Gyllene Tider-filmen “Sommartider” är nostalgibomben du inte visste du behövde
Biografisk film om Gyllene Tiders väg till framgång under 1980-talet.
Nordisk Film
Kliv in i tidsmaskinen, gott folk – rusta dig med axelvaddar och sprayflaskor, ta ett stadigt grepp om nostalgibrillorna och låt oss återbesöka ett Sverige där Gessle var den obestridde frälsaren, jeansen satt tajtare än nationens ekonomi, och Gyllene Tiders refränger ekade längst stranden som bibelverser om ungdomlig odödlighet. Sommartider, den nya filmatiseringen om Halmstadsgängets hisnande rockresa, är här och redo att pricka svenskarnas ständiga hunger efter nostalgiska återblickar på livets bästa (och sämsta) beslut.
“Sommartider är ett passionsfyllt kärleksbrev till ett Sverige vi svär vi minns med klarhet – men som antagligen aldrig var exakt som vi föreställer oss.”
När Gessle var gud och frisyrerna ännu värre
De flesta av oss vet redan hur historien går. Ett gäng grabbar från Halmstad, beväpnade med melodiska gitarriff och en oslagbar förmåga att få tonårshjärtan att slå volter, steg från stadsfästernas ölstinna tält till att dominera varenda radiostation under 80-talet. Men gör filmen historien rättvisa, eller sipprar alltför mycket glittrande nostalgi genom sprickorna? Regissören har uppenbarligen gått all-in på att återskapa känslan, estetiken och detaljerna från det gyllene decenniet – varenda jeansjacka, varje burk hårspray, och varje inspirerad, men förskräckligt överdriven frisyr verkar minutiöst placerad för att förstärka tidsandan. Filmen navigerar med blandad precision genom detta stilmässiga minfält. Scener från bandets tidiga dagar i trånga replokaler och sunkiga ungdomsgårdar är träffsäkra och kärleksfullt gestaltade, medan några av de mer storskaliga scenerna – exempelvis arenakonserter med publikhav viftande med frigolitgitarrer och banderoller – ibland går över styr och börjar likna reklamfilmer för charterresor snarare än genuina musikupplevelser. Men kanske speglar detta ändå tidsandan med dess överdrivna optimism och obrydde distanslöshet – ett Sverige där drömmarna var vågade, frisyrerna modigare än människorna själva och världen verkade ligga vid fötterna på fem grabbar från Halmstad.
Soundtrack som slog an – musikens makt i sommartider
Som sig bör är musiken huvudpersonen i Sommartider, och frågan alla sitter och vrider sig i biografstolarna kring är så klart enkel: har man vågat röra originalarrangemangen? Eller, än värre, försökt sig på någon kreativ “modernisering” för att blidka Spotify-generationen? Lyckligtvis är svaret både ja och nej – och faktiskt, hör och häpna, lyckas filmen med den balansakten bättre än man törs hoppas. De klassiska hitsen – ”Sommartider”, ”När vi två blir en” och ”Flickorna på TV2” – dyker självklart upp med energiskt driv och autentisk arenaglädje, och även om originalversionerna förblir odödligt överlägsna, är filmens nytolkningar tillräckligt respektfulla och engagerande för att undvika att publiken buande stormar mot exit-dörrarna.
Något överraskande (och ett klart plus i marginalen) är att inte bara hitsen lyfts fram. Soundtracket gräver fram några mindre kända pärlor, som “Tylö Sun” och “Vandrar i ett sommarregn,” vilka tillför filmens dramaturgi en skön känslomässig tyngd och en lite oväntad ”aha”-faktor. I vissa ögonblick skapar detta en nästan intim inblick bakom kulisserna i bandets liv och låtskrivande; plötsligt befinner vi oss inte längre bara i skimrande rockfantasier utan även i en ganska naken verklighet där tvivel och kreativ frustration inte kan döljas av sprayat hår och glada refränger. Bandmedlemmarna själva, som konsulterats under produktionen, har uttryckt uppskattning för hur genuint känslorna i låtskrivandet porträtteras, vilket naturligtvis fungerar som betryggande kvalitetsstämpel:
“Jag var faktiskt lite oroad först,” medgav Per Gessle i en intervju med DN Kultur. “Men när jag såg hur filmen behandlar våra låtar med inlevelse och respekt, kändes det som att resa tillbaka 40 år i tiden – jag var nästan redo att kliva upp på scen igen.”
