Peacemaker: Multiversum och dubbelgångare
När du trodde att du äntligen vuxit ifrån pubertal humor sparkar Peacemaker upp dörren igen med säsong två – lika ocensurerad, hysteriskt omogen och oväntat träffsäker som tidigare. Frågan är: Varför skrattar jag fortfarande åt detta?
”En muskelklump till hjälte, pubertal humor på högvarv och överraskande smart samhällssatir – Peacemaker lyckas igen med det omöjliga konststycket att vara både korkad och briljant samtidigt.”
HBO Max
En hjälte i pubertetens eviga grepp
Redan första avsnittet av andra säsongen av Peacemaker gör det tydligt att seriens hjälte inte har några som helst planer på att lämna tonåren bakom sig, trots att han passerat medelåldern med god marginal. Mängden kroppsvätskor som återigen exponeras på skärmen är imponerande nog för att få Farrelly-bröderna att rodna. Vi talar här om allt från ett eldprov av spyor efter en nattlig fylla, som får scenen med pajtävlingen i Stand By Me att framstå som diskret, till ett nästan poetiskt utforskande av fisar med ljudkvaliteter som får Dolby Atmos-anläggningen i mitt vardagsrum att jobba på högvarv. Men det groteska och pubertala blir sällan irriterande tack vare att serien är totalt medveten om exakt hur absurd och barnslig den är—vilket paradoxalt nog är dess räddning och charm.
Mellan pruttskämt och explosioner ryms också situationer av genant romantisk tafatthet som är minst lika plågsamma att se som de är frigörande att skratta åt—inte minst när Peacemaker själv försöker navigera nya romantiska territorier med samma elegans som en älgtjur i en porslinsbutik. Att bevittna en enorm, absurt muskulös John Cena förvandlas till en stammande tonårspojke vid minsta antydan av romantiskt intresse är en höjdpunkt. Och ja, varje dumdristigt beslut karaktärerna tar—varav det finns alldeles för många att räkna—gör att man undrar vilka konsekvenserna skulle vara om dessa individer faktiskt existerade i vår egen verklighet. Antagligen skulle resultatet bli apokalyptiskt. Men i Peacemaker fungerar detta kaos märkligt väl och skapar den sorts chansartad underhållning där man ofta skrattar mot bättre vetande.
”Det enda som är mer absurt än seriens handling är hur beroendeframkallande det faktiskt är att följa eländet vecka efter vecka.”— En anonym recensent jag möjligtvis känner.
När pubertal humor möter vass politisk kommentar
Denna säsong lyckas seriens skapare, James Gunn, återigen det svåra konststycket att servera en utsökt cocktail bestående av lika delar puckad tonårshumor och överraskande skarpsinniga politiska pikar. Här finns en närmast barnslig entusiasm i att spränga saker i bitar, en passion för blodiga actionscener som hade fått Quentin Tarantino att nicka uppskattande, och samtidigt en nästan obekväm förmåga att belysa samtida samhällsproblem. Gunn blandar hejdlöst sin svarta humor och seriestrippslika våldsestetik med syrlig kritik riktad mot politiska opportunister och nationalistisk hybris. En särskilt minnesvärd sekvens involverar Peacemaker själv, kanske världens minst lämpade ambassadör för amerikansk exceptionalism, när han under ett uppdrag försöker hålla ett tv-tal om demokrati medan bomber exploderar i bakgrunden och människolik bokstavligen studsar förbi i slow motion. Det är lika absurt som det är genialt symboliskt.
För den som vågar kika under ytan (och mellan kaskaderna av blod och bajsskämt) är det uppenbart tydligt att serien i hemlighet njuter av att sticka fingret i ögat på den amerikanska våldskulturen och dess idoliserade hjältar med tveksamma moraliska värderingar. Peacemaker är i själva verket en satir över modern patriotism, en dostojvskijsk idiot i patriotisk dräkt och alltid lika förutsägbart våldsam lösning på världens komplexa problem. Vid ett tillfälle deklarerar han tvärsäkert:
”Jag älskar freden så mycket att jag definitivt dödar vem som helst för att försvara den – särskilt om de håller med mig.”
