Kan Glen Powell springa ifrån sitt öde? The Running Man (2025) rusar in i vår samtid
Nya The Running Man är inte längre Arnie i trikåer — det är Edgar Wright som nervtrimmar Kings kolsvarta framtidsmardröm till satirisk och svettig samtids-thriller. Glen Powells leende rämnar i rampljuset. Vad händer när dystopin blir personlig?
“När ett actionmonster som ‘The Running Man’ väcks till liv på nytt av Edgar Wright, slocknar 80-talsglåmet. Kvar blir en explosiv jakt där både människans desperation och samtidens bisarra underhållningshunger får blodfläckad huvudroll.”
Showtime
Vad händer när Edgar Wright tar över Stephen Kings mörkaste dystopi?
Vi snackar här alltså om ett kulturellt lappkast som får Volvos vändradie att verka löjligt bred: Edgar Wright, mannen bakom pulsklappande montage (tänk Baby Driver eller Hot Fuzz), har tagit sig an Stephen Kings mest nattsvarta Bastard till roman – The Running Man. Det är inte första gången Ben Richards springer för livet i cynismens TV-studio från helvetet, men det är första gången någon på riktigt försöker göra det med allvar (åtminstone om man tolkar Wrights intervjuer i Variety och CinemaBlend). Glöm bodybuilders i tighta trikåer och one-liners som fått internet att citera i decennier; här vankas, om Wright fått som han vill, en återgång till Kings djupt pessimistiska grundtext. Med andra ord: mindre wrestling, mer skitig samhällskritik, där dystopin inte bara glittrar av neon utan också luktar kallt svett och förlorarvhop.
Wright har i intervjuer (senast intervjuad för Collider) lovat att droppa “campfaktorn” och i stället gräva i Kings råare vision – en värld där mäniskoliv säljs ut enbart för det massmediala bruset. Wrights känsla för tempo, absurditet och svart ironi lär dock inte helt gå förlorad—frågan är bara om hans stil kommer smälta samman med Kings filterlösa misär eller bli en konflikt av ton. Redan innan premiär flödar nätet av gissningar: kommer vi få spotta ut popcorn av nervositet, eller skratta åt satir som är för obehagligt träffsäker för att hantera utan en whiskey i näven? Kritiker på IndieWire har kallat projektet “årets mest riskabla studio-mutation”, och i fansfållan omvärderas begreppet “kultklassiker” med viss bävan – särskilt med tanke på Wrights förmåga att krossa genreförväntningar som om de vore lättsmörat knäckebröd.
Glen Powell som Ben Richards: från pretty boy till desperado
När det annonserades att Glen Powell – killen vars leende är farligare än vapenlagarna i Texas (Top Gun: Maverick, Anyone But You) – skulle byta ut sin Hollywood-charm mot Kingianskt förfall så rasslade det tämligen friskt på internetforum. Och det är ingen överdrift att säga att fansen på GamesRadar och IMDb är kluvna: Kan han sjunka tillräckligt djupt för att vi ska tro att systemet krossat honom – inte bara hans frisyr? Powell är varken en ångvält till österrikare eller 80-talsironiker i högform, så alla referenser till Arnold Schwarzenegger lämnades snabbt i garderoben. En “äkta Ben