Nesser tillbaka i toppform med Det finmaskiga nätet – en deckare som fängslar på riktigt
Bokrecension
Midcent Bokrecension – Det finmaskiga nätet av Håkan Nesser
“Håkan Nesser släpper ännu en skarpsinnig kriminalroman i Det finmaskiga nätet. Perfekt för dig som gillar intelligenta, långsamma mysterier fyllda av syrlig humor och svärtad människokännedom.”
Fingrar, filosofer och farväl – Nesser knyter ihop Barbarotti-säcken
En sista gång – mord, melankoli och smått elaka oneliners på norra Gotland. Är det här Nessers stora testamente eller bara ännu en vecka i det gotländska folkhemsmörkret?
Möte med ett förbannat fall
Visst låter det lockande: pensionerad kriminalare (med stela leder såklart) nystar i trettio år gammalt fall där både kroppar, fingrar och bokstavstrohet gått förlorade mellan Visbys stenmurar och grå, gotländsk landsbygd. Redan här kan man ana att Håkan Nesser är i högform – världen är grå, tonen är snustorr och tragikomiken är närvarande i varje dialog. Ja, Det finmaskiga nätet är precis så Nesser som det bara går att bli, och det är (oftast) en komplimang.
Premissen är enkel: Asunander, den där sortens polis som tackar nej till fest men ja till ännu en kopp beskt kaffe, har bestämt sig för att försöka lösa sitt livs stora gåta från ett äldreboende. Barbarotti och Backman? De längtar desperat efter att pensionera sig på norra Gotland, men lockas in som ofrivilliga sidekicks i den gamle chefens privatspaning. Klart att saker går käpprätt åt pipan – och visst är det charmigt att se våra slitna hjältar rulla upp nystanet en sista gång.
En pinfärsk Nesser, men ändå… exakt som förra gången?
Låt oss vara ärliga: om du läst Nesser förut känner du direkt igen stämningen. Det är syrlig, småbutter humor blandad med existentiell ångest och lagom dos död. Karaktärerna samtalar långsamt, som om hela människoarvet står på spel för minsta detalj (eller: ”Ska du ha mjölk i kaffet, Gunnar?” kan ta tre sidor).
Jag gillar det – ibland. Dialogen är fortsatt mästerlig. Få kan, som Nesser, lägga in så mycket knastertorr livsfilosofi mellan två pensionärer som pratar om att byta däck på bilen. Men ibland – låt mig vara ärlig – önskar jag att någon kunde sträcka sig efter snabbspolningsknappen. Särskilt när tempot sjunker till en hastighet där till och med mossan på Gotlands stenmurar ropar: “Kom igen nu!”
Vad som däremot fungerar briljant är den där Nesserska förmågan att skapa en atmosfär – något förhöjt, nästan overkligt, men ändå allmänmänskligt. Barbarotti och Backman har alltid varit både skarpsinniga och hopplösa, och deras avsked känns genuint. Att kopplingen bakåt i serien knyts ihop på ett så fint (och ibland elakt roligt) sätt är ett plus. Och jo, fingeravhuggningarna får ändå anses bidra till marsipanrosen på den gotländska deckartårtan.
Kritikerkören: Mums, men… långsamt
Bland kritiker och läsare har mottagandet varit varmt men med viss skepsis. Svensk Bokhandel beskriver boken som “en skicklig och värdig avslutning på serien”, men noterar också att tempot är “betydligt långsammare än i de flesta deckare” (jag känner mig extremt sedd).
Betygen på Goodreads (4.3/5 efter första veckan, källa) talar för att Nesserfansen är nöjda men saknar viss vasshet från de tidigare delarna. Ljudboksbloggen konstaterar: “Det är stämningsfullt, men ibland lite för mycket av pensionärslunk över intrigen”. För egen del skulle jag vilja lägga till: om du vill ha pistoldueller, explosioner eller mer action än att någon beställer pelargoner, fortsätt scrolla.
Vem bör läsa? Och varför?
Läs den här om du älskar långsamma, intelligenta kriminalromaner där dialogen glittrar knappt märkbart, stämningen är tät som en Ålandsfärja i november och du uppskattar när pensionärer är vassare än yngre snutar någonsin varit. Är du redan Nesser-frälst? Varsågod – serverad och klar! Nyfiken men otålig? Börja tio sidor in och härda ut: det är värt det.
Slutomdöme: Nesser levererar en vemodig, rolig och välskriven final som är lika långsam som livet självt. Bättre än kaffesump, sämre än den bästa Van Veeteren.
Betyg: 4 av 5 – men bara om du har tålamod med storslagna, småtrista pensionärer och Gotlandsgrå regndis.
”Det gäller den där förbannade gamla mordhistorien … och det är inte utan en viss oro som jag griper mig an saken.” Kommissarie Asunander, reumatisk och tillbakadragen, bor numera på ett välskött äldreboende i den …
Ämnen i denna artikel: Bokrecension, Håkan Nesser, Det finmaskiga nätet
ISBN_13 – 9789100809348