Gyllene jubel eller unkna toner? Fansens och kritikernas röster
Hur väl Sommartider än kan balansera frisyrnostalgin och musiken, är domstolen hård och irrationell – särskilt när publiken heter nostalgiska Gen X-are vars tonårstid satts under mikroskop. Och hittills? Publiken tycks uppskatta vad filmen har att erbjuda. Enligt IMDb ligger betyget stabilt på 7,8 av 10 efter premiärhelgen, och Metacritic presenterar ett solitt medelvärde på 75. Inte tokigt för en film där jeansjackor och frisyrspray hotar att överskugga handlingen.
Bland kritiker går meningarna en aning mer isär, även om majoriteten håller med om att filmen lyckas träffa nostalgisträngen med precision. RogerEbert.com berömmer filmens entusiasm men påpekar kritiskt:
“Filmen lyckas definitivt fånga andan av 80-talets Sverige och bandets sprudlande karisma – ibland alltför övertydligt så. Berättelsen tappar ofta fokus, förlorad i sin egen fascination för glitter, glamour och hårspray.”
Samtidigt citerar Aftonbladets Jens Peterson den genomsnittlige svenska biobesökaren träffsäkert när han konstaterar:
“Visst kan man klaga på en viss ytlighet och överdrifter i skildringen, men vem bryr sig egentligen när Gyllene Tider dundrar ur högtalarna? I slutändan sitter man ändå där och stampar takten med ett fånigt leende på läpparna.”
Så visst – Sommartider är knappast perfekt. Den riskerar alltid att reduceras till bara ännu en nostalgisk cash-grab. Men samtidigt är den svår att inte ryckas med i – kanske just för att nostalgin varvas med en rejäl dos självdistans och kärleksfull ärlighet. I en tid då hela ens ungdom kan framstå som mer eller mindre rosafärgad fiktion är det på något vis betryggande med en film som erkänner att även de mest episka minnena oftast har för mycket hårspray för sitt eget bästa.
“Få filmer får dig att längta tillbaka till en ungdomstid du både skäms över och envist hävdar var bättre än dagens – Sommartider lyckas med konststycket.”
Sammanfattning och reflektion
Sommartider är inte bara en musikfilm – det är en ren och skär tidsresa med både triumfer och turbulens, placerad mot fonden av ett Sverige vars nostalgi är så glättigt att du bör utrustas med både solbrillor och en sked verklighetsinsikt innan du tar plats i biostolen. Radioslingorna från Gessles odödliga hits återges med tillräckligt mycket hjärta och respekt för att övertyga även den mest cyniske Gen X:aren om filmens goda intentioner.
Visst är den tidvis överdriven, och visst hotar nostalgins kärlekssaga då och då att slukas av sin egen glitterindränkta yta – men det är knappast något som publiken tycks ha emot. IMDb:s stabila 7,8/10 och Metacritics 75/100 talar för sig själva, och som Jens Peterson från Aftonbladet säger:
“Vem bryr sig egentligen när Gyllene Tider dundrar ur högtalarna?”
Den som uppskattar en bitterljuv kombination av självironi, kulturell nostalgi och medryckande svensk pophistoria kommer knappast bli besviken. Även om filmen stundtals tappar fokus, som RogerEbert.com påpekar, vägs det upp av en varm och ärlig inblick i Halmstadgrabbarna vars musik definierade en hel generation.
Mitt betyg: 4 av 5. Rekommenderas varmt till alla som någon gång känt en sentimental dragning till axelvaddar, synthslingor och överdrivna frisyrer – i synnerhet om du redan insett att ditt eget 80-tal var betydligt roligare i teorin än i praktiken.
Sommartider – Rollistan innehåller bl.a:
Waldemar Wahlbeck, Lance Hedman Graaf, Phoenix Parnevik, Ville Löfgren
Bilder från TheMovieDataBase5.65.65.6
