Fargo – Säsong 5: När Jon Hamm får vara obehaglig

”Jon Hamm gör en kusligt underhållande prestation som sheriff Roy Tillman; hans karaktär är beviset på att den mest skrämmande människan i rummet oftast är den lugnaste.”

I IMDb-användarnas recensioner nämns Hamm ofta som seriens främsta dragplåster, och i forumdomäner cirkulerar redan memes med sheriff Tillmans leende ansikte – obehagets nya, oväntade symbol.

Förtjusande ologik – Fargo struntar skönt i realism

Man behöver inte ha sett många avsnitt av Fargo för att inse att logik och trovärdighet knappast toppar serieskaparnas prioriteringslista. Säsong 5 tycks ha skruvat upp absurditeten rejält, och de spektakulära inslagen av överrumplande våld och komiskt slumpmässiga händelser levereras med samma finess som en vältrimmad gräsklipparmotor från 80-talet – effektivt, högljutt och komplett utan kontroll. Som exempel kan nämnas en scen där en liten eskalerande ordväxling i en diner leder till ett kaosartat blodbad med paj och kaffe som ofrivilliga sidekicks, medan sheriff Tillman betraktar spektaklet lugnt från sidolinjen med en blick som säger ”ännu en helt vanlig dag på jobbet”.

Och även om en del tittare kanske suckar åt de minst sagt långsökta intrigenheterna, är det kanske just detta absurda grepp om berättandet som gjort att den kritiska konsensusen förblir genomgående positiv. Kritikersajten RogerEbert.com påpekar att det är ”uppfriskande att se en serie som vågar släppa taget om realismen och istället luta sig djupt ner i det svartkomiska”, medan flera användare på IMDb glatt kallar säsongen för ”en härligt utflippad resa där man behöver parkera hjärnan vid entrén – och njuta”.

Ny säsong, nytt blod – varför Fargo fortfarande lyckas byta ut hela ensemblen

Frågan är befogad: Hur många gånger kan en serie kasta ut hela skådespelarstaben, byta miljöer, teman och konflikter utan att publiken tappar intresset? Fargo verkar ha hittat det gyllene svaret – en sällsynt förståelse för när förändring känns som riktigt frisk luft snarare än desperat påtvingad ventilation. I säsong fem lämnar vi det snöinsvepta Minnesota och stiger in i North Dakotas bistert vindpinade ödemarker, där småstadens ytliga trevlighet snabbt avslöjar ett böljande mörker wavevisitorna knappast är redo för. Den nya inramningen ger inte bara serien en fräsch visuell prägel, utan fungerar som grogrund för spännande nya dynamiker och konflikter. För varje gång ensemblen byts ut faller pusselbitarna på plats igen på ett sätt som känns både logiskt och irriterande skickligt uttänkt – trots seriens ständigt återkommande ”anti-logik”.

Att lyckas med detta år efter år är något recensenter och fans dagligen lyfter fram i kommentarsfälten. På IMDb hyllar en användare seriens förmåga med orden:

”Otroligt nog känns Fargo aldrig upprepande trots 5 totalrenoveringar av karaktärer och historier. Det här borde inte funka, men gör det likväl varje gång.”

På Metacritic instämmer kritikerna, och understryker hur Fargo lyckas hålla konceptet levande och relevant trots att den ständigt startar om på ruta ett. Kanske ligger styrkan i att serien, trots sina brutala och absurda moment, bibehåller en mänsklig kärna som publiken alltid kan relatera till – vare sig den befinner sig bland iskalla småstadspolitiker eller sadistiskt sorglösa sheriffer.

Mörk humor möter absurd brutalitet – Fargos klassiska balansakt

Målet har alltid varit att skapa en känsla av surrealistisk skräckupplevelse spetsad med makabert fnitter – något som Noah Hawley & Co bemästrat ännu en gång i säsong fem. Våldet i Fargo är lika impulsivt som en pubertalt frustrerad tonåring, den bara väntar på rätt tillfälle att explodera. Fabrikschefer som grälar över bagateller möter plötsligt sitt ändalykt genom bisarrt kreativa olyckor, och en hederlig pajbit med blåbär blir plötsligt ett dödligt vapen i händerna på en pensionerad bibliotekarie med dålig impulskontroll. Fargo spelar med publiken, tvingar oss att fnissa åt sådant vi borde förfäras över, och säsong fems manusförfattare verkar ha en särskild talang för att hitta nya sätt att få oss att tappa hakan och samtidigt kväva skrattattacker framför tv:n.

RogerEbert.com har summerat Galenskapen väl, med kommentaren: ”Den perfekta balansen mellan humor och brutalitet är svårfångad, men Fargo håller den stadigt hela vägen.” Och när Jon Hamms Roy Tillman under ett udda förhör delar ut lomma småregler till en förvirrad misstänkt – samtidigt som han polerar revolvern med en kusligt lugn precision – illustreras detta fenomen så tydligt det bara går. Han ler, vi ler obekvämt tillbaka och Fargo fortsätter således triumfera i det ironiska vakuum där våldet är groteskt och underhållningen total.

”När Jon Hamm ler vill du både skratta och fly i panik – Fargo är tillbaka med allt det skruvade vansinne vi älskar.”

Efter fyra säsonger av underhållande våldsamhet och medveten ologik är det imponerande att Fargo återigen lyckas hitta ett sätt att kännas nytt och samtidigt troget originalet. Jon Hamm lämnar Don Draper långt bakom sig och imponerar stort som den lågmält hotfulla småstadssheriffen Roy Tillman, ett val som Metacritics starka betyg på 82/100 tydligt bekräftar. Kritikersajten RogerEbert.com berömmer serien för dess mod att ”låta realismen vila” och istället luta sig mot den svartkomiska absurditet tittarna verkar älska. Trots helt nya ansikten och miljöer känns serien aldrig tröttsam, vilket IMDb:s användare ironiskt beskriver som något som ”egentligen inte borde funka” men märkligt nog ändå gör det ”varje gång”.

Den fiffigt ironiska balansen mellan skräckinjagande våld och absurd humor är fortfarande seriens stora triumfkort. Även när logiken helt lyser med sin frånvaro, är detta något vi glatt accepterar – kanske egentligen uppskattar. Kort sagt är säsong fem ett måste för både gamla fans och nyfikna nytillkomna; putsa bootsen och njut av den udda färden.

Mitt betyg: 4,5 av 5 möjliga – en briljant absurditet värd din tid.