Blade Runner 2049: Vem drömmer om elträhästar?
Viaplay
”Blade Runner 2049” landade på biograferna 2017 med buller, bång – och en dos förvirring. Uppföljaren till Ridley Scotts kultklassiker lovade mäktiga scenerier, existentiell ångest och Ryan Gosling stirrandes tomt mot horisonten. Men var det en mästerlig upplevelse eller en långdragen tupplur på två timmar och fyrtiofyra minuter? Häll upp en rejäl whisky, luta dig tillbaka i soffan och låt oss dissekera Denis Villeneuves futuristiska noir-epos tillsammans.
”Blade Runner 2049 är ett visuellt hänförande och filosofiskt laddat verk som utmanar publiken med sitt långsamma tempo och sin medvetna eftertänksamhet – en filmupplevelse där tålamodet belönas rikligt.”
Förbered dig på långsam njutning (och håll whiskyn nära)
Låt oss vara ärliga här, grabbar – det här är inte filmen du sätter på när du vill hålla adrenalinet pumpande efter en trög tisdag i kontorets konferensrum. Tvärtom är Denis Villeneuves ”Blade Runner 2049” en meditativ och (vågar jag påstå) utmanande upplevelse. Varje scen, varje bildruta och varje utdragen konstpaus serveras med omsorgsfull precision, nästan som om Villeneuve ville se om publikens tålamod kunde tänjas till bristningsgränsen utan att helt enkelt spänna av och brista. Hur som helst, ge honom chansen, för vad Villeneuve erbjuder här är själva essensen i Blade Runner-titlelns mörka arv – en stämningsfull, introspektiv värld där frågorna väger betydligt tyngre än svaren, och där en långsam kameraåkning kan säga mer än ett sju minuter långt dialogutbyte. Allt detta tillsammans ger en perfekt miljö för reflektion över människans natur, AI:s existensberättigande, och framförallt: vad i hela friden meningen med livet egentligen är. Sjunker du långsamt ner i soffan med ett stadigt glas bourbon (eller föredrar du ett danskt rökigt maltwhisky-alternativ?), garanterar jag en belöning i form av en audiovisuell upplevelse som kommer lämna dig tankfull länge efter eftertexterna rullat klart.
Villeneuve – en mästare på visuellt berättande
Denis Villeneuve är knappast någon rookie när det kommer till att skapa filmer som får publiken att tappa hakan, både estetiskt och filosofiskt. Från sina tidigare succéer som ”Arrival” och ”Sicario”, till denna mäktiga uppföljare, sticker kanadensaren ut som en cineastisk visionär utan dess like. ”Blade Runner 2049” är inget undantag och visar upp ett dystopiskt Los Angeles som är lika imponerande som skrämmande – tänk er neonindränkta storstadsslumrar, brutala arkitektoniska landskap och ett ogästvänligt klimat som får svensk november att framstå som exotisk solsemester. I samarbete med filmfotografen Roger Deakins (som äntligen, efter 13 nomineringar, fick en välförtjänt Oscar för just denna prestation), formas varje bildruta till en intrikat målning som skulle kunna ramas in och hängas på ett galleri för postmodern konst. Färgernas kontraster, ljusets lek och de elegant komponerade bilderna berättar en egen historia vid sidan av filmens egentliga handling. Ta bara scenen där Ryan Goslings karaktär vandrar genom en övergiven, dammtäckt Las Vegas-strip – en nästan biblisk vandring genom det postapokalyptiska, komplett med söndrsprängda Elvis-statyer och en påtaglig känsla av existentiell tomhet. En visuellt laddad mardröm, vackert iscensatt på ett sätt som skulle fått även Ingmar Bergman att nicka respektfullt.
”Roger Deakins fotograferar med en medfödd känsla för poesi, där varje bild blir en visuell symfoni som utmanar publikens sinnen.” – RogerEbert.com
Publikens mottagande – hyllningar blandat med gäspningar
”Blade Runner 2049” möttes 2017 av applåderande kritiker och ett rejält mummel från delar av allmänheten. IMDb-betyget på stabila 8,0 och det imponerande Metascore-värdet på 81/100 vittnar om en stark uppskattning hos filmkåren – den ses som en modern klassiker och ett intelligent tillägg till science fiction-genren. Men låt oss ändå öppna upp elefanten i rummet: det ökända tempot. Under biopremiären kunde man utan problem skåda både hänförda filmnördar och tappra entusiaster som kämpade mot den mänskliga kroppens naturliga drift att somna efter två timmars utdragen eftertanke. Bland de mer kritiska kommentarerna från publiken fanns återkommande omdömen som ”vacker men för långsamt berättad” och ”kan någon snälla trycka på snabbspolningen?”. Det är inte svårt att förstå varför somliga tappar tålamodet – vill man ha en actionladdad popcornfilm, då riskerar man att somna i Goslings monotona melankoli någonstans vid första akten. Likväl är detta en av dessa filmer där uthållighet lönar sig. Precis som en kvalitetswhisky som måste få andas för att uppnå perfektion, är Villeneuves filmiska konstruktion moget komplex och belönar den tittare som faktiskt vågar stanna kvar i den suggestiva stämningen.
”En film som kräver mycket av sin publik, och där belöningen möjligen är ännu större.” – The Guardian
En filmupplevelse som kostar tid men ger minnen tillbaka
”En visuell och filosofisk rundtur som belönar den som vågar ha tålamod – men som lämnar rastlösa actionfans kollande på klockan.”
I slutändan handlar det om vad man letar efter i filmens magiska värld. Denis Villeneuves ”Blade Runner 2049” är en kompromisslös djupdykning i visuellt vackra dystopier och själssökande frågor snarare än en adrenalinfylld sci-fi-actionrulle. Kritikerna hyllade verket entusiastiskt för dess extraordinärt vackra foto och subtila storytelling, med Roger Ebert.com som dristade sig att kalla Roger Deakins kameraarbete för ”en visuell symfoni”. Men där vissa prisade dess poetiskt långsamma tempo, tyckte andra att filmen var lika spännande som att titta på färg som torkar. Ta t.ex. publikreaktionerna på IMDb – med sina stadiga 8,0 betyg – som belyser skillnaden mellan filmälskare som älskar dess filosofiska djup och popcornpubliken som efterfrågar mer rörelse och spänning.
Så vad till syvende och sist blir den samlade domen? Som en man som föredrar en god whisky framför billig lager, uppskattar jag personligen en film som tål eftertänksamhet och tillåter sig själv att andas. Trots detta inser jag även att vi män i vår bästa ålder ibland helt enkelt inte har tid (eller tålamod) för nästan tre timmar av Goslings långsamma, funderande stirrande.
Men om du hör till dem som uppskattar en estetiskt mästerlig och filosofiskt krävande film – en som du tillslut sitter och tänker på under nästa dags frukostkaffe – då är ”Blade Runner 2049” ett absolut mästerverk.
Mitt betyg: 4 av 5 glas whisky.
Blade Runner 2049 – Rollistan innehåller bl.a:
Ryan Gosling, Harrison Ford, Ana de Armas, Dave Bautista
Bilder från TheMovieDataBase7.5787.5787.578
