Ungersk mörker och galghumor – därför kan du inte missa Den sista vargen

En misantropisk roadtrip i vargskinn: László Krasznahorkais Den sista vargen

Om du någonsin undrat hur det skulle kännas att bli indragen i en existentialistisk mardröm där Kafka och Thomas Bernhard delar flaska med Hunter S. Thompson — sluta undra. László Krasznahorkai har redan gjort jobbet åt dig, och han behöver inte ens lämna barstolen.

En varg går in på en bar – och författaren får existentiell panik

I Den sista vargen (Norstedts, 2020, svensk översättning av Daniel Gustafsson) får vi tre noveller med bitmärken av existentiell ångest. Titelnovellen serverar en lätt bakfull, halvt alkoholiserad (och möjligen helt bortkommen) tysk filosof/författare i Berlin som får i uppdrag att skriva om den sista vargen i den spanska gudsförgätna utposten Extremadura. Varför just han? Han har ingen aning. Vi har ingen aning. Möjligen visste ens Gud det aldrig själv.

Det hela eskalerar snabbt till en brutal cocktail av språklig manipulation, meninglöshet – och varglystet mörker. Novellerna “Herman” och “Herman II” byter därefter perspektiv, men håller ångesten kvar som en ungersk kuslig knytblus. Jägmästaren Herman ska utplåna områdets sista rovdjur, men eftersom det här är Krasznahorkai går han naturligtvis vilse — både i skogen och i sitt eget inre. Vad som börjar som ”artutrotning på låg nivå” slutar som barockt spektakel med dekadenta officerare och förlorad moral.

Form som självsabotage – på det bästa sättet

Om dina ögon ryser av långa meningar kan jag redan nu varna dig: den här boken är ett enda långt grammatiskt maraton. Krasznahorkai skriver som om punkt-tangenten genomgått systematisk mobbning. Hans meningar slår krokben på sig själva, ringlar sig fram precis som det mänskliga medvetandet: vilset, vingligt och en smula panikslaget.

Men det är förstås också charmen. Prosan påminner om ”utsmyckningar i Alhambra eller Bachs barocka passioner”, som Dagens Nyheter pricksäkert påpekar. Man stretar först emot, fastnar, svär – tills man plötsligt flyter med och inser att den där meningslånga monologen innehåller mer livsvisdom (och självförakt) än dina fem senaste terapi-sessioner.

Krasznahorkai mot sig själv: kortformatets konung?

Jämfört med Krasznahorkais mastodontromaner (Seiobo där nere, någon?) kan Den sista vargen nästan betraktas som snabbläst. Medan hans tidigare verk kräver semester från både arbete och familj för att igenom på riktigt, går denna samling att sluka på en halvhelg – såvida man gillar sin misär koncentrerad och på flaska.

Språket är dock lika skoningslöst och atmosfären fortsatt nattsvart. Det existentiella mörkret här gör att Beckett ser ut som en småputtrig feelgood-författare i jämförelse. Men humorn! Krasznahorkais fullkomligt torra, underfundiga humor räddar texten från att haverera i total hopplöshet. Märkligt nog kan du småskratta dig igenom apati och död; en rätt underskattad kombination.

Kritikerrosor och publikens förvirrade kärlek

Kritikerna hyllar som vanligt – och ibland låter det nästan förvånat lyriskt. Aftonbladet kallar Krasznahorkais stil ”hypnotiserande konstfull”, Expressen påstår att Seiobo där nere är ”märkvärdigt konstverk”, och Göteborgs-Posten slår på stort: ”det är inget annat än storslaget”.

”To read Krasznahorkai is a majestic but deeply unsettling experience.”
 – The Guardian

På Goodreads ligger boken stadigt mellan 3.8 och 4.2 – beroende på språkversion – och kommentarerna spänner mellan ”genius, but obliterating” till ”I feel like I need a drink (or three)”. En recensent skriver lakoniskt: “The loneliest, strangest, most beautiful novella I’ve read in years.” Och ja, det känns både som beröm och varning.

För vem är denna självmörka pärla?

Om du vill ha en författare som säger som det är – det vill säga att livet är absurt, ensamheten är allomfattande och att tyska filosofer har större ångest än koffeinintag – då är Den sista vargen din nya favorit. Men räkna inte med mys. Räkna med att gapskratta åt armodet och gå därifrån med en lätt nervös ryckning under ögat.

Missar du finessen i allvaret och humorn i mörkret? Då går du miste om en av Europas roligaste litterära pessimister. Och du, passa på att läsa Gustafssons översättning – det är ett kraftprov som borde få eget pris från Svenska Akademien.

Betyg

4,5/5 makalöst sarkastiska varghyl. Läs den – om du törs.

László Krasznahorkai. NORSTEDTS LÁSZLÓ KRASZNAHORKAI DEN SISTA VARGEN NORSTEDTS LÁSZLÓ KRASZNAHORKAI DEN SISTA VARGEN. Front Cover.Ämnen i denna artikel: Bokrecension, László Krasznahorkai, Den sista vargenISBN_13 – 9789113097589