Detta satiriska förhållningssätt, kombinerat med Gunns obarmhärtiga drift med dagens politiska klimat, gör den andra säsongen betydligt mer intressant än dess testosteronstinna och anala yta låter påskina.
John Cena – en muskelklump med komisk fingertoppskänsla
Att beskriva John Cena som “diskret” vore ungefär lika träffsäkert som att kalla Arnold Schwarzenegger för blygsamt atletisk. Cena är ett muskulärt Mount Everest vars blotta närvaro dominerar varje scen. Men det är inte den fysiska tyngden eller de nästan absurt överdimensionerade musklerna som gör honom perfekt för Peacemaker, utan snarare hans överraskande sofistikerade komiska timing och självreflekterande självdistans. Cena spelar sin karaktär med en barnslighet och osäkerhet som får honom att verka mer sympatisk än en renodlad actionhjälte har rätt att vara. Att han dessutom lyckas leverera sina repliker med exakt den rätta blandningen av självgodhet och underliggande oro är i sig ett mysterium större än de flesta av seriens överdrivna äventyr.
En stor del av seriens humor och hjärta ligger i det sätt Cena självironiskt spelar på sina egna svagheter som skådespelare och kändis. Han tar enorma risker med sin värdighet i varje avsnitt – från pinsamt misslyckade romantiska försök med Agnes från administrationen, till ett smärtsamt musikalnummer (ja, det är exakt så pinsamt som det låter) där han famlar efter både tonart och självrespekt. Det hade lätt kunnat bli outhärdligt, men tack vare Cenas charm och totala hängivenhet blir det istället något slags oavsiktlig anti-hjälte poesi. Eller som en YouTube-kommentator träffsäkert formulerade det under teaser-klippet till andra säsongen:
”John Cena är den enda skådespelare jag vet som kan få mig att både värma av skratt och skruva på mig av skam samtidigt.”
Ett omdöme jag med lätt rodnad skriver under på.
Explosioner, satir och Cena – en triumf av bristande mognad
“Peacemaker säsong två är precis så vulgär, underhållande och tankeväckande som du hoppades på men aldrig vågade erkänna.”
Den andra säsongen av Peacemaker fortsätter med frenesi och lyckas, trots sin lekplatsmentalitet, gräva djupare i samtida amerikanska problem än många andra mer ”seriösa” serier någonsin lyckas med. James Gunn, serievärldens enfant terrible, levererar här skickligt en balans mellan banala pruttskämt, chockerande våld och syrlig, politisk satir om nationalism och våldsförhärligande – en kombination få recensenter trodde skulle kunna hålla ihop en andra runda. Enligt Metacritic har den aktuella säsongen säkrat 81 av 100 poäng, där kritikerna särskilt hyllar seriens modiga balansakt mellan ytlig humor och mörk samhällskritik.
John Cena lyfts av flertalet recensenter, inklusive RogerEbert.com, för sin oväntade men briljanta komiska kompetens, vilket cementerar honom som en av seriens absoluta höjdpunkter. Publiken på IMDb ger den vidare ett generöst snittbetyg på 8,4/10, tydligt imponerade av seriens satiriska skärpa och rebelliska anda. Cenas förmåga att kompromisslöst bjuda på sig själv är lika befriande som hans karaktär är hopplös, vilket bidrar till att eftertexterna alltid kommer alltför fort.
Peacemaker är definitivt inte för alla – känsliga tittare och humorlösa moralister bör hålla sig på tryggt avstånd. Men för dig som uppskattar en hänsynslös blandning av våldsam humor, samhällskritik och självdistans är detta som ett glas iskall öl efter en lång, trist arbetsvecka: välförtjänt, smakligt och lätt beroendeframkallande. Mitt slutliga omdöme?
Betyg: 4 av 5
Peacemaker Season 2 – 2025 – HBO Max – Rollistan innehåller bl.a:
John Cena, Danielle Brooks, Freddie Stroma, Chukwudi Iwuji
Bilder från TheMovieDataBase
