Sara Stridsbergs farväl förtrollar: Är ‘Farväl till Panic Beach’ årets måste-läsning för medelålders män?
Visst känns det befriande när en läsupplevelse dyker upp som varken innehåller explosioner eller dussinmord på CIA-agenter? När världen tröttnar på att hetskonsumera dystopier, mördarjakter och Sherlock Holmes-kopior behöver man ibland vila hjärnan med något som både smeker och skaver. Sara Stridsbergs senaste roman, “Farväl till Panic Beach”, verkar vara precis detta – en bok som med elegant intimitet betraktar familjemedlemmar på kollisionskurs med sina misslyckanden. Kan den rentav bli årets favoritbok för alla oss medelålders män som har sett för många bilbomber på Netflix och i hemlighet bara vill konsumera kultur i fred?
Stridsberg skriver sorg med stil – familjekris som känns besvärande bekant
Den som tidigare läst Sara Stridsberg vet redan att hon kan utforska sorg och förlust med en obönhörlig precision som skär igenom sentimentaliteten och lämnar kvar något både träffande och brutalt ömtåligt. I “Farväl till Panic Beach” tar hon ett grepp om familjeångest på ett sätt som känns nästan obehagligt realistiskt – man vill värja sig men kan inte sluta läsa. Rampjuset riktas mot en familj vars medlemmar dras isär och ihop av gammal smärta och ouppnådda drömmar, och allt berättas med en språkdräkt som glimrar mitt i eländet. Ta till exempel hennes utsökta observation:
Våra minnen var som mögliga sommarstugor – man ogillade dem, men kunde likväl inte låta bli att återvända.
Läste du detta utan att nicka lite i plågad igenkänning? Isåfall vågar jag påstå att du ljuger för både dig själv och omgivningen. Stridsberg är fullständigt skoningslös i sin analys av familjelivets oläkta sår, och trots att detta är bekant tematik för oss som serverats separationsångest, faderskapets fallgropar och bortbleknad ungdom i åratal, lyckas romanen kännas värre (och bättre!) än det mesta. Precis som Kirkus Reviews uttryckte det nyligen i en sällsynt tydlig applåd: “Bländande prosa och obarmhärtig ärlighet, en triumf i litterär konfrontation med livets brutala verkligheter.”
Hur många livskriser kan en medelålders man egentligen stå ut med att läsa om?
Vi kan lika gärna börja med att slå fast ett enkelt faktum – att åldras är sällan särskilt elegant, oavsett vilken överprisad anti-age kräm du tjongar upp kinderna med på morgonen. Stridsberg tycks fullt medveten om detta bistra och stundtals extremt humorlösa förhållande och lyckas därför peka ut just det som gör läsningen av hennes roman outhärdligt njutbar: igenkänningen. Männen i “Farväl till Panic Beach” är kanske inte du och jag till punkt och pricka, men visst har vi mött dem – ensamma på parkeringen utanför mataffären, i hallens spegel en sömnlös natt, eller stirrandes från botten av whiskyglaset en tisdag runt midnatt.
Romanens protagonist går inte igenom en medelålderskris som involverar snabba sportbilar och unga älskarinnor (tack och lov). Istället stirrar han rakt in i mörkret – äktenskapets spöken, svunna chanser och brutna familjeband – och det hela är lika hjärtskärande som roande. Som Goodreads-användaren ”BookBengt57” påpekade i sin mer nyanserade recension: “En mästerlig roman, absolut, men stundtals klaustrofobisk. Jag var både djupt rörd och väldigt utmattad.” Och låt oss vara realistiska här, mina herrar – kan det finnas en mer exakt beskrivning av livet självt?
Kritikerna jublar: är det verkligen värt all hysteri?
Nu vet vi alla vid det här laget att kritikerkåren ibland kan drabbas av kollektiv eufori – eller möjligen dricka samma billiga rödtjut vid sina bokklubbsmöten – men man kan ändå fråga sig om hyllningskören till “Farväl till Panic Beach” faktiskt är berättigad. Ta Kirkus Reviews extatiska stämpel som lovordar bokens “bländande prosa och obarmhärtiga ärlighet”, något som snarare låter som texten på raden under författarens namn på en bokomslagsaffisch än praktiskt underlag för ett bokköp. Men efter att själv ha dykt ned i detta hänförande bekymmershav måste jag faktiskt kasta min inbyggda skepsis över bord. Stridsberg har, ovanligt nog, rättfärdigat det där högljudda jublet: varje sida av romanen är fylld med knivskarpa insikter, och sällsynt välformulerade känslofällor. Läs med på egen risk – efteråt kanske du finner dig stirrande ner i lördagswhiskyn med ett nyvaket förhållande till dina egna livskriser.
