Att undvika obehag känns tryggt för stunden, men kan också stänga dörrar till gemenskap, utveckling och glädje. Forskning pekar på varför lagom mod ibland är bättre än ständig försiktighet.
Du tackar nej till middagen för att slippa kallprat. Du låter bli att höra av dig till en gammal vän eftersom det kan kännas pinsamt. Varje beslut är begripligt för sig. Men vad händer om bekvämlighet får bestämma nästan allt?
Att skydda sig mot obehag är ibland klokt. Problemet uppstår när rädsla för obehag börjar välja åt dig – även när det du väljer bort är sådant du faktiskt vill ha mer av.
Att undvika något jobbigt ger ofta en omedelbar belöning: lättnad. Du behöver inte riskera ett stelt samtal, ett nej eller känslan av att vara nybörjare igen. Den lättnaden är verklig. Därför är det också lätt att upprepa valet, tills kalendern ser välordnad ut men innehåller färre människor och färre möjligheter.
Forskaren George Loewenstein beskriver hur en ständig jakt på att slippa må dåligt kan få motsatt effekt över tid. Hans poäng är inte att lidande förädlar karaktären. Det är trots allt fullt möjligt att frysa på en fjälltopp utan att bli en visare människa. Frågan är snarare om ett visst obehag ibland är priset för något du värdesätter: närhet, nyfikenhet eller chansen att förändra en situation.
Det gäller särskilt mitt i livet. Invanda rutiner kan vara en tillgång, men de kan också göra det enkelt att skjuta upp vänskap, samtal och nya försök till nästa år. Och nästa år har som bekant en tendens att vara upptaget.
Inte av varje samtal. Men psykologerna Nicholas Epley och Juliana Schroeder lät i en studie pendlare på tåg och buss antingen ta kontakt med en främling, låta bli eller resa som vanligt. De som samtalade beskrev resan som mer positiv än de som inte gjorde det. Andra deltagare hade på förhand väntat sig motsatsen. Forskarna fann också att människor underskattade andras vilja att prata.
Resultatet är en påminnelse, inte en order att börja småprata i varje hiss. Prova där det passar: några ord med någon på promenaden, en fråga till en bekant på föreningsmötet eller ett meddelande till vännen du tappat kontakten med. Den andre får förstås också välja. Om samtalet stannar vid vädret har du förlorat ett par minuter, inte din värdighet.
En utebliven reaktion på ett sms kan betyda ointresse. Den kan också betyda ett möte, ett urladdat batteri eller att någon tänkte svara efter middagen och sedan glömde. För den som är känslig för avvisande kan den första tolkningen kännas så självklar att den nästan blir ett faktum.
I två studier av par undersökte Geraldine Downey och hennes kollegor hur sådan avvisandekänslighet hängde samman med konflikter. I deras material var relationer där en person var starkt känslig för avvisande mer benägna att ta slut. Forskarna såg också ett mönster där negativa beteenden under konflikt hos kvinnor med hög avvisandekänslighet bidrog till mer avvisande svar från partnern. De fann inte motsvarande stöd för just den konfliktprocessen hos männen. Studien ger alltså skäl att förstå mönstret, men ingen ursäkt för att sätta etikett på varje man som oroar sig över ett obesvarat sms.
Ett användbart första steg är att skilja observation från tolkning. ”Jag har inte fått svar” beskriver vad du vet. ”Hon vill lämna mig” är en möjlig förklaring bland flera. Vänta gärna med det syrliga följdmeddelandet tills du faktiskt vet mer.
Obehag är ibland ett pris för att leva som du vill – men det är aldrig ett kvitto på att valet var rätt.
Forskningen ger inget generellt ja, men den visar att många själva upplever det så. I tre enkätstudier av Linda Thunström, Andrea Mannberg, Benjamin Gilbert och George Loewenstein uppgav omkring hälften att de var missnöjda med sitt risktagande i livet som helhet. Bland de missnöjda ansåg fler att de tog för få risker än för många. Sociala situationer, som att träffa nya människor eller säga ifrån, var ett område där missnöjet var särskilt vanligt.
Forskarna såg även ett samband mellan missnöje med det egna risktagandet och lägre livstillfredsställelse. Enkäter kan däremot inte visa att försiktigheten orsakade ett sämre välmående. Självbedömningar kan dessutom vara färgade av att vi i efterhand glömmer vad som faktiskt kunde ha gått illa.
Risktagande behöver därför bedömas efter konsekvenserna. Att föreslå en fika, söka ett arbete eller säga att du saknar en vän är något annat än att äventyra hälsa, ekonomi eller andras trygghet. Ibland är ett nej det genomtänkta och modiga valet.
