-publiken både något att skratta åt och, pinsamt nog, också något att känna igen sig i. Satiren är sällsynt väl avvägd och drar sig inte för att avslöja samtida politiska strategiers löjlighet med repliker som denna:

”Självklart är klimatet vårt fokus nummer ett! Varför tror ni annars att vår partiledare bara semestrar på privata resorter som erbjuder ekologiskt odlad quinoa till sin brunchbuffé?” – Kommunikationschef i episod 5.

Denna fräcka humor, i kombination med en egen unik stil där nutida absurditeter lyfts till nya, dråpliga höjder, gör att ”The Winner” ständigt håller publiken engagerad, road och, inte minst, obekvämt medveten om den verklighet som serien så snyggt satiriserar.

”Vassare än en politisk debatt och roligare än en statsminister på semester – ’The Winner’ är årets nödvändiga TV-satir.”

Sammanfattningsvis är ”The Winner” en serie som djärvt balanserar mellan karikatyr och verklighet, och överraskar publiken genom att både roa och väcka eftertanke. Tack vare ett genialt manus, vassa repliker och excentriska berättartekniker blir serien ett friskt tillskott i en genre där politisk satir sällan lyckas kännas samtidigt aktuell och originell. Kritiker och tittare verkar eniga; med ett imponerande IMDb-betyg på 8,7 från över 12 000 röster som redan placerat serien i kategorin ”måste-se”. Även om humorn stundtals tenderar mot absurd överdrift, är ”The Winner” fyndig nog att träffa rätt i hjärtat av samtida politiska absurditeter. Seriens styrka ligger i hur den lyckas vara respektlös utan att bli predikande, och rolig samtidigt som den presenterar en skarp kritik riktad mot vår tids politiska elit.

Rekommenderas starkt för den mogne tv-tittaren, gärna cynisk och luttrad med några decenniers erfarenhet av det svenska politiska spelet – kort sagt, den typiske Gen X-mannen som sett politiker komma och gå och fortfarande betraktar dem med en blandning av förundran och mild förskräckelse. Om du är den sortens publik som uppskattar Monty Pythons absurditet eller ”Veep”:s cyniska kvickhet, då är ”The Winner” oemotståndlig underhållning.

Betyg: 4,5 av 5 – satir när den är som bäst.

The Winner – 2025 – Showtime – Rollistan innehåller bl.a:
Emilia Jones, Connie Britton, Zach Galifianakis, Danny Ramirez

    

Bilder från TheMovieDataBase. Showtime