Hamnet skär rakt genom hjärtat – Shakespeare som sorgens mest brutala familjedrama

Paul Mescal gör William till en mer komplicerad figur än den sedvanliga romantiska genimannen. Han är charmig, visst, men också osäker, fåfäng och medveten om att han har något inom sig som måste ut – helst på bekostnad av sömn, närvaro och familjeliv. Mescal spelar honom med en inåtvänd nerv, som om varje samtal pågår samtidigt med en annan, viktigare konversation inne i hans huvud. Det gör att mötet mellan William och Agnes aldrig känns som en polerad kostymfilmsromans där två vackra människor ser på varandra tills violinerna ger upp. Buckleys Agnes är öppen, fysisk och nästan provocerande levande; Mescal låter William dra sig undan även när han står precis framför henne. De två skådespelarna skapar därmed en trovärdig attraktion, men också en ojämnhet som blir allt tydligare när äktenskapet får konkurrens av skrivandet, resorna och den stora lockelsen i London.

Det mest övertygande i relationen är att filmen förstår hur ambition kan flytta in i ett hem utan att någonsin be om lov. Först är William bara en ung man med talang och dålig ekonomi, en tillfällig lärare som inte riktigt hör hemma någonstans. Sedan blir frånvaron en del av hans personlighet. Agnes står kvar med barnen, arbetet och vardagens alla små katastrofer, medan William söker sig mot teatern och ett liv där orden kan bli större än människorna som väntar på honom. Det finns ingen billig demonisering här. Han är inte ett monster, bara en man som anar att världen kanske har gjort honom till något annat än make och far – vilket, historiskt sett, är ett av de mer effektiva sätten att få familjen att känna sig övergiven.

Zhao filmar den tidiga kärleken med samma intresse för landskap och kroppar som präglade Nomadland, men här är de öppna fälten inte bara vackra bakgrunder. De blir en motpol till staden, teatern och den alltmer abstrakta värld William dras mot. Agnes hör hemma i det konkreta: veden som ska huggas, maten som ska fram, barnet som har feber, handen som söker en annan hand i mörkret. William däremot rör sig mot det symboliska. Han vill förvandla erfarenheter till språk, medan hon redan lever i erfarenheten innan den hunnit få ett namn. Det är en vacker skillnad, men också filmens första varningstecken: konst och kärlek kan naturligtvis berika varandra, men de kan också stå i köket och stirra på varandra som två hyresgäster som båda vägrar betala hyran.

Filmen bygger uttryckligen på kärlek och förlust snarare än på säker biografisk kunskap. Agnes är härledd ur den verkliga Anne Hathaway, men får i O’Farrells och Zhaos version namnet Agnes och en starkare, mer mystisk närvaro. William blir inte filmens självklara huvudperson, trots att hans namn fortfarande säljer biljetter bättre än hennes. Focus Features beskriver filmen som kärlekshistorien som inspirerade skapandet av Hamlet, men Hamnet är som bäst när den inte försöker bevisa den formuleringen. Den föreställer sig i stället ett äktenskap, en familj och en ung kärlek som känns tillräckligt verkliga för att den efterföljande tragedin ska drabba även den som aldrig haft någon särskild känsla för Shakespeare – eller för män som säger att de “måste skriva”.

William har språket. Agnes har världen. Under en tid räcker det.

Sorgen som inte går att spela bort

Det är först när Hamnet dör som Hamnet slutar vara en ovanligt vacker kärlekshistoria och blir något betydligt mer obekvämt: en film om hur sorgen förändrar rummens storlek. Pojkens död, mitt under en pestepidemi, skildras inte som en enskild tragedi som sedan kan placeras i berättelsens arkivskåp. Den sprider sig genom familjen. Den sitter i Agnes kropp, i tvillingdottern Judiths tystnad och i Williams ansikte, där den långsamt ersätter den unge mannens rastlöshet med något hårdare och mer frånvarande. Det är en förlust som inte har någon dramatisk slutpunkt. Den bara fortsätter att vara där, ungefär som en släkting som ingen längre bjuder på middag men som ändå dyker upp i alla rum.

Chloé Zhao gör det kloka valet att inte skynda förbi döden för att komma fram till den stora konstnärliga förklaringen. I stället får sorgen ta fysisk form: Agnes springer, faller, skriker och försöker på olika sätt förstå hur en kropp som nyss fanns kan vara borta. Jessie Buckley spelar inte en kvinna som “hanterar” sin förlust. Hon spelar någon som tillfälligt har förlorat förmågan att vara den person hon var innan. Ansiktet förändras, rösten förändras, själva sättet hon rör sig genom huset förändras. När hon senare försöker närma sig det som hänt är det inte med den sortens välartikulerade självinsikt som brukar få filmkaraktärer att låta som om de gått tre terminer i terapi på kortast möjliga tid. Agnes famlar. Det är just därför Buckleys prestation blir så stark.

Paul Mescal arbetar i en helt annan tonart. William reagerar på katastrofen genom att dra sig in i sitt arbete, som om sorgen vore ett material som kunde bearbetas, ordnas och till sist förvandlas till mening. Det är både begripligt och djupt själviskt. Han vill göra något av Hamnets död, medan Agnes först och främst försöker överleva den. Mescal spelar honom utan stora gester, men med en nästan provocerande återhållsamhet. William blir mannen som tror att lidandet måste leda någonstans för att inte vara förgäves. Det är en romantisk idé, men också en ganska typisk idé för en man som hellre skriver en pjäs om smärta än diskar efter ett barn.

