Jude Law i akut brorskris – Black Rabbit gör New York både farligt och sömnigt

Bröder på glid: när grunge möter mordhot över flamberad oxfilé

Om du någonsin undrat hur det skulle se ut om någon rörde ihop Nirvana med Gordon Ramsay, slängde i ett knarklån och lät New Yorks undre värld koka ihop soppan – då är ”Black Rabbit” din nya comfort food (eller, beroende på temperament, din sura magkatarr). Det är i det svettiga, glansiga köket på den trendiga restaurangen Black Rabbit som vi hittar bröderna Friedken, Jake (Jude Law, med den där blicken som säger ”jag har sett döden, men den tar inte mina glasögon”) och Vince (Jason Bateman, här så raggig och trasig att till och med Ozark-Martys frisör förmodligen skulle säga stopp).

Genom dialogen som fräser lika hårt som stekpannan, serveras vi smakbitar av gamla grungeband-drömmar, syskonrivalitet som puttrar på låg värme och ett kök där varje beställning lika gärna kunde vara ett beställningsmord. Det är när Batemans Vince, färsk ur rehab och med skulder upp över öronen, dundrar in i restaurangens bakdörr som intrigen sätter igång – och snart sitter Law med kniven mot strupen, både bokstavligt och bildligt, medan oxfilén fortfarande ryker. Att serien utspelas i just New York är förstås ingen slump – här finns den där råa känslan av att det alltid luktar sopor någonstans runt hörnet, och att om någon säger ”fint kött”, så menar de inte alltid entrecôte. Som någon klok person på Reddit formulerade det efter premiären:

“Det här är som om Bruce Springsteen skulle skriva om sin avskedsturné – men istället för Jersey-kärlek får vi heroin och krossade drömmar mellan matlagningsklippen.”

I ”Black Rabbit” är ingenting egentligen subtilt: syskonbanden är lika bräckliga som porslinstallrikarna de kastar efter varandra, och varje avsnitt bjuder på en kollision mellan de bortslösade talangers sorg och adrenalinhöjda hot om våld. Men visst finns det även antydan till nostalgi här – de där små tillbakablickarna till ett enklare liv innan notesräntekrediter och mafiosos dök upp och beställde sitt kött extra blodigt. Vad gäller grungen: ja, det ringer an en svunnen underjordisk glädje, men med Law och Bateman i centrum förfaller det snabbt till ett mörkt kammarspel där allt ljus reflekteras i botten av ett tomt whiskyglas.

Skådespeleri på knivens egg: Law och Bateman i full närkamp

Det är egentligen enkelt: utan Law och Bateman hade ”Black Rabbit” varit ännu en anonym New York-noir där män i köket pratar om liv, död och räntekostnader. Men, herregud, vilken friktion de lyckas elda fram. Laws Jake är slipad och kontrollerad på ytan – som om han försöker dölja sitt kaos bakom 120 dagars torrmognad och ett perfekt stekt ägg. Batemans Vince däremot, stapplar in med nervig charm, ögon på vid gavel och det där magiska Bateman-flinet som säger ”jag har redan ljugit för dig, men du kommer gilla mig ändå”. Att se dem tillsammans—ibland i bekvämt smågnabb, ibland i ren primal terror—är tv-drama när det är som bäst, eller kanske snarare: när det är som mest svettigt obehagligt.

Här finns ekon av ”Ozark”’s moraliska branter och ”The Bear”’s klaustrofobiska kök, men Black Rabbit bryr sig varken om inredningsdetaljer eller att du som åskådare ska känna någon form av trygghet. Dialogen är så vass att jag funderade på att kolla efter plåster efter varje avsnitt. Exempel: ”Det här köket är det enda ställe i New York där folk faktiskt gråter över lök”, fräser Vince medan han choppar och skyller på heroinet för alla brustna drömmar—en replik så fylld av självömkan att Anthony Bourdain hade vänt sig i graven (och sannolikt bett om en till whiskey).

Enligt TechRadar är ”kemin mellan Law och Bateman så laddad att den får elnätet på Manhattan att verka som en batteridriven ficklampa” och ja, ibland känner man verkligen att man sitter och glor rakt in i ett familjetrauma där varje obesvarad fråga ekar i åratal: ”Var gick det fel?” Det är trovärdigt, ofta obekvämt och framförd med en sådan intensitet att till och med restaurangkritikern i New York Times hade fått svettfläckar av pressen.

Sammanfattning: drabbande och rått med hjärtat i halsgropen

Om vi ska koka ner ”Black Rabbit” till sitt allra mest koncentrerade fond: det är en mörk, bitvis hysteriskt obekväm, men alltid fängslande uppgörelse med skuld, syskonband och New Yorks nattliv av tveksam moral och vassa knivar. Law och Bateman gör sina kanske allra skitigaste (och bästa) tv-insatser någonsin och samspelet mellan dem bär hela serien – utan deras nervstinna närvaro hade allt varit en elegant men lättglömd bouillon. Bildspråk, musikval och knivskarpa repliker trycker ihop stämningen till det yttersta: det här är tv för dig som tycker ”The Bear” känns för ofarlig och ”Ozark” lite väl mysigt.

Betyg: 4,5 av 5 (ja, jag är generös, men inte så generös att jag strösslar fullpoäng när ångesten är så här påtaglig)

Publikreaktion: skådespeleri som tar andan ur dig

Publik och kritiker verkar för en gångs skull överens: Metacritic-snittet ligger på 84/100 och IMDb toppar stabilt på 8,6 (från 12 500 ratings vecka två enligt IMDb:s officiella statistik). Vulture kallar serien för ”en kompromisslös, ofta brutal, men hypnotiskt skicklig syskonsaga inramad av stekos och tvivel” medan RogerEbert.com sammanfattar känslan elegant:

“Det är sällan en thriller låter dig både svettas och känna verklig empati på samma gång. I Black Rabbit är båda hopplöst ofrånkomliga.”

Hatar du mörka karaktärsdrivna draman där folk ropar, stänker whisky och viftar med knivar? Titta bort. Längtar du däremot efter intensivt skådespeleri, rå nerve och New Yorks fulaste bakgator med tveksamt hygienbetyg? Då är det här ett måste. Varning: serveras bäst på tom mage.
Black Rabbit – 2025 – Netflix – Rollistan innehåller bl.a:

Jason Bateman, Jude Law, Chris Coy, Troy Kotsur

Bilder från TheMovieDataBase. Netflix