Fyra döda, en domare och en bästsäljare med något att dölja

Nesser tänder eld på rättvisan – och låter Maardam se röken

Fyra döda och en dom som inte får vila

Fyra människor dog i en mordbrand, och trettio år senare är det fortfarande livsfarligt att ställa den enklaste frågan: dömde man rätt person? I Håkan Nessers Domino: Dåren, domaren och den välkammade mannen från pirayaministeriet återvänder journalisten Judith Rejn till Rimbork för att granska brottet som hemstaden helst skulle låta ligga. Hon har bytt namn. Den livstidsdömde mannen kallas ”Guds dåre”. Redan där finns två olika sätt att hantera det förflutna: att försöka bli någon annan eller att för alltid vara den andra säger att man är.

Parallellt prövar domaren Miklos Swann ett skattebrottsmål mot bästsäljaren Benjamin Tupra, vars succébok handlar om branden. Indrivaren Henry Verloren rör sig i samma spel. I Maardam försöker kommissarie Jung dessutom lösa mordförsöket på sångerskan och skådespelaren Annemarie Lander. Det låter som ett persongalleri som kräver både namnskyltar och kommunal upphandling. Nesser får i stället de olika trådarna att dra åt samma håll: mot frågan om vem som tjänar på en berättelse när den väl har blivit allmänt accepterad.

Det är romanens bästa grepp. Mordbranden är inte bara ett gammalt fall att öppna igen. Den har också blivit stoff för en bästsäljare, grund för en dom och en del av människors identitet. Judiths undersökning gör därför mer än att jaga ett svar. Den stör en ordning som flera personer har vant sig vid – och somliga kanske föredrar.

Ingen går säker med rena händer

Nesser är som mest intressant när han låter skuld och rättvisa glida isär. En dom kan vara juridiskt giltig och ändå lämna en obehaglig rest. En författare kan göra litteratur av en tragedi och samtidigt tjäna på att just hans version sprids längst. En domare kan ha lagen på sitt bord utan att för den skull slippa människorna runt den. Här behöver moralen ingen skylt med texten svårt dilemma; den märks i hur rollerna krockar.

Judith ger romanen dess nödvändiga envishet. Hon återvänder inte bara till ett brott utan till platsen där hennes egen historia började, och hennes namnbyte ger sökandet en skarp personlig underton. Tupra är en särskilt effektiv motvikt: han har redan förvandlat branden till en berättelse som andra har köpt. Swanns skattebrottsmål gör sedan maktfrågan härligt prosaisk. Pengar och bokföring saknar mordbrandens dramatik, men kan säga åtskilligt om människors principer när principerna blir dyra.

Allt flyter inte lika väl. När romanen samlar branden, boken, rättegången, indrivaren och Jungs utredning känns konstruktionen ibland väl synlig. Jag tycker om att se Nesser lägga ut brickorna, men emellanåt hörs också klicket när en ny bit trycks på plats. Särskilt Jungs spår får mig att önska att Judiths och Swanns konflikter hade fått behålla scenen lite längre. Det är en invändning mot formen, inte mot romanens förmåga att hålla mig kvar.

Maardam, mörkret och det torra leendet

Återkomsten till Maardam ger Domino en välkommen känsla av bekantskap utan att göra den till en övning i nostalgi. Jung är Van Veeterens efterträdare och före detta elev, men romanens tyngd ligger inte i ett gammalt namn. Maardam fungerar som en plats där brottets följder fortsätter att vandra mellan människor och institutioner. Det förflutna lägger sig inte till rätta bara för att någon har satt punkt i en akt.

Humorn är viktig för att allt detta inte ska bli en lång eftermiddag i väntrummet till en moralfilosof. Redan den praktfullt absurda undertiteln lovar ett snett leende. Nesser låter det mörka och det komiska stå nära varandra; han skämtar inte bort fyra döda, utan gör människornas fåfänga och självsäkerhet desto tydligare. Jag skrattade oftare åt deras föreställningar om kontroll än åt några skämt i vanlig mening. Det är en ganska njugg form av nöje, vilket passar mig utmärkt.

Mottagandet visar också var romanen delar läsarna. Malin Krutmeijer ger Domino fyra plus i Aftonbladet och beskriver hur den drivs av ”mörk vrede och humor förädlat till litterär inspiration”, även om hon frågar om Jung behövs mot slutet. Pia Lindestrand ger den helhetsbetyget 5 i BTJ och kallar den ”en mycket underhållande roman med satirisk udd”. Kerstin Särneö i DN tycker däremot att romanen lyfter först i sista delen och att den ”hade kunnat bli en av Håkan Nessers bästa romaner” om inte hämndlystnaden kommit i vägen för litteraturen. Ulrika Kärnborg i Expressen ser ”sedvanligt schvung”, men blir ”kittlad av anspråket – men inte tillräckligt underhållen”.

Jag hamnar närmare entusiasterna, med en fot kvar hos skeptikerna. Domino är stundtals mer sinnrik än smidig, men dess frågor om minne, makt och rättvisa biter sig fast. Läs den om du vill ha en kriminalroman där gåtan inte är färdig med dig när du väl har förstått vad som hänt. Betyg: 4 av 5.

ISBN – 9789100815066