Agnes sörjer Hamnet som en son. William sörjer honom också som en framtida berättelse. Filmen låter båda perspektiven existera – och låter dem skava mot varandra.

Här ligger filmens mest intressanta konflikt. Hamnet vill inte bara visa att Shakespeare var en far som förlorade sitt barn. Den vill undersöka vad som händer när en människas privata katastrof börjar förvandlas till konst. Det finns något vackert i tanken att Hamnet inte försvinner helt, att hans namn och frånvaro fortsätter att leva i en av världens mest kända tragedier. Men det finns också något moraliskt tvetydigt i den idén. Om William kan omvandla sorgen till Hamlet, vad händer då med Agnes, som inte får någon teater, publik eller odödlighet? Hon får fortfarande bära den verkliga frånvaron medan maken får äran för den poetiska versionen. Filmen är medveten om detta, även när den ibland blir så förtjust i sin egen symbolik att den nästan börjar applådera sig själv.

Den sista teatersekvensen är därför både filmens största känslomässiga satsning och dess mest riskfyllda grepp. När William låter sorgen passera genom scenen och Agnes möter den i salongen, blir kopplingen mellan Hamnet och Hamlet konkret utan att filmen påstår att den sitter på det historiska facit. Namnen Hamnet och Hamlet förekom i tiden i varianter som kunde överlappa, men filmen använder likheten som en poetisk möjlighet snarare än som ett bevismaterial. Det är inte en rekonstruktion av Shakespeares arbetsrum. Det är en föreställning om hur en familjetragedi skulle kunna ha gett näring åt en pjäs om en son, en far och ett spöke som vägrar lämna huset.

Det är också här som Łukasz Żals foto och Max Richters musik gör mer än att dekorera känslorna. Żals bilder låter naturen behålla sin enorma skala även när människorna går sönder: skogen är grön, ljuset är mjukt och världen fortsätter, vilket förstås är en av sorgens mest stötande egenskaper. Richter skriver med stråkar som tycks veta att publiken redan är ledsen men ändå gärna vill bli lite mer ledsen, för säkerhets skull. I finalen används “On the Nature of Daylight”, ett stycke som redan har burit sorg i bland annat Arrival. Det är effektivt, men också nära gränsen för känslomässig dubbelbokföring – som att filmen tar med sitt eget soundtrack till begravningen och sedan blir förvånad när alla börjar gråta. Ändå fungerar kombinationen av bilder, musik och skådespeleri, framför allt därför att Buckley aldrig låter scenen reduceras till vacker sorg. Hon gör den fysisk, besvärlig och nästan pinsamt privat.

Problemet är tempot. Hamnet rör sig ofta i promenadtakt, och Zhao håller kvar vid blickar, händer och landskap längre än vad berättelsens mest otåliga passagerare kanske önskar. Det ger förlusten tyngd, men kan också få filmen att kännas som om den väntar på att den egna betydelsen ska hinna ikapp. Guardian har beskrivit filmen som “stately” och framhållit det överväldigande slutet, medan andra kritiker har invänt att den blir väl sentimental och alltför medveten om sin egen prestige. Båda reaktionerna är rimliga. Hamnet är ibland så vacker att man vill be den sluta visa hur vacker den är. Men när den lyckas – särskilt i Buckleys ansikte och i den smärtsamma tystnaden mellan Agnes och William – känns den inte som en lektion om Shakespeare. Den känns som en film om priset för att överleva någon som inte längre finns.

En vacker sorgesång – med viss risk för överdos

Hamnet är en känslomässigt stark och visuellt utsökt film om kärlek, förlust och konstens tveksamma förmåga att göra privat lidande begripligt. Jessie Buckley är filmens centrum och ger Agnes en fysisk, trotsig och djupt mänsklig närvaro, medan Paul Mescal gör William till en mer självisk och komplicerad man än den vanliga romantiska bilden av geniet. Chloé Zhao låter sorgen få ta plats, ibland så mycket att filmen nästan börjar skriva fotnoter till sin egen betydelse.

Filmens långsamma tempo och förkärlek för symbolik kan pröva tålamodet, och den emotionella musiken ligger stundtals farligt nära känslomässig utpressning. Samtidigt är slutet kraftfullt, skådespeleriet förstklassigt och relationen mellan Agnes och William tillräckligt motsägelsefull för att hålla berättelsen på rätt sida av sentimentaliteten. Guardian har lyft fram filmens storslagna och överväldigande avslutning, medan mer reserverade kritiker har pekat på dess högtidlighet och prestigepräglade ton. Det är en rättvis sammanfattning: Hamnet är både uppriktigt gripande och ibland lite för medveten om att den är gripande.

Betyg: 4 av 5. En vacker, sorgsen och ambitiös film som inte alltid vet när den ska sluta vara vacker, sorgsen och ambitiös.

Vem kommer att uppskatta filmen?

Hamnet passar bäst för tittare som tycker om litterära kostymdramer där känslorna får utvecklas långsamt och landskapen får lika mycket speltid som dialogen. Den är särskilt givande för den som uppskattar Jessie Buckley, lågmälda äktenskapsskildringar och filmer om hur konst föds ur erfarenheter som ingen människa egentligen borde behöva gå igenom. Den som däremot vill ha ett snabbt Shakespeare-drama, historiska svar med källhänvisningar eller en mer balanserad bild av William bör packa tålamod – och kanske en näsduk.

Hamnet – 2025 – SkyShowtime – Rollistan innehåller bl.a:

Jessie Buckley, Paul Mescal, Emily Watson, Joe Alwyn

Bilder från TheMovieDataBase. Streamingdata från JustWatch. SkyShowtime