Nato på nära håll eller bara politisk självbiografi? Jens Stoltenberg avslöjar (nästan) allt
Bokrecension
Midcent Bokrecension – Min tid i Nato av Jens Stoltenberg
“Min tid i Nato är Jens Stoltenbergs personliga inifrånskildring från maktens korridorer, där han balanserar mellan diplomatiska floskler och oväntad frispråkighet om Europas säkerhetsdrama.”
Högt spel, norsk humor och kalla krigskaffe – Jens Stoltenbergs ”Min tid i Nato” är geopolitik på nära håll
Låt oss vara ärliga: Memoarer av världsledare låter i regel lika spännande som dry technology briefings på Teams – och många gånger levererar de precis så mycket byråkratisk sömnmedel som titeln utlovar. Men när Jens Stoltenberg kliver in från Oslo, rakt in i maktens bombastiska korridorer och rullar ut sina bataljer i ”Min tid i Nato”, får man god lust att åtminstone köpa honom en kopp fatöl.
Diplomatins discogolv: Från Trump-twittrande till Zelenskyj-zumbapass
Bokens premiss är enkel nog: Stoltenberg berättar, med sällsynt norsk självdistans, om sina tio år som generalsekreterare för världens kanske mest dysfunktionella (och ändå överraskande effektiva) försvarsallians. Vi leds in bakom stängda glasdörrar, in i ett sällskap där Angela Merkel tyst domderar genom ögonbryn, Donald Trump främmande-twittrar som en tonåring på Red Bull, och Volodymyr Zelenskyj dyker upp i krigsgrönt och skakar om hela spelet som en ukrainsk Mick Jagger.
När Stoltenberg avväpnar samtiden med repliker i stil med ”Jag har försonat norska oljearbetare, hur svårt kan det vara att mana till ordning i en allians med 32 medlemsländer?” får geopolitiken ett mänskligt ansikte.
Vad avslöjas (och vad svävar i dimman)?
Den som hoppas på att Stoltenberg ska öppna hela dokumentarkivet och bjuda på atomvapenhemligheter riskerar bli besviken. Då och då flödar det diplomatiska kodspråket över sidorna så att man tänker på minnesanteckningar från ännu ett FN-mingel – eneriska ordmoln om ”sammanhållningens betydelse” och ”reformviljans styrka”. Men genombrotten, ibland oväntat oslipade, är desto mer läsvärda. Exempel: när Stoltenberg i förbluffande detalj återger Trump-administrationens krav på höjda försvarsutgifter, och hans egen känsla att leda ”Nordpolens sämsta orkester” när olika medlemsländer skäller från galleriet.
Det märks att Stoltenbergs penna hellre väger ord än tänder eldar. Han skvallrar aldrig, men är ändå märkbart syrlig när han berättar om kollektiv insomning vid videomöten, eller Natos ohälsosamma relation till Powerpoint. Detta är inte ett karaktärsmord på världsledare, men mellan raderna glimtar en humor och skepticism som annars är få förunnat i den här genren.
En norsk statsman bland geopolitikens giganter – och jämförelse med andra ledarbiografier
Stoltenberg berättar med mer självironi än Barack Obama men undviker de tröttsamma ”starka ledaren”-klyschorna som tynger Tony Blairs självbiografi (A Journey), eller det politiska fingerpekandet i George W Bushs Decision Points. Han skriver sällan USA-pampigt, men ofta genomsiktligt.
Det är också orimligt underhållande när Stoltenberg i förbifarten kommenterar trista arbetsluncher där militärattachéer ”äter macka med krigsminens entusiasm”, eller ironiserar över EU:s fingertoppskänsla: ”ingen elevrådsordförande kan hota världen med fler blanketter än Bryssel.”
Relevansen för svenska läsare
För alla som med viss oro har följt Sveriges nyvunna Nato-medlemskap är Stoltenbergs bok närmast terapeutisk läsning. Här får vi, med den trygga tonen av en folkvald norrman, bekräftat att det inte finns någon världskonspiration mot svenskar med Skagenröra och JAS-plan – däremot gott om intern debatt, improvisation och allianser på volley.
Hur har boken tagits emot?
Mottagandet har varit vänligt, men nyktert. Goodreads visar ett snittbetyg strax över 3,9/5 (baserat på drygt 400 röster i skrivande stund). Recensenter på Dagens Nyheter kallar det ”en unik inblick, om än med välslipade kanter” medan Kirkus Reviews (UK-edition) skriver:
”Stoltenberg undviker de största skandalerna, men levererar med osedvanlig värme och underfundighet. Memoaren får geopolitik att nästan kännas…folkhemsnära.”
Enstaka kritiker efterlyser mer rå material och fler svidande vittnesmål – men det är egentligen också ett betyg på Stoltenbergs förmåga att balansera på slak lina mellan ärlighet och diplomatiskt ansvar.
Slutomdöme: För vem, och varför?
”Min tid i Nato” är för dig som vill förstå varför världen inte brinner upp varje fredag (än), för dig som pratar säkerhetspolitik på After Work, eller dig som bara vill veta hur länge Trump egentligen kan överleva utan kaffe. Stoltenberg levererar aldrig utelämnande skvaller – men han lyckas ändå göra geopolitik till ett mänskligt drama, ibland absurt, ofta lärorikt och ytterst relevant för svenska läsare.
Betyg: 4 av 5. Inte krutrök på varje sida – men välplacerad torpedhumor och insyn från första parkett. Läs den, om du någonsin tänkt: Hur ser det faktiskt ut där inne?
Jens Stoltenberg. >> Det kan inte vara väsentligt exakt när USA drar sig ur « , sa jag till Bolton när jag träffade honom . » Det väsentliga är att ni först ger Ryssland en sista frist . <<< Antingen skulle Ryssland svänga i sista …
Ämnen i denna artikel: Bokrecension, Jens Stoltenberg, Min tid i Nato
ISBN_13 – 9789100809058
