The Rehearsal: Nathan Fielder och obehaget du inte kan slita dig från
Max
Precis när du trodde att tv-landskapet inte kunde bli märkligare, är den briljant absurda Nathan Fielder tillbaka med en ny omgång av ”The Rehearsal” — serien som gör reality-tv till lika delar existentiell ångest och vansinnig psykologilektion. Är detta terapeutiskt geni, sadistisk manipulation, eller båda på samma gång? Välkommen tillbaka till tv-programmet som vägrar att placeras i prydliga kategorier och istället dansar på gränsen till det oförsvarbara – med ett gåtfullt leende på läpparna, förstås.
“I säsong två av ‘The Rehearsal’ tar Nathan Fielder det metafiktiva experimentet ännu längre, med iscensättningar som ifrågasätter verkligheten, moralen och vår egen medskyldighet i spelet. Hjärtskärande, obekvämt och briljant på en och samma gång – frågan är inte om du kan titta bort, utan om du ens borde försöka.” – Midcent
Det iscensatta livet som terapi – Nathan Fielders geniala vansinne återvänder
Få tv-serier blandar inspiration, obehag och ren absurdism som Nathan Fielders skruvade experiment. Med andra säsongen av ”The Rehearsal” finslipar han sitt säregna koncept ytterligare, där deltagarnas triviala bekymmer eller djupt begravda rädslor transformeras till makalöst detaljerade simuleringar. Fielder är en självutnämnd terapeut och analytiker, med kameror som katarsis och deltagare som både patient och offer. Föreställ dig en vuxen man som under klinisk noggrannhet tvingas öva på att avslöja sina äktenskapliga otroheter med hjälp av specialbyggda kulisser, professionella skådespelare och minutiöst utformade manus. Eller en blyg kvinna som repeterar det perfekta sättet att skälla ut sin narcisstiska chef inför en publikstatistgrupp, som alla noggrant tränat på varje eventuell respons. Säsongen frammanar dråplighet ur detaljernas överflöd men har samtidigt en nästan olidligt knivskarp insikt i människans föreställningar om sig själv, rädslorna för den andres blick och begäret efter kontroll på en okontrollerbar tillvaro. Låt oss säga att Nathan Fielder förändrar människoliv på samma sätt som en rivningskula ”förändrar” ett övergivet varuhus – det lämnar definitivt ett djupt avtryck.
När autenticiteten rasar samman – var går gränsen mellan experiment och exploatering?
En av styrkorna – eller svagheterna beroende på din moraliska böjelse – hos Nathan Fielders skapelse är hans vilja att balansera på linjen mellan terapeutisk intervention och empatisk gränslöshet. I seriens andra säsong konstruerar han situationer av så övertygande realism och psykologiskt djup att även den mest skeptiska tittare för ett ögonblick glömmer kamerornas närvaro. Visst, du kan skratta när en deltagare, efter veckors repetitioner, fortfarande snubblar över orden när täckmanteln inför hustrun slutligen faller; men skrattet fastnar i halsen när du inser att vi bevittnar genuina, ofta smärtsamma känslomässiga sammanbrott – och det är just där Fielder iskallt borrar sig in. I en scen särskilt hyllad av både kritiker och tittare (IMDbs användarrecensioner beskriver avsnittet som ”magiskt” men också ”nästan oacceptabelt obehagligt”) försätts en småbarnsmor i en simulering av sin sons tänkta död i en trafikolycka, allt för att hitta vad Fielder kallar ”autentiska emotionella insikter”. Här uppstår förstås frågan: Hur mycket är empatiskt insiktsarbete, och hur mycket är ren och skär emotionell exploatering klätt i terapeutiska kläder?
“Nathan Fielder håller tittaren fången i ett etiskt gränsland, och vi har aldrig haft det så skrämmande bra framför tv:n.”
– RogerEbert.com
Publiken som participant – kan vi undvika att bli medbrottslingar?
Fielder nöjer sig heller inte med att göra hans deltagare till laboratorieråttor; nej, han gör oss alla lika skyldiga. När vi ser dessa iscensättningar vecklas ut med obönhörlig precision, blir vi mer än bara passiva iakttagare — vi tvingas konstant placera oss själva i denna bisarra experimentuppställning. När jag på femte avsnittets klimax insåg att jag satt där med en blandning av skräckblandad förtjusning och ett leende, blev det absurt tydligt: jag är medskyldig. Den voyeurism serien först lockar med, utvecklas sakta till en spegel där vi obarmhärtigt stirrar in i våra egna skruvade impulser att betrakta andras livskatastrofer. Oavsett om vi medger det inför oss själva eller ej, älskar vi att se andras mänsklighet utlagd till allmän beskådan – något Metacritics användarrecensioner nästan unisont erkänner i uttryck som “Skuldtyngd njutning deluxe” eller “Jag hatar att älska det här – och älskar att hata mig själv för det.” Kanske är “The Rehearsal” mindre av underhållning och mer av psykologisk självbiopsi – som om Fielder pekar ut mot publiken och flinar ironiskt: ”Får det lov att vara lite existentiell självupptäckt till chipsen?”. Se det som humor eller ta till dig lärdomen; antingen sätt lämnar serien dig inte ifred efter slutsignalen. Den verkliga repetitionen sker nämligen inuti huvudet långt efter att skärmen släckts ner.
En makabert briljant studie i mänsklighetens svagheter – men definitivt inget för alla
”The Rehearsal säsong två är tv-underhållningens svar på att rota igenom sin egen själ med en sked – obehagligt, fascinerande och, tro det eller ej, hälsosamt.”
Nathan Fielders comeback i seriens andra omgång är lika obarmhärtigt genial och skoningslöst provocerande som hans fans kunde hoppas. Men, som många tittarrecensioner på IMDb (9,1/10 i genomsnittligt användarbetyg) och kritikers omdömen på Metacritic (87/100) påpekar, har serien knappast brett folklig charm. Dess skarpa humor är klädd i psykologiskt mörker, vilket gör den till en utmanande men oerhört givande tittarupplevelse – åtminstone för den som vågar stanna kvar.
”The Rehearsal” väcker existentiella frågor kring vad reality-tv egentligen gör med oss – både deltagare och publik. Serien är en enda stor metafor över mänsklig sårbarhet, och Nathan Fielders metod är medvetet skoningslös. Resultatet är briljant, men som RogerEbert.com formulerar det, “Nathan Fielder håller tittaren fången i ett etiskt gränsland”. Vissa kanske upplever detta som cyniskt och skoningslöst exploaterande, medan andra ser det som en oförglömlig ögonöppnare om sig själva.
Sammanfattningsvis är andra säsongen av “The Rehearsal” en komplex och fascinerande resa genom verklighet, självbedrägeri och publikens eget moraliska ansvar. Serien är ett måste för den mogne betraktaren som söker provokation och insikt framför komfort och feel-good. Är du däremot ute efter lättsmält tv för att varva ned efter jobbet? Då kanske du bör öva ordentligt innan du sätter på just den här serien.
Betyg: 4,5 av 5 – briljant, men definitivt inte för alla.
The Rehearsal – Season 2 – Rollistan innehåller bl.a:
Nathan Fielder, , ,
Bilder från TheMovieDataBase8.048.048.042022-07-15
