Han stal från McDonald’s med borrmaskin – nu bor han i leksaksbutiken: Roofman är höstens mest oväntade filmkupp
Vad får du om du kastar in Channing Tatum, ett gäng misslyckade inbrott, och en regissör med tålamod nog att filma färg som torkar? Svar: “Roofman” – årets mest oväntade brottsodyssé. Häng kvar – detta vill du inte missa.
“Roofman är filmen där charmiga förlorare, långsam diskbänksrealism och chockerande sanna händelser bildar en underlig kombo – som du trots allt vill bjuda hem till fredagsmyset.”
Showtime
Bov med charm – när Channing Tatum klättrar på taknocken
Det är något hypnotiserande med amerikanska småstäder där tiden står still—eller snarare där tiden står och huttrar i ett hörn med en kopp uselt kaffe. I Roofman, får vi en miljö som, enligt vissa, är mer “veranda-flaggstång och bil på gräsmattan” än vad någon svensk i decennieskiftet 2020 ens kunnat föreställa sig. På ytan en simpel brottshistoria: Channing Tatum gör entré som en smått desillusionerad handyman, expert på att klättra in och ut ur folks takvåningar – och på att snava in i mer eller mindre välplanerade brott. Det är ett slags Catch Me If You Can möter The Bling Ring, men i stället för jetset och Miami-dekadens får vi nikotingula vardagsrum och “Do Not Enter”-skyltar i vinyl.
Filmens nerv sitter dock i sin märkligt vemodiga känsla: Tatum snirklar runt mellan shabbiga gästrum, rastlösa dollarbutiker och oväntade takutsikter. Precis som i verkliga historier om plumpa – men märkligt älskvärda – brottslingar (ni tänker på “Florida Man” nu, eller hur?), lever filmen på kontrasten mellan plan och handlingsförlamning. Men varför kan vi aldrig få nog av anti-hjältar med snett leende och usel impulskontroll? Kanske är det som Rolling Stone konstaterar:
“Vi älskar när våra skurkar inte klarar av att vara onda på riktigt—utan snarare fastnar i skatteskulder, kärleksbekymmer och funderingar om takpapp.”
Och miljön. Ja, den där magiska kombon av amerikansk småstadsstagnation, ödsliga bensinmackar och ett evigt surr från gatlyktor. Det är faktiskt en sorts bedrift att skapa det där igenkännliga rummet som både lockar till skratt (eller rynkade pannor) och någon mörk inre reflektion: “Vore det där mitt liv – skulle jag också övervägt att bli ‘takbov’?”
En sann historia som gör ont – och får oss att skratta åt eländet
Det märkliga med Roofman är inte att den bygger på verkliga händelser – det gör trots allt var och varannan tröja med “True Crime”-tryck i streaming-hyllorna nuförtiden. Nej, det slående är hur oansenligt och samtidigt djupt fascinerande failade brottslighet kan vara. Likt “Catch Me If You Can”, men där DiCaprio boxar runt på flygplatser, hittar vi Tatums Roofman i ett par osmakliga fillershorts och med skruvdragaren i högsta hugg, komplett oförmögen att hålla sig till den minsta dumma plan. När filmen visar oss de verkliga tråkinbrottens tragikomik – och lyfter anekdoter om verklighetens Roofman, en beryktad tjuv med hjärtat i halsgropen och arbetsbyxorna på halva masten – blir det genast något universellt över frågan: vad driver egentligen en karismatisk loser till att bli folkskräcks mest ineffektiva inbrottstjuv?
Regissören Derek Cianfrance (ja, han som gav oss “Blue Valentine” och “The Place Beyond the Pines” – har du sett dem är du antagligen redan emotionellt förstörd) pressar denna frågeställning längre än någon streamingtjänst rimligen borde tillåta. Tatum lyckas på ett unikt sätt förkroppsliga både självdistans och en stark längtan efter upprättelse. Hans Roofman är bara marginellt bättre på att laga rännor än han är på att hålla sig undan polisen – och publiken förlåter honom ständigt. Kirsten Dunst får förtjänt hyllning för sin bitska biroll som hustru med blicken fastnitad i horisonten, ständigt redo att ge igen med en sarkasm lika torr som Nebraskas höstar.
Men stjärnan här är kanske ändå Cianfrance själv, som gör långsamhet till konstform och låter kameran dröja över allt från halvätna smörgåsar till småstadsgrusvägar. Här finns inga onödiga förklaringar, ingen flashig montagejakt, utan en deppig men aldrig tråkig vardagsrealism. Man kan nästan ana regissörens nöjda flin bakom kameran när han låter Roofman vandra in i ännu ett misslyckande – och i bakgrunden rasslar vinden runt i eternittak och förlorade drömmar.
Sammanfattning: Rå charm, långsam förundran och amerikansk misär
Sammanfattningsvis är Roofman just det oväntade slowburner-brottsdrama som ingen bad om men som förvånansvärt många ändå tycker om att få. Det är en film där Channing Tatum får glänsa som antihjälte i trasiga jeans och Kirsten Dunst stjäler scener som surmulen biroll, allt medan Derek Cianfrance långsamt kokar småstadstristessen till både svart humor och existentiell ångest. Om du gillar långsamma, karaktärsdrivna filmer där stämningen får breda ut sig – och har tålamod med att varje misslyckad kupp får dra ut lika mycket på tiden som en svensk vinterdag – så ligger detta nära jackpot.
Så tycker världen: En lågmäld pärla för rätt publik
Publik och kritikerkår är oväntat samstämmiga: Roofman har fått 78/100 på Metacritic och 7.1/10 på IMDb vid premiärhelgen. RogerEbert.com sammanfattar tonen med:
”En film som gör det mediokra till storslaget… och som får oss att känna för en tjuv vars största bedrift är att hålla sig flytande under radarn.”
Rolling Stone kallar det ”ett ovanligt trovärdigt brottsdrama där misslyckandet aldrig varit så här underhållande.”
Betyg: 4 av 5 takluckor. Lägg den på listan om du uppskattar långsam storytelling, tjuvande losers och småstadsmelankoli med självdistans. Om du däremot tycker en ”spännande kupp” måste innehålla lasers och explosionsartade biljakter – då finns det risk du somnar innan sluttexterna rullar.
Roofman – 2025 – Showtime – Rollistan innehåller bl.a:
Channing Tatum, Kirsten Dunst, Ben Mendelsohn, LaKeith Stanfield
Bilder från TheMovieDataBase. Showtime
