MobLand – Hardy och Brosnan skjuter skarpt i Paramounts blodiga gangsterkaos
Pierce Brosnan i gangsterkostym, Tom Hardy svettandes genom sina hotfulla monologer, och Helen Mirren iskallt förförisk – låter som ett maffigt dreamteam på pappret, eller hur? Men håller Guy Ritchies ”MobLand” vad den tunga rollbesättningen lovar?
”MobLand är antingen gangsterdramat vi innerligt väntat på eller bara ännu ett bevis på att recycling fungerar bättre med sopor än idéer – publiken är mer splittrad än Harrigan-familjen själv.”
Paramount+
Pierce Brosnan, Tom Hardy och Helen Mirren – stjärnor eller slöseri?
Å ena sidan har vi alltså Pierce Brosnan, älskvärd pensionerad agent 007 som med åren blivit synonym med eleganta kostymer, silverskägg och sammanbitna blickar. Nu dyker han upp som Conrad Harrigan, den Londonbaserade maffiabossen som balanserar någonstans mellan ”Gudfadern” och en Armani-modell på nedgång. Visst, Brosnan levererar charm och karisma med samma lidelse som alltid, men efter tio avsnitt börjar gangsterestetiken kännas smått rutinartad – varenda skurkisk blick och lugn hotfull stämma blir allt mer förutsägbar med varje episod. Intressantare blir då Tom Hardys Harry Da Souza, Harrigan-familjens fixer, en våldsam problemlösare med en välutvecklad känsla för ordrika hot och svettiga sidogblickar. Hardy lyckas, trots begränsat manöverutrymme från manus, skapa en karaktär som både irriterar och fascinerar tittaren. Det är ett konststycke han redan välbehövligt bemästrat tidigare i karriären, och här fortsätter han att fila på det till perfektion. Slutligen har vi Helen Mirren, vars kyliga elegans får isberg att smälta långsammare. I rollen som Maeve Harrigan ger hon serien en välbehövlig dos av subtil fara. Problemet är att hennes fenomenala skådespelarkonst behandlas ungefär lika respektfullt av manusförfattarna som en vintage Rolls-Royce med trasig broms – en tjusig prydnad, men utan utrymme att riktigt accelerera.
Guy Ritchies regi – ikonisk gangsterstil eller uttjatad pubvåldspoesi?
Någon måste ha glömt tala om för Guy Ritchie att det inte längre är 90-tal, och att ”Snatch” och ”Lock, Stock and Two Smoking Barrels” redan är gjorda – av honom själv. Regissörens typiskt snabba klipp och karaktäristiska Londonslang var charmiga och fräscha för tjugo år sedan men luktar nu lätt av rutinarbete och självplagiat. Visst finns här Ritchies signatur av humoristiskt våld och ironi, men efter ett antal stilmässigt identiska produktioner är frågan berättigad: Kan Guy Ritchie göra något annat? Vissa fans jublar naturligtvis över denna återanvända gangstercocktail, men den skeptiske tittaren känner snabbt igen samma välkända pubslagsmål och halvskumma figurtyper i lite för stora trenchcoats och lite för tajta hattar. Som Financial Times torrt uttrycker det:
”Det som en gång var uppfriskande briljant, känns numera sorgligt igenkännligt. MobLand är i bästa fall en blek skugga av tidigare succéer; i värsta fall ett tecken på Ritchies kreativa trötthet.”
Makt och svek på repeat – är ”MobLand” briljant eller en floskelkavalkad?
Tematiskt sett befinner sig ”MobLand” på farligt vältrampad mark. Rivaliserande gangsterfamiljer och deras eviga kretslopp av svek, våld, och maktspel är knappast nytt, men serien kämpar tappert för att ge ämnet en fräsch twist. Kritikerna är dock ytterst oeniga kring seriens framgång i detta avseende. Tom’s Guide hyllar visserligen seriens förmåga att kombinera intensitet med komplexa karaktärer och kallar den explosiva säsongsfinalen för ”en riktig nagelbitare”:
”MobLand lyckas – trots initiala farhågor – hålla pulsen hög med en gripande blandning av våld, svek och djupt mänskliga konflikter.”
Samtidigt pekar skarpare tungor, som The Daily Beast, på att serien snarast lider av ett överflöd av genreklichéer och innehållsmässig tomgång:
”Det blir svårt att svälja MobLand trots den begåvade rollistan, eftersom varje nytt avsnitt känns som en déjà vu från tidigare och betydligt mer originella gangsterepos.”
