Klassiker: Varför Gudfadern är kungen av alla filmer
En maffiasaga så tät och storslagen att den förändrade filmhistorien för alltid. Och ja, Marlon Brandos kindben är fortfarande ikoniska.
Paramount Pictures
“Jag ska ge honom ett erbjudande han inte kan tacka nej till.” Vem har inte hört dessa odödliga ord yttrade med den raspiga, nästan sensuellt hotfulla viskningen av Don Vito Corleone? När Francis Ford Coppolas mästerverk “Gudfadern” hade premiär 1972 förändrades spelplanen för gangsterfilmer dramatiskt. Under fem decennier har filmen inte bara präglat popkultur, den är popkultur. Från parodier i sitcoms till inspirerade imitationer vid varje Halloweenfest – dess inflytande sträcker sig längre än siktet på en siciliansk vendetta.
“Francis Ford Coppolas ‘Gudfadern’ är en briljant filmatisering av Mario Puzos roman; suggestiv, mäktig och visuellt magnifik. En episk berättelse om makt och familjelojalitet som fortsätter fascinera generation efter generation.” – Roger Ebert
Ett erbjudande du inte kan tacka nej till
Om vi ska prata ikoniska filmögonblick vore det brottsligt (ursäkta ordleken) att inte börja med Marlon Brando som den orubbliga mafioson Don Vito Corleone. Brandos prestation är så legendarisk att hans karaktär har blivit själva definitionen av en film-gangster; stämningen i varje scen han är med i vibrerar av undertryckt aggregation och outtalade hot. Enligt rykten fyllde Brando kinderna med bomull under audition för att ge sig själv det speciellt märkliga och distinkta utseendet, vilket han senare ersatte med en specialgjord munprotes under filminspelningen. Effekten? Filmvärldens coolaste munfull och en röst så lågmält skräckinjagande att den utsända kalla kårar längs ryggrader världen över. Ingen kunde väl ana att en viskning kunde väga så tungt. Roger Ebert själv var full av beundran för Brandos gestaltning och skrev: “Brando skapade en rollfigur så övertygande att det verkade otänkbart att rollen kunde ges till någon annan skådespelare.” Oscarsjuryn verkade hålla med, även om Brando själv gjorde en av historiens mest ökända prisnobbar när han skickade en representant upp på scen för att avfärda priset med hänvisning till diskriminering mot ursprungsamerikaner – ett kontroversiellt drag nästan lika känt som hans rollprestation själv.
Familjeproblem på sicilianskt vis
Om ni tycker att era familjemiddagar är pressade och konfliktfyllda så kan jag lugna er – ni har ingenting mot familjen Corleones söndagsmiddag med pasta, rödvin och bråddjupa blickar laddade med lojalitet och förräderi. I centrum står Michael Corleone, briljant porträtterad av Al Pacino, vars övergång från hedervärd krigshjälte med rena händer till en kall och beräknande gangsterboss är minst sagt spektakulär att följa. Hans resa – där varje steg framåt trampar djupare ner i den sicilianska familjens mörkare angelägenheter – är själva kärnan i filmens konflikt mellan plikt och moral, arv och identitet.
Pacino är häpnadsväckande subtil; varje liten gest, varje snabbt skiftande blick ger oss tydliga förvarningar om den inre förändring hans rollfigur genomgår. Han utvecklas framför våra ögon från “den snälle pojken” som en gång ville hållas på avstånd från familjeaffärerna, till en fullfjädrad ledare som utan att blinka kan ge order om brutala mord medan han döper sitt gudbarn. Det är just detta kontrasterande sätt att berätta – kärlek och grymhet, tradition och revolt – som ger filmen dess intensiva, nästan magnetiska dragningskraft. Eller som en kritiker på Metacritic fyndigt sammanfattade det: “Det enda som är starkare än familjebanden i ‘Gudfadern’ är viljan att kapa dem med en välslipad gangsterkniv.”
