När föräldrafällan möter Die Hard: Hur illa kan en pappaträff egentligen gå?
Vad får du om du korsar en söndagskaotisk barnkalas med action à la Die Hard, men på en surmulen IKEA-parkering? Ja, det är ungefär så otroligt (och ibland pinsamt) som det låter. Välkommen till Playdate — filmen som försöker spränga småbarnslivet i bitar, bokstavligt talat.
“Playdate är våghalsig och charmigt absurd, men landar mitt emellan ballongdjur och handgranater – och lämnar publiken mer förvirrad än förrädiskt underhållen.”
HBOMax
Vad händer när vapenmöten krockar med vardagskaos?
Det är en installation av ren galenskap som “Playdate” (2025) erbjuder – den sortens stolliga filmidé som en stressad manusförfattare kan få när dagistiden krockar med deadline och “något måste explodera, nu”. Filmen bjuder på pricksäkra (och absurt upptrissade) krockar mellan svensk förortsvardag och actionfilmens alla stressymptom. Redan från första minuten skiftar den mellan föräldraprat om glutenfria bullar och plötsliga biljakter med SUV:ar, gärna på IKEA-parkering där all världens vardagsproblem möts: “Ska den där parkeringen verkligen vara till dig? Eller är du här för något mer… explosivt?” Regissören siktar på att mixa det banala – barnvagnsrace i gångtrafiken – med James Bond-fantasin, och glider själv in i den alltid tunna gränsdragningen mellan clowngag och spänning.
Mellan knarriga förhör i lekstugan (“Vi vet att du gömmer den sista riskakan, Peter, så prata nu!”) och oväntat intensiva konfrontationer vid glassdisken hos Pressbyrån, försöker “Playdate” hålla tempot uppe. Resultatet är… ja, svajigt. Vissa scener närmar sig ren fars à la “Mammor & Mini-Militär” medan andra plötsligt vill vara ren high-stakes thriller. Har du någonsin funderat på hur lång tid det tar för föräldrar att sluta bråka om vems tur det är att hämta – när de samtidigt jagar beväpnade bovar? Du får svaret här, men det blir ingen Oscarsgala av svaret.
Kan såna tvära kast verkligen fungera? I teorin, ja – praktiskt… Lyckas “Playdate” växla mellan vitsar om bajsblöjor och tomma magasin i barnens koja utan att publiken får whiplash? Vi återkommer till det. Men en sak är säker: inramningen är oväntat samtida. För sällan har svensk barnfars och actionparodi frontalkrockat så hårt, i en film där frasen “Mina ungar är kvar i bilarenan!” är precis så absurd som den låter.
Skådespelarna tar ut svängarna – men förgäves?
Ensemblen i “Playdate” bjuder på modigt överspel, som om varje vuxenskådis fått i manus: “Tänk Die Hard – men du får inte svära högt, för dagis är närvarande.” Huvudrollsinnehavarna (som Max själva gärna marknadsför med “prestigeladdade namn” trots att filmens största stjärna förr gjort reklam för hushållspapper) brottas febrilt med dialog som försöker vara både pulshöjande och vardagsrealistisk. Att vara trovärdig som en förälder som samtidigt duckar pistolskott och argumenterar om sockerskatt – det är möjligen för mycket begärt även av de bästa.
Man får en känsla av att regissören desperat velat återskapa magin i filmer som “Mrs. Doubtfire” (om den haft granatsplitter) eller “Kindergarten Cop”, men på svenska – och det slår sällan rätt. Visst blixtrar det ibland till: samspelet mellan vissa barnskådespelare och deras vuxna kollegor levererar genuina fniss (utan att hela scenen faller ihop totalt). Men för varje sådan stund får vi fem repliker som låter som audition för “Solsidan” – om “Solsidan” fått hybris.
Det här är en balansgång på slak lina: kemin mellan barn och vuxna är ibland charm till 80-talets barnäventyr (tänk “Den ofrivillige golfaren” men med stulna walkie-talkies), ibland stendöd. Det märks att barnskådisarna instruerats att säga sina repliker präktigt och, ja, lite övertydligt – kanske för att aldrig råka inbilla oss att det här faktiskt skulle kunna hända på riktigt. Mer än en kritiker har konstaterat att det når sitcom-nivå, med fyndiga, men även överdrivet regisserade, “barn ur munnen”-kommentarer som får en att längta tillbaks till gamla “Bullen”.
Men ibland, bara ibland, blixtrar någon prestation till. Är det tillräckligt? Njä. Det mesta skymmer bakom en massa dialog i stil med: “Måste du skjuta nu? De sover ju!” och andra oneliners som är svåra att motstå, men också svåra att ta på allvar.
En IMDb-flopp, men varför?
5.5 av 10 på IMDb. “Playdate” landar alltså mitt i kvicksanden där filmer lämnade av svårflörtade streamingpubliker sjunker snabbt. Det är inget lynchmord, men nog ett svagt betyg – alldeles särskilt när jämförbara actionkomedier à la “The Babysitter” eller thrillers som “Goodnight Mommy” (båda betydligt högre enligt samma databas) visar att genremixen faktiskt kan funka. På Metacritic ekar kritiksammanfattningen lika ljummen. Kommentaren “för mycket action för föräldrahumor, för mycket vardagstrams för action” återkommer, och The AV Club kallar filmen “en tv-film med ångest av storfilmens komplex” – vilket på något magiskt sätt summerar hela projektets själ.
