Mickey 17 – Pattinson klonas ihjäl i årets mörkaste sci-fi-komedi
Vad händer när man mixar Robert Pattinson gånger sjutton med Bong Joon Hos vrickade vision av framtida kapitalism? ”Mickey 17” är en fest av existentiell humor, samhällskritik och – kanske – en liten identitetskris värdig en koloniserad galax.
”Pattinson briljerar och förvirrar i lika hög grad, medan Bong Jong Ho driver oss skrattande in i kapitalismens mörka svarta hål – resultatet är antingen genialt eller ett kaotiskt fullskaligt klonkrig. Eller bådadera.”
Warner Bros. Pictures
Pattinson x 17 – lysande mångfald eller avancerad identitetskris?
Oavsett om du minns Robert Pattinson som ungdomsidol i ”Twilight” (även om du helst förnekar det inför polarna) eller beundran fördjupats av hans mer mörka, underskattade prestationer som Bruce Wayne i ”The Batman”, är det ingen tvekan om att mannen besitter mångsidighet. Men i ”Mickey 17” når han nästa nivå – bokstavligt talat. Här ser vi Pattinson multiplicerad i flera identiska men distinkt individuella versioner av samma karaktär, Mickey Barnes, en stackars krake vars existens raderas och återskapas varje gång något går åt skogen på den iskalla planeten Niflheim. Pattinson svänger mellan de olika Mickey-iterationerna med en intensitet och precision som ger känslan av att skådespelaren helt enkelt haft lite för roligt med rollen i Bong Joon Hos absurda sci-fi-spektakel. The Wraps Ben Croll gjorde sig besväret att jämföra Pattinson med självaste Jim Carrey under hans guldår, då varje gest och min var en studie i perfekt fysisk komik – och tro mig, jämförelsen är inte helt överdriven. Men där Carrey gav oss tydliga signaler om att världen trots allt var en komisk plats, lyckas Pattinson nå djupare och mer obehagliga lager; hans karaktärers identitetskriser kryper till slut inpå publiken, med en otäck förmåga att väcka tankar kring det egna existentiella tillståndet. Kort sagt, det är en briljant insats, oavsett om du skrattar högt eller bara stirrar oroat på din popcornlåda.
Klona mig mjukt – Bong Joon Hos bisarra blick på kapitalismen
I ”Parasit” hånade Bong Joon Ho subtilt klassamhället, men i ”Mickey 17” vrider han kniven ännu djupare in i kapitalismens såriga maggropar. Regissören tar en utforskande, satirisk blick på vår tids mest nödvändiga (och samtidigt mest absurda) frågor om socioekonomiska klyftor och exploatering. Bong väljer att placera handlingen på en ogästvänlig planet långt ifrån jorden, men metaforerna träffar smärtsamt nära hem. Mark Ruffalo briljerar i rollen som filmens huvudsakliga antagonist, Kenneth Marshall, en proteintung och skrämmande karikatyr vars associationsbanor lätt leder tankarna till Donald Trump och liknande ekonomiska rovdjur bland nutida näringslivspersoner. Cadena Ser beskriver skurkgestalten ytterst träffande:
”Marshall är en hänsynslös teknokrat med ett ego större än Niflheims glaciärer – och en frisyr formad av hybris och tonvis av hårspray.”
Svart humor blandas med lågmälda insikter om teknologins baksidor och rovdriften av mänskliga resurser, vilket kanske stundtals känns något klumpigt och övertydligt – som att regissören verkligen vill vara säker på att ingen i salongen missar budskapet.
Narrativ på villovägar – när handlingen blir mer kaotisk än kolonisering av rymden
Filmupplevelsen inleds onekligen starkt med spänning, orginell premiss och sylvass ironi, men någonstans längs vägen börjar klonerna multipliceras lika friskt som sidospåren själva. Som filmkritikern från Associated Press uttryckte det:
”Mickey 17 börjar som en lovande idé och slutar som ett irriterande missfoster av otyglad berättarglädje.”
Detta är inget nytt fenomen för ambitiösa sci-fi-projekt; att vilja säga allt i en enda film leder ofta till det paradoxala resultatet att nästan ingenting blir sagt – åtminstone inte med önskad kraft och klarhet. Financial Times sätter slutligen fingret direkt på problemet med en vass observation:
”Filmen lider av överansträngning och överförklarar sig själv tills dess charm riskerar att implodera i dess egna sidoberättelser.”
Men även om filmen haltar sig framåt mot slutet finns det tillräckligt med substans och genial galenskap för att ”Mickey 17” – trots sina skavanker – ska ha en plats på mångas klonvärdiga filmlistor, bara kanske inte allra högst upp.
Publikens dom – inspirerande nyskapelse eller klustrat kaos?
