Mrs Playmen är 70-talsdramat som sätter både kyskhet och patriarkat på pottan
När cigarettröken lägger sig över 70-talets Milano, kliver en kvinna in på chefredaktörsstolen med fler attitydproblem än Vatikanen har syndabockar. “Mrs. Playmen” serverar glamour, maktkamp – och puritanska höjningar på ögonbrynen som aldrig förr.
“Här möter visuellt frosseri och bitsk kvinnokraft en kulturkamp där puritaner och pionjärer brakar ihop – och Playmen-redaktionen festar vidare över liken av de goda sederna.”
Netflix
Adelina Tattilo – den cigarrökande rebellen som Italien aldrig bad om
Redan från första rutan är det tydligt: Mrs. Playmen tänker inte vara någon däst biopicsoppa om en hårt prövad kvinna i peruk och polyesterbyxa. Nej, här kastas vi in i ett 70-tal där cigarettröken tycks vara lika tät som Vatikanens domedagsretorik, där glamouren är lika påklistrad som ett ironiskt leende hos Italiens societet. Carolina Crescentini, som Adelina Tattilo, får nästan hela rutan att vibrera – och man börjar själv nästan leta efter tändaren till sin gamla Gauloises, så övertygande är hennes aura av kompromisslöshet och panik i perfect harmoni.
På papperet är det alltså Italien, 1971. Det är ett land där män styr, präster predikar om synd – och själva begreppet kvinnlig makt är ungefär lika populärt som rutten fisk på midsommar. Men när Tattilo, efter att ha blivit lämnad av sin smitande, halvt skandaliserade make (spelas med härlig sleazighet av Francesco Colella), ställs inför faktumet att chefredaktörskapet för landets första erotiska magasin nu ligger på hennes axlar, bestämmer hon sig: Här ska det inte fjäskas, här ska det utmanas. Och just där börjar, trots all yttre flärd, ett drama som faktiskt gräver djupare än sänghalmsromantik och fluffig polyester.
Möt redaktionen: Ett Bellinis-pimplande självförverkligandekollektiv där varenda replik känns utstuderat nonchalant, komplett med ett gäng karaktärer som lika gärna kunnat vara förlorade Mediciättlingar, fast i slarviga paljettskjortor. Serien lyckas med konststycket att illustrera 70-talets absurda och ofta groteska dubbelmoral – samtidigt som den, mellan raderna, öppet frågar sig om kampen för kvinnlig frigörelse egentligen kan hanteras av någon med självrespekt kvar när censuren och skuldbeläggen haglar som konfetti över Via Veneto.
Att dramatisera Adelinas verkliga motgångar – från ekonomiska haverier till snubbeltrådar i form av rättsliga processer, statlig puritanism och spydiga kvällstidningar – blir snabbt en sorts berg-och-dalbana där varje seger är så pass motvillig att man börjar misstänka att 70-talet var byggt för att dränera ambitiösa kvinnor snarare än höja dem. Och nog är det svårt att inte dra paralleller till dagens kulturella klimat där “rätt” kvinnlig makt accepteras, men aldrig utan skepsis, skrän eller den sedvanliga viskan bakom ryggen om att hon säkert ändå bara är “samma gamla chef fast med bättre pressbilder”.
Summa summarum: Mrs. Playmen är inte felfri – ibland är det övertydligt och ibland känns dekoren nästan skämtsamt museal. Men känslan av att följa en pionjär genom skärselden av både småaktig byråkrati och storslagen dekadens är så underhållande att även motståndaren till pepparkakstidsskrifter lär sitta kvar i soffan, trollbunden av dramat. Och kanske, trots allt, att man kan känna ett visst mått av tacksamhet över att det bara är ens tv-skärm som luktar av cigarrök och inte hela lägenheten.
Adelina Tattilo – mot alla odds och med egen agenda
Det finns något nästan övermänskligt i Carolina Crescentinis porträtt av Adelina, där hon – iklädd perfekt snittad kavaj och det där halvslappa, uttråkade leendet som bara självmedvetna genier bemästrar – marscherar rakt in i vargkupan utan att blinka. Det är Italien i svallning och Vatikanen flämtar oroligt i bakgrunden, men Adelina vägrar att vika en millimeter. Hon tar över “Playmen”, en tidning som de flesta italienska herrar erkänner att de bläddrat i (men hävdar att det var för artiklarnas skull), och förvandlar den från skandalblad till en plattform där kvinnlig röst, och framför allt kvinnlig makt, får breda ut sig som antimakulär solkräm på den annars så hopkrympta publicistiska huden.
Bakom panikartade manusmöten och bizarra censurförhör tornar Adelinas vision fram: Hon vill att “Playmen” ska tala inte bara till mäns blickar, utan framför allt till kvinnors rätt att existera bortom någon annan persons moralpanik och domstolsutslag. Det är på gränsen till absurt när domare i peruk försöker förklara varför kvinnlig nakenhet är farligare än Cicciolina på filmpremiär – men Adelina, med orubblig agenda, manövrerar genom ekonomiska katastrofer och rättsliga farthinder med en intensitet som får självaste Machiavelli att rodna.
Och ändå slutar man aldrig riktigt förundras över hennes totala brist på ursäkter, eller hennes förmåga att blåsa rök i ansiktet på puritanerna så att kyrkbänkarna nästan slår gnistor. Hennes kamp är både personlig och politisk, lika delar överlevnadskonst och kulturell strid – en gåva till alla oss som gillar våra hjältar med en rejäl dos cynism och rak rygg, snarare än sockrade lyckopiller eller backspegelsnostalgi.
Slutomdöme: cigarrdoftande biopic med bett
Mrs. Playmen är en biografisk miniserie som inte tvekar att blandar dekadens, bitter cynism och feministisk kampanda, där Carolina Crescentini bär dramat på sina spända axlar – och lyckas. Trots vissa scener som känns lika subtila som en fimp i en kyrkobänk är dialogen sylvass, tempot högt, och dekoren ger vibbar av såväl storfilm som Parneviks garderob från 1978. Mrs. Playmen är serie-upplevelsen för dig som föredrar historier om envisa outsiders före sockersöta hjältesagor; gärna kryddat med rökta ögonkast till patriarkatet och en ordentlig dos italiensk ironi.
IMDb landar på 7,3/10 (mars 2025), där användarna prisar Crescentinis prestation – “en av årets bästa – och Europa svarar”, enligt Corriere della Sera, “med en egen, hetlevrad Mad Men-stämning”.
Rolling Stone kallar serien ”så överdriven att den bara kan vara sann – och alldeles outhärdligt underhållande på sitt italienska vis.”
Betyg: 4 av 5
För vem? Gillar du fängslande historiska draman, sylvasst manus och cyniska hjältinnor med mer karisma än testosteron? Har du en faiblesse för bråkiga redaktioner och ikoniska cigarrökare? Då är det här garanterat din kopp espresso. Om du däremot helst slipper satir över patriarkala system – ja, då får du nog titta vidare förbi Playmen på streaminghyllan.
Mrs. Playmen – 2025 – Netflix – Rollistan innehåller bl.a:
Carolina Crescentini, Filippo Nigro, Giuseppe Maggio, Francesca Colucci
Bilder från TheMovieDataBase. Netflix