Vi människor kan föreställa oss alternativa liv. Det kan hjälpa oss att lära av beslut, men också fylla huvudet med idealiserade versioner av jobbet vi inte sökte eller relationen vi aldrig gav en chans. Tankevanan kallas kontrafaktiskt tänkande: att föreställa sig hur det kunde ha blivit annorlunda.
Psykologerna Thomas Gilovich och Victoria Medvec beskrev ett tidsmönster i forskning om ånger. Misstag vi faktiskt gjorde kan svida mest på kort sikt, medan ogjorda saker oftare dröjer sig kvar på längre sikt. Det betyder inte att du ska säga ja till allt. Ett tänkbart liv utan avslag eller misslyckanden är lätt att göra vackrare än det rimligen hade varit.
Pröva en mer jordnära fråga när du tvekar: Vad kostar ett försök, och vad kostar det att fortsätta låta bli? Skriv ned båda svaren. Om insatsen är liten och möjlig att ta tillbaka kan du testa i begränsad skala. Om följderna är stora får beslutet ta längre tid.
Fullbokade dagar, extra skärmtid och ständigt fixande kan ibland vara ett sätt att slippa känna efter. Distraktion är inte fel i sig; den kan ge välbehövlig vila. Men om varje sorgsen eller orolig tanke genast måste jagas bort kan det bli svårt att förstå vad du behöver förändra.
En möjlig början är att sätta ord på känslan: ”Jag är besviken”, ”jag skäms” eller ”jag är rädd för svaret”. I en studie av Matthew Lieberman och kollegor var sådan känsloetikettering förknippad med lägre aktivitet i bland annat amygdala när deltagarna såg negativa bilder. Hjärnavbildning visar en reaktion i en studiesituation, inte att en mening i anteckningsappen löser ett svårt livsproblem.
I en annan studie fick personer med ångest- eller förstämningsdiagnoser antingen försöka undertrycka känslor eller acceptera dem när de såg en känsloväckande film. Grupperna rapporterade liknande obehag under filmen, men acceptansgruppen uppgav mindre negativa känslor efteråt. Det talar för att du ibland kan låta en känsla finnas en stund utan att omedelbart lyda den eller trycka undan den.
Välj ett steg som är meningsfullt och rimligt säkert. Hör av dig till en person. Säg vad du tycker på ett möte där insatsen är begränsad. Föreslå ett samtal hemma och försök lyssna innan du försvarar dig. Bestäm i förväg vad du vill prova, och utvärdera efteråt vad som faktiskt hände – även om försöket blev stelt.
Skilj samtidigt vardagligt obehag från svårare besvär. Enligt 1177 kan undvikande vid social ångest göra rädslan starkare. Om ångesten hindrar dig från att göra sådant du vill i vardagen kan du kontakta vårdcentralen eller ringa 1177 för råd. Behandling med kognitiv beteendeterapi kan då innebära att man stegvis närmar sig situationer man brukar undvika, med stöd och anpassning efter egna behov.
Loewenstein berättar att hans far kunde minnas gemenskapen i ett krigsfångeläger som djupt betydelsefull, trots fruktansvärd hunger. Det gör inte nöden önskvärd. Det påminner däremot om att mening och svåra känslor ibland existerar samtidigt. Målet är inte att samla på lidande, utan att låta det du bryr dig om få ett visst inflytande över dina val – även när bekvämligheten protesterar.
Att alltid välja bort obehag kan på sikt begränsa relationer, möjligheter och välmående. Välj små, genomtänkta steg mot sådant som är viktigt för dig, utan att behandla risk som ett mål i sig. Om rädsla eller ångest hindrar din vardag finns hjälp att få via vårdcentralen eller 1177.
En global studie pekar ut infektioner som en bakomliggande faktor i omkring vart åttonde cancerfall. Här är bakterierna och virusen som driver utvecklingen – och vad vaccination, testning och behandling kan göra.
Byxlinningen stramar och blodtrycket kryper uppåt. Du behöver ingen magisk målvikt: välj en vana i maten, rörelsen eller sömnen och följ vad som händer.
En alg, ett ljuskänsligt protein och en optisk fiber har gett forskare ett nytt sätt att undersöka hjärnan. Tekniken kan ge viktiga ledtrådar om sjukdomar – men är ännu ingen behandling.
En ny studie kopplar tid som ägnas åt att hjälpa andra till en yngre hjärnålder på MR-bilder. Sambandet är intressant – men bevisar inte att hjälpsamhet bromsar åldrandet.
Mer från Midcent
Nyhetsbrev
Veckans bästa guider — samlat och utan brus, för dig som vill ligga steget före.