Vid premiären tog ”Mickey 17” snabbt fart i diskussionerna, och med ett överlag positivt mottagande kan vi konstatera att Bong Joon Ho, återigen, lyckats provocera och fascinera biopubliken. Filmen innehar just nu ett respektabelt 78-procentigt betyg från kritikerna och ett något lägre, men fortfarande stabilt, 73 procent från tittarna på Rotten Tomatoes. Metacritics betyg landar på 72, vilket indikerar att kritiken generellt är på gott humör, ungefär som efter ett glas hyfsat dyr whiskey under en genomsnittlig tisdagskväll. Användarna är något mindre entusiastiska, med ett ljummet genomsnittsbetyg på 6,0 – kanske ett tecken på att vissa bland oss fortfarande drömmer om en tid då science fiction främst handlade om ljussablar och simplare plot-twister.
Proffsbedömarna hyllar i synnerhet Robert Pattinsons insats, vars natt-och-dag-skiftande karaktärstolkningar övertygat även skeptiska kritiker om att ”Twilight” trots allt kanske inte var slutpunkten på hans kapacitet. The Atlantic gick ännu längre och kallade filmen för en, jag citerar:
”skruvad, märklig och vansinnigt underhållande berg-och-dal-bana.”
Men ingen film är fulländad (utom möjligen ”Die Hard” från 1988), och ”Mickey 17” är tveklöst inte undantagen från kritikernas pekpinnar. Flera röster, däribland Associated Press, har beklagat sig över att berättandet tappar ordentlig styrfart halvvägs in i filmen. Hos AP beskriver man resan från originell inledning till ett mer bekant slutresultat så självsäkert att det nästan känns taskigt:
”Filmen inleder med hög energi, men kollapsar under tyngden av sin egen oordnade kreativitet.”
Likaså påpekar Financial Times att filmens stora akilleshäl är att den envisas med att ”överförklara varje nyans och varje sidospår, tills charmen nästan kvävs i sina egna ambitiösa intentioner.” (Och ja, det finns en poäng här, även om det kanske låter som en misstänkt korrekt beskrivning av mitt eget kärleksliv.)
Trots dessa invändningar så kvarstår faktum att Bong och Pattinson skapat något som åtminstone är omöjligt att ignorera – om än svårt att helt och hållet greppa. Filmen drog visserligen in 132 miljoner dollar över hela världen, men med en budget på 118 miljoner dollar räckte det inte långt. Warner Bros. förväntas till och med göra en förlust på uppåt 80 miljoner dollar. Ett visst ekonomiskt antiklimax kanske, men å andra sidan platsar ”Blade Runner” och en rad andra mästerverk också på Hollywoods lista över initiala kassafloppar. Så kanske är det helt enkelt klon nummer 18 som kommer vända siffrorna rätt.
”En film du kanske inte begriper helt, men definitivt inte glömmer”
”Mickey 17” är ett fascinerande klonexperiment inslaget i Bong Joon Hos egensinniga vision, där skratt, identitetsångest och kapitalistkritik smälter samman till en stundtals briljant röra. Trots att filmen ibland kämpar med en överarbetad berättarstil lyckas Pattinson och Bong skapa något så besynnerligt och tankeväckande att även dess svagare stunder har viss dragningskraft. Precis som The Atlantic uttryckte det, är detta en film som är ”skruvad, märklig och vansinnigt underhållande”, med Pattinson som dess obestridliga puls och själ.
Sluttankar och Sammanfattande Betyg
Bong Joon Hos senaste verk är långt ifrån perfekt. Visst skulle ”Mickey 17” ha mått bra av lite mindre självgod maximalism och ett mer koncentrerat berättande. Filmen är så pass ambitiös att den nästan kollapsar under tyngden av sina egna sidointriger, som Financial Times så träffsäkert påpekade. Men trots detta finns det gott om styrkor att luta sig tillbaka och beundra: framförallt Pattinson, vars prestation är så långt ifrån vampyren Edward Cullen du kan komma – lyckligtvis, får man väl ändå säga.
Filmen kommer sannolikt dela publiken – vilket bekräftas av Metacritics användarbetyg på 6,0 och kritikernas marginellt högre entusiasm med ett betyg på 72. Rotten Tomatoes avslöjar liknande siffror, 78 procent hos kritiker och 73 hos publiken. Kort sagt: detta är knappast en film för de som längtar efter enkla svar och strömlinjeformade narrativ. Men om du är en tittare som uppskattar originella idéer, skarp samhällskritik och en Pattinson i absolut toppform, lär du trivas utmärkt på planeten Niflheim – trots bristen på varmväder och begriplighet.
Slutbetyg: 4 av 5 kloner
”Visst kan berättelsen kännas överväldigande och rörig – men ärligt talat, är det inte exakt så livet självt fungerar? Gör dig själv en tjänst – stäng av logikknappen för en stund och njut av resan.”
Perfekt för dig som uppskattar innovativ science fiction med bett och satirisk humor – mindre lämplig om du har svårt att hålla isär fler än tre kloner samtidigt.
Mickey 17 – 2025 – Warner Bros. Pictures – Rollistan innehåller bl.a:
Robert Pattinson, Naomi Ackie, Steven Yeun, Mark Ruffalo
Bilder från TheMovieDataBase. Warner Bros. Pictures
