Krogkejsaren som byggde Balthazar och rev sönder sitt eget liv

Han byggde Balthazar – och rev sedan ner sig själv

Det finns restaurangägare som öppnar en krog, tjänar pengar och köper en för stor bil. Keith McNally öppnade Balthazar, Pastis och en rad andra New York-institutioner – och skrev sedan en memoar där notan för ett helt liv landar mitt på bordet.

I Regret Almost Everything är berättelsen om hur en pojke från arbetarklassens Bethnal Green i östra London hamnar i New York och blir mannen som förstår en särskild sorts lyx: den där franska bistron med slitna speglar, tätt mellan borden, bra ljus och en känsla av att någon viktig person kanske precis ska komma in. Eller, mer sannolikt, att någon redan sitter där och vill bli sedd.

McNally skriver om barnskådespeleri, hippieresor, två äktenskap, fem barn, affärsframgångar, familjebråk, kändisar och den offentliga roll han senare skaffat sig som Instagrams mest välformulerade krogvärd. Men under de eleganta dukarna och de dyra ostronen finns en betydligt mörkare historia: skuld, sjukdom, självmordsförsök och ett livslångt behov av att både bli beundrad och slippa bli genomskådad.

Från Bethnal Green till ett bord på Balthazar

McNallys stora tillgång som berättare är att han vet hur man bygger en scen. Bethnal Green framträder som ett fattigt och hårt London, långt från den Manhattan-glans som senare blir hans varumärke. Han har rört sig uppåt i världen utan att någonsin helt lämna skammen över var han kommer ifrån. Det är en gammal motor, beprövad sedan Dickens, men McNally får den att låta mindre som litteraturhistoria och mer som en man som fortfarande hör familjens kommentarer ringa i huvudet.

När han kommer till New York är det inte bara en flytt utan en förvandling. Han hittar sin egentliga konstform i restaurangen: inte maten i första hand, utan atmosfären. The Odeon, Café Luxembourg, Nell’s, Balthazar, Pastis, Minetta Tavern och Morandi blir kulisser för ett stadsliv där konstnärer, skådespelare, affärsfolk och professionella snyggingar kan låtsas att de bara råkade hamna vid samma bar.

Balthazar och Pastis skildras som mer än framgångsrika krogar. De blir McNallys sätt att regissera en hel stad. Han gör restauranger av nostalgi, ambition och en noggrant kalibrerad dos snobberi. Det är imponerande, även för oss som ibland anser att en bra middag bör kunna överleva utan att en servitör ser ut som om han nyss blivit avvisad från en fransk film.

En man med ånger som specialitet

Bokens starkaste sidor handlar inte om menyer eller Manhattan, utan om familjen. Särskilt laddad är relationen till brodern Brian, McNallys tidiga affärspartner på The Odeon. Bröderna hamnar i en fysisk uppgörelse och en tioårig brytning. McNally försöker inte putsa bort sin egen del av eländet, vilket är klokt: läsaren har redan träffat tillräckligt många memoarförfattare som alltid råkar vara den enda vuxna personen i varje katastrof.

Här finns också äktenskapen, barnen och den återkommande insikten att yrkesmässig briljans inte automatiskt gör en människa uthärdlig vid köksbordet. McNally är ofta skoningslös mot sig själv, men aldrig helt befriad från självupptagenhet. Det är både bokens problem och dess märkliga charm. Han vill erkänna sina fel, men han vill gärna göra det under bra belysning.

Stroken förändrar allt. Språket, självbilden och handlingskraften får sig en smäll som ingen framgångsrik restaurangöppning kan dölja. Skildringen av afasin och återhämtningen är rak och drabbande. Än mörkare blir det kring självmordsförsöket. McNally gör ingen sentimental show av smärtan, och just därför blir den svår att värja sig mot. Han visar hur en människa kan vara omgiven av folk, pengar, berömmelse och praktfulla matsalar – och ändå befinna sig i ett mentalt källarutrymme utan nödutgång.

Inte Bourdain – men en värdig kusin vid bardisken

Aftonbladet kallar boken ”den roligaste och mest kittlande boken från och om New Yorks krogvärld sedan Anthony Bourdains debut Kitchen Confidential”. Det är en träffande jämförelse, med vissa viktiga skillnader. Bourdain skrev med kockens svettiga raseri, köksgolvets språk och en punkig lust att avslöja branschen. McNally skriver som mannen som väljer tapeten, placerar borden och vet exakt vilken sorts människa som får ett bra bord på en torsdag.

Han är mindre rebell än Bourdain, mer scenograf. Mindre intresserad av kökets blodiga maskineri än av matsalens magi och människorna som förstör den. Där Bourdain kunde vara rå, desperat och elektrisk, är McNally elegant, bitter och stundtals nästan komiskt självmedveten. Hans bästa vapen är en torr formulering; hans svaghet är att han ibland verkar förälskad i sin egen förmåga att leverera den.

Det finns partier där namnen, skvallret och de sociala kretsarna blir lite väl mycket Manhattan-pålägg på Manhattan-smörgåsen. Men McNally har tillräckligt med självironi och tillräckligt verklig sorg för att boken aldrig bara blir en kändisparad med dåligt samvete.

En självrannsakan med god service

Mottagandet är entusiastiskt. Aftonbladet lyfter bokens underhållningsvärde, insikter, misslyckanden och ”saftiga skvaller”, och sammanfattar med: ”Härligt, faktiskt.” Kirkus Reviews gav en stjärnrecension, tog med I Regret Almost Everything bland sina Best Books of 2025 och noterar dess status som New York Times-bestseller.

Mitt betyg: 4 av 5.

Det här är en memoar för dig som gillar New York, restauranger, familjedramer och människor som lyckas spektakulärt men ändå finner sätt att känna sig olyckliga i förstaklass. Läs den för Balthazars glans och Pastis puls, men stanna för den betydligt mindre smickrande berättelsen om mannen bakom borden. Keith McNally är inte alltid sympatisk. Tack och lov. Sympatiska människor öppnar sällan legendariska restauranger – och skriver nästan aldrig bra memoarer.

ISBN – 9781398544239