Midcent: En stämningsfull bild av en konstnärsateljé, där solens strålar lyser upp en färggrann palett och penslar på ett gammalt, träbord. Den perfekta miljön för kreativ inspiration. Kategori: Underhållning.

Så blev Zorn större än livet – och nästan lika smutsig

Bokrecension

Midcent Bokrecension – Zorn – ett liv, en tid av Per Svensson
“Per Svensson river av dammet från Zorn och avslöjar konstnären som folkkär ikon, egensinnig entreprenör och en man med fler sidor än bara nakna dalkullor.”

Zorn – mer än bara kullor och krusiduller: per svensson dammar av vår mest slipade konstexport

Låt oss säga det direkt: få svenskar har varit så mytomspunna – eller så grundligt missförstådda – som Anders Zorn. Mannen vars konstnärssignatur är lika välkänd som Volvoemblemet och vars preferred subject matter (nakna dalkullor i bad – gärna med någon form av existentiellt svenskt ljus draperad över sig) tycks vara tryckt på fler muggar, handdukar och presentpapper än någon levande svensk vill kännas vid. Men bakom allmoge-romantiken gömmer sig den invecklade historia som Per Svensson, i biografin ”Zorn – ett liv, en tid”, nu skickligt reder ut likt en Dalahästmönstrad sladdhärva.

Zorn – craft beer, världsvana och kompromisslöshet på burk

Svensson tar oss med på en vindlande resa från Zorns blygsamma barndom i Mora – den där delen av Dalarna som 97 % av Sveriges julkort vill få dig att tro är ett evigt sommaridyll – till de internationella konstscenernas dekadenta salonger i Paris, Chicago och London. Allt i ett tempo som får valfri Netflix-thriller att rodna av avund. Konstnärssjälen Zorn målade kungligheter och amerikanska miljardärer på löpande band, investerade sina gager i “folklig” filantropi hemma i Mora och förvandlade sig själv till PR-geni. Han skapade ett varumärke innan någon visste vad branding var (ungefär samtidigt som resten av Sverige gick in i sekelskiftspanik och knypplade morötter).

Och ändå: Svensson är inte rädd för att skava mot bilden av Zorn som vänlig, glupsk charmknutte från landet. Han visar en rastlös, kompromisslös och ibland ganska svårmodig entreprenör vars största clients inte bara var kungahus utan också hans egna demoner. Det är lika delar The Wolf of Wall Street som “Fäbodjäntan” – minus Leonardo DiCaprios karisma och plus ett orimligt stort antal linnedukar.

Myten, mannen och moralpaniken

Det riktigt underhållande här, för oss som uppskattar ett visst mått av ironi, är hur Svensson granskar samtidens dubbelmoral. Vi talar om en epok där alla älskade Zorns fräscha, nakna dalkullor men samtidigt låtsades att det var konsten man var intresserad av, och inte hennes – tja, fräscha, nakna sanningshalt. Zorn målade bröst snabbare än Nobel delade ut priser. Samhället såg på, låtsades rodna, men beställde ändå fler. Ingen har i modern tid åstadkommit ett så effektivt “skyddsnät” för 1800-talets pre-Instagram-förfäran, och det är smått absurt att betrakta nu.

“Per Svensson tecknar ett mustigt porträtt av en konstnär och en tid – där nästa generation som vanligt moraliskt förfasar sig över den förra, samtidigt som man i smyg beundrar och gärna cashar in på den.”
– Svenska Dagbladet

Boken avmystifierar, vilket är modigt, men lyckas också förstärka Zorns legend: mannen var större än sin samtid, men också fången i dess mest bisarra och motsägelsefulla förväntningar. Zorn ville bli folkkonstnär och samtidigt internationell celebritet. Han ville vara hemmets son och världens badpojke. Det är lätt att fnissa och lika lätt att imponeras.

Vad som fungerar – och vad som retar gallfeber

Per Svensson gör research på den nivå där ett vanligt CV hade kraschat under tyngden. Mest imponerande är hur texten lever trots tyngden av källmaterial. Det är full fart mot ett porträtt som både slår hål på och pumpar nytt luft i den redan groteskt uppblåsta Zorn-mytologin. Jag önskar dock ibland att Svensson hade gått ännu djupare på den konstnärliga processen — hur blev Zorn egentligen så makalös på att imitera ljus? Vilka facklor brann i hans studior, förutom de bildliga?

Men – och detta är ingen liten brasklapp – helhetsintrycket är ändå att Svensson lyckas lära oss att inse varför Zorn är så fruktansvärt… otidsen. Han är en slags turbo-entreprenör i ett Sverige som älskar Jantelagen och där rika män helst ska be om ursäkt varje fredag. Zorns person, konst och patos känns på en gång djupt passé och nästan parodiskt aktuell. En paradox på två ben – eller snarare, på snöskor.

Kritik och folkets dom: inte bara kullor som jublar

Det är inte bara jag som blåser fanfar. Dagens Nyheter applåderar boken som “en bildningsbragd i lyxupplaga, ibland bitande ironisk men alltid trovärdig”, medan SvD kallar den “rollator för genuint zornskeptiska”. Augustjuryn gjorde också sin sedvanliga insats och lät Svensson plocka hem Augustpriset 2023 för facklitteratur.
Och folket då? På Boktipset pendlar Zorns betyg kring 3,8 av 5. På Goodreads står noteringen per maj 2024 på 4,1 av 5, vilket är… ja, påtagligt mer än snittbetyget för exempelvis Hans Roslings sista bok. Zorns aura gör alltså fortfarande jobbet, även i bokform.

Vem bör läsa?

Gillar du historia, konst, och mänskligt vanvett? Vill du läsa om en man som var en influencer innan Instagram – och värre än alla combined? Är du redo att stå ut med motsatser, dubbelmoral och svenska samhällsfenomen som får dig att vilja ta av dig både sockor och skygglappar? Då är ”Zorn – ett liv, en tid” pliktläsning.
Räkna inte med att stilla din nostalgi, men förbered dig på att få gammalt damm i halsen och friska vindar i tanken.
Betyg: 4 av 5 snedhängda badlakan.

Per Svensson. Till svensexan hade Larsson skrivit en visa med lagom ekivokt innehåll. Den skulle sjungas på melodin till ”Rullan går”. Texten innehöll antydningar om tidigare amorösa kontakter i Kungsträdgården, men mynnade i enlighet …