Kort sagt, ”MobLand” pendlar mellan mästerverk och mediokritet, och mycket hänger på hur tolerant publiken är mot välbekanta teman och stilar. För vissa är det trygg TV-underhållning till kvällswhiskyn, medan andra snarare kommer att uppleva det som en tio timmar lång déjà vu i trenchcoat.
Eftersom Paramount+ inte längre är tillgängligt i Sverige sedan 2022 är det fortfarande oklart om eller när ”MobLand” dyker upp på SkyShowtime, streamingsammanslagningen av Paramount och Comcast. Teknikkunniga fans kan förstås lösa detta lilla irritationsmoment med hjälp av en VPN-anslutning, vilket bör få även den mest tröttkörda gangsterfantast att muttra missnöjt om dagens tekniska krumbukter.
Om skådespelarna stundtals verkar fastna i sina mest förutsägbara uttryck och grepp, kan en del av skulden möjligen riktas mot Ronan Bennetts manus, en skapelse som tar väl få chanser gentemot den talangfulla trion framför kameran. Brosnan lyckas trots svagt manus och överanvänd gangsterattityd ofta höja scener från halvdussinformat till åtminstone en sorts nervig elegans. Och visst står Hardy för en av seriens mer lyckade roller som Harry Da Souza. Hans förmåga att uttrycka nyanser av frustration, våld och galghumor i varje frustande andetag känns befriande, särskilt med tanke på seriens överhängande intryck av déjà vu. Hardy visar återigen varför hans distinkta mumlande hot och hotfulla mummel har blivit något av hans signum. Ändå känns det surt att tänka på hur mycket mer han hade kunnat åstadkomma om manusförfattarna hade vågat ge honom något nytt att leka med. Mirrens insats är för serien vad svart kaviar är för en korv med bröd – imponerande, men något malplacerad. Den brittiska skådespelarens kyliga återhållsamhet laddar varje scen hon finns med i – trots det finns en envis känsla av slöseri med hennes otroliga talang. Som The Daily Beast ilsket men träffande konstaterar:
”Om det gick att döma en serie efter rollistan vore MobLand ett mästerverk. Tyvärr påminner det mer om att se Lionel Messi spela fotboll med en tennisboll – imponerande talang, men är det verkligen rätt användning av den?”
Kort sagt är Brosnan charmigt sliten, Hardy konsekvent magnetisk och Mirren svalt förtrollande, men frågan kvarstår: Varför utnyttjas ingen av dem fullt ut?
”MobLand är som att återbesöka favoritpuben efter tjugo år – trevligt nostalgi, men efter tredje glaset undrar du varför du inte gick någon annanstans.”
Med tanke på den dignande talangen framför kameran – Brosnan, Hardy och Mirren – och brittiska gangsterfavoriten Guy Ritchie bakom kameran, finns det mycket att tycka om med ”MobLand”. Ändå framstår slutprodukten snarare som imponerande genomsnittlig än storslaget originell. Visst, Hardy briljerar med sin sedvanliga kombination av rå styrka och subtil humor, och Mirrens eleganta hotfullhet är lika magnetiskt fängslande som vanlig. Men serien snubblar tyvärr över sina egna välanvända skosnören, mestadels sett i Ronan Bennetts förutsägbara manus och Ritchies något slitna regigrep som en gång i tiden kändes rebelliska och stilbildande, men numera känns lätt unkna.
Publik och kritiker har reagerat tämligen spretigt, med IMDb-sortziers och Tom’s Guide på den vänligare sidan – uppskattande av det rappa tempot och säsongsfinalens intensitet – medan Financial Times och The Daily Beast står frustrerat på andra sidan, djupt irriterade på de evinnerliga klichéerna och manusets repetitiva tomgång. Serien ligger på en timid Metacritic-poäng på 59/100 och 76% hos Rotten Tomatoes, vilket påminner oss om att medelmåtta är ”MobLands” trygga mittfåra.
Betyg: 🎬🎬🎬 (3 av 5)
Slutomdöme och rekommendation:
Är du en inbiten Ritchie-fantast som njuter av bekanta ansikten, sketchiga typer med Cockneydialekt och dramatiska lojalitetsbrott över ett glas whisky – då är detta absolut värd ett försök. Men söker du någonting fräscht eller nyskapande bör du nog leta vidare, för med ”MobLand” kommer du mest att känna igen dig.
MobLand – 2025 – Paramount+ – Rollistan innehåller bl.a:
Tom Hardy, Pierce Brosnan, Paddy Considine, Joanne Froggatt
Bilder från TheMovieDataBase. Paramount+