Publiken stör sig, enligt både IMDb och Letterboxd, på logikluckor stora nog att köra en barnvagn igenom – och ovanpå det en intrig som pendlar mellan överspelat och obefintlig. Temposkiftena gör att filmen känns längre än vad den är (104 minuter enligt IMDb, men någon recensent noterade “det är de längsta 104 minuterna i mitt liv”). “Är det föräldrafars? Är det action-komedi? Är det ett stressrelaterat hjärtproblem förklätt till streamingfilm?” frågar sig en syrligt inställd användare på Metacritic. Svaret är, tyvärr, allt på en gång.
Kort sagt: “Playdate” lyckas omöjligen tillfredsställa känsliga actionfans och föräldrar med självdistans samtidigt. Den vill så gärna vara en svensk Die Hard på dagis – men att försöka göra karriär inom två genrer på en gång är ett säkert recept på ett IMDb-betyg du helst förtränger vid föräldramötet.
Action möter sandlåda – stilkrockarnas paradis?
Det är något djupt fascinerande (och aningen obehagligt) med hur “Playdate” ständigt tvingar den svenska småbarnsvardagen att pressas in i actionrullens mall. På pappret verkar idén lockande: ta det minsta stressade vi har – föräldrar på lekträff – och låt dem tvingas till James Bond-manövrer bland pinnar och kladdkaka. I praktiken? Det landar i ett slags kulturkrock där tempo och ton springer åt två håll samtidigt och snubblar över varandra. Filmen verkar aldrig bestämma sig om den vill vara actionpastisch eller socialrealism – så den försöker desperat vara båda samtidigt. Det är som att se någon jonglera vällingflaskor och handgranater; beundransvärt, javisst, men också rätt så oroande.
De klassiska actionelementen levereras med full patos: biljakter (eller ja, så pass mycket biljakt man nu kan få ut ur två leasing-SUV:ar mellan parkeringshuset på IKEA och drive-thrun på Max), närbilder på svettiga pannor under förhöret i sandlådan, och våghalsiga springmarscher med barnvagn genom klädförrådet. Men så, mitt i ett adrenalinstinnt ögonblick, kommer en krystad punchline om föräldramöten, gluten och någon som spillt blåbärssmoothie på “skaparkläderna” – och pulsen dör snabbare än gratis kaffe i BVC-väntrummet. Därmed böljar tempot vilt: ibland hektiskt, ibland närmast självparodiskt segt, som under de utdragna scenerna där två mammor försöker förhöra varandra om vems unge som gömmer en leksak – medan bakgrunden exploderar i lågmäld Ikea-chic.
Man ska ge filmskaparna en viss eloge för ambitionen. För ja, det finns scener där krockarna blir så absurda att de rundar fars och landar i ren meta-komedi. Men oftast fastnar “Playdate” i samma fälla som många streamingproduktioner: det finns ingen konsekvens i stilen, och istället för en kul cocktail får vi en fingerborg vodka nedspädd med saft. Actiondelen bjuder på pliktskyldiga skottlossningar och konstruerad spänning, men nästan alltid avväpnad av vardagsslapphet och stela vardagsfars-inslag (“Ni får INTE skjuta, vi har nytvättad overall!”). Det blir svårt att hålla sig engagerad när man får känslan av att manusförfattaren själv drömde om explosionsscener men tvingades sitta på utvecklingssamtal samtidigt.
Summa summarum? “Playdate” är ett tydligt exempel på när två filmiska världar kolliderar och ingen vinner. Genremixen är visserligen samtida och modig – men utan det tajmingssinne som krävs för att få ens en rutinerad streamingtittare att orka bry sig när barnkalas möter uppeldade bovar och ingen, varken barn eller vuxna, egentligen övertygar om allvaret bakom sina repliker.
Slutomdöme: svensk action-sandlåda som fastnar i leran
**”Playdate” vill vara lika delar Die Hard och dagis, men lyckas mest bli en stressande påminnelse om att genre-mashups sällan är så kul som de låter på idéstadiet.** Trots några fyndiga scener och modiga skådisinsatser faller helheten platt; tempot vinglar, dialogen klämskrattar och varken actionfantasten eller den ironiske föräldern lär känna sig träffad på riktigt. Som RogerEbert.com påpekat om liknande filmer:
“Komedi kräver tajming – här skjuter man ofta bredvid.”
Kanske uppskattas detta mest av streamingmissbrukare som vill ha något absurt att kommentera med vänner, eller dig som samlar på svensk filmkuriositet på sedvanligt ironiskt vis.
Betyg: 2 av 5
För dig som vågar kombinera barnkalas och biljakt – och redan sett allt annat bättre på Netflix.
Playdate – 2025 – HBOMax – Rollistan innehåller bl.a:
Kevin James, Alan Ritchson, Sarah Chalke, Isla Fisher
Bilder från TheMovieDataBase. HBOMax