Inte för inte belönades Coppolas mästerverk med hela tre Oscarstatyetter: Bästa film, bästa manus efter förlaga – samt bästa manliga skådespelare till Marlon Brando, vars ovan nämnda bortvinkade pris lever kvar som ett ögonblick av ren Hollywood-kontrovers. Men kanske var Pacinos lysande insats som Michael filmens verkliga hjärta och själ, även om Akademins jurymedlemmar på något mystiskt sätt lyckades låta bli att ge just honom en Oscar. Det är lika oförklarligt idag som varför Sonny Corleone envisas med att kliva ur bilen på öppen gata under ett blodigt maffiakrig.
Hästar i sängen och andra raffinerade subtiliteter
Det vore synd och skam om vi inte nämnde en av filmhistoriens mest omtalade och erkända scener: Hollywoodproducenten Jack Woltz som vaknar upp med ett extra oinbjudet sällskap i sin säng. En noggrant avhuggen hästskalle, vars blodiga man är halvt nedsjunken i sidensängkläderna, är lika mycket ett gangsterhot som den är symbolen för Coppolas skickliga kärlek till detaljerad visuell dramatik. Det är, för att uttrycka det milt, en av filmhistoriens allra minst subtila väckarklockor.
Men trots att filmens mest slående ögonblick kan te sig brutala och skoningslösa, är Coppolas konstnärliga begåvning uppenbar i varje bildruta. Hans visuella stil är inte bara estetiskt tilltalande; den är suggestiv, psykologisk och smart – ett ständigt förebådande av våldet som döljer sig under familjens höviska yta. Roger Ebert uttryckte det mästerligt när han skrev: “‘Gudfadern’ är berättad med en visuell stil och episk omfattning som är sällsynt.” Från Gordon Willis mörka, skugginfluerade foto till filmens minutiöst detaljerade scenografi, passar Coppola bitarna perfekt ihop som en perfekt skuren Armani-kostym.
Sammanfattningsvis (utan att begå något mord på hästar den här gången): “Gudfadern” är mer än bara en gangsterhistoria med italienska accenter och pistolskott – det är en studie i makt, en spegelbild av det mänskliga psyket och en demonstration av filmmediets fulla potential. Om gangsterfilmer vore vin skulle detta vara den årgång du sparar längst bak i vinkällaren och sparar till ett alldeles speciellt tillfälle. Skål!
“Gudfadern är inte bara filmhistoria – det är en tidlös symfoni av mänskligt mörker och fängslande dramatik som måste ses åtminstone en gång innan du checkar ut från jordelivet.”
Mittenlivet i skuggan av Corleone – sammanfattning och reflektion
Det finns filmer, och så finns det Gudfadern. Coppolas mästerliga filmatisering av Mario Puzos roman är fortfarande lika kraftfull, fascinerande och ytterst omöjlig att glömma – precis som synen av Hollywoods mest kända hästkadaver i en silkessäng. Om gangsterfilmer var ett maffiaspel skulle ”Gudfadern” vara bossen som dominerar fullständigt, där varje scen i filmen är lika skarpladdad med dramatik och hotfull karisma som Don Corleones raspiga viskning själv.
Filmen hyllas av kritiker och publik än idag – IMDb-användarna rankar fortfarande detta mästerverk exceptionellt högt med ett betyg på 9,2 av 10 baserat på över två miljoner röster. Inte illa för en produktion vars huvudrollsinnehavare vägrade motta sin Oscar. RogerEbert.com kallade filmen “en episk berättelse om makt och familjelojalitet” och Metacritic-sammanställningen ger ett överväldigande betyg på 100 poäng av 100, vilket är extremt ovanligt och vittnar om filmens ihållande briljans.
Betyg: 5 av 5 – Gudfadern är den sällsynta sortens tidlösa klassiker som kan ses om och om igen och ständigt upptäcka nya detaljer. Den passar bäst för mogna tittare som uppskattar ett långsamt, intelligent narrativ, psykologiska nyanser och loves-to-hate-the-villain-karaktärer. För Gen X-publiken, som vuxit upp med Michael Corleone och hans familjedramatiska vendettor i bakgrunden, är filmen ett givet återbesök för att upptäcka nyanser och teman man kanske missade under ungdomsåren. Kort sagt, en cinematisk skattkammare och ett måste – glöm för guds skull inte pizzan och Barolon!
The Godfather – Rollistan innehåller bl.a:
Marlon Brando, Al Pacino, James Caan, Robert Duvall
Bilder från TheMovieDataBase8.6878.6878.687