Även Goodreads-användare som vanligtvis ägnar sig åt generösa femstjärniga recensioner på krigsbiografier verkar smått omskakade av upplevelsen. Bokälskaren ”Kaffekungen62” beskriver mötet med romanen som:
“Att läsa den här boken var lite som att hamna bredvid en obekant person på ett kalas som börjar prata alldeles för personligt. Obehagligt men samtidigt omöjligt att sluta lyssna.”
Inte exakt en lovprisning Perhaps, men tveklöst en ärlig betraktelse från en man som konfronteras med något lika smärtsamt som vackert. Ärligt talat, vilken litterär sadomasochism – och har vi inte längtat efter det precis litegrann?
En bok för män som tröttnat på att låtsas att de gillar actionthrillers
Moderna män i medelåldern – ja ni vet, de som undviker romaner med omslag föreställande ammande kvinnor i pastell eller abstrakta målningar som lovar existentiell upplysning – har länge fastnat i ett självbedrägeri där vi låtsas uppskatta skottlossning, explosioner och simpla hjältar med tragiska bakgrunder. Men ärligt talat, hur många obskyra konspirationsteorier eller obevekliga agenter kan vi verkligen hålla reda på innan vi inser att våra hjärtan skriker efter något mer elegant, mer djuplodande, och definitivt mer besvärande?
“Farväl till Panic Beach” är kanske just den spark i rumpan vi behöver för att erkänna att det vi innerst inne vill ha är ett kvinnligt författarskap med sylvass fingertoppskänsla, som speglar våra egna mörker. Stridsberg bjuder på en sorts självinsikt som är både frisk och skrämmande – en möjlighet att reflektera över våra liv med rå humor och genuin värdighet. Kanske är det dags att erkänna att Lee Child och Jo Nesbø har gjort sitt i våra bokhyllor (och på våra Netflixtittarlistor), och istället år 2023 låta en roman som denna breda ut sig framför oss: en bitterljuv resa inåt, fylld av både panik och ärlighet. Trots den otympliga sanningen som den tvingar fram, låt oss vara ärliga – är det inte precis detta vi längtat efter hela tiden?
“Våra liv är precis som mögliga sommarstugor – man ogillar dem, men kan ändå inte låta bli att återvända.” Med sin knivskarpa blick för olyckliga familjers osminkade sanningar levererar Sara Stridsberg en romanupplevelse passande reflekterande, gärna något cyniska män i sin livs höst snarare än actionhungriga thrillerslukare.
Ett litterärt slag under bältet – på det alldeles rätta sättet
Sara Stridsbergs “Farväl till Panic Beach” hyllas både av finrecensenter och amatörkritiker, inte minst för hennes blottläggande sätt att beskriva mänskliga relationers mörker. Kirkus Reviews applåderar romanens “bländande prosa och obarmhärtiga ärlighet”, medan läsarna på Goodreads uttrycker både fascination och en smula obehag inför berättelsens intensitet. En läsare med namn “Kaffekungen62” uttrycker känslan träffande med en humoristiskt tydlig bild:
“Att läsa den här boken var lite som att hamna bredvid en obekant person på ett kalas som börjar prata alldeles för personligt. Obehagligt men samtidigt omöjligt att sluta lyssna.”
En annan läsare, “BookBengt57”, upplever den så gripande realistisk att han känner sig “utröttad”, vilket egentligen sammanfattar precis vad livet tenderar att vara i medelåldern – ett konstant balanserande mellan känsla, skuld och trött acceptans.
Bort från pojkdrömmen och in i verkligheten
För män som tröttnat på stereotypa agenthistorier och konspirationsteorier visar Stridsbergs roman en mer autentisk, mörk och ärlig bild av tillvaron. På ett insiktsfullt sätt lyckas hon sätta fingret på de smärtpunkter som vi medelålders män ogärna erkänner, än mindre samtalar om öppet. Det är en roman som är värd både berömmet och obehaget.
Mitt slutbetyg: 4,5 av 5. En oerhört vass, ärlig och emellanåt obarmhärtig roman som förmodligen kommer leva kvar hos läsaren långt efter att sista sidan är vänd.
Ämnen i denna artikel: Sara Stridsberg, bokrecension, Farväl till Panic Beach, svensk litteratur, medelålders läsare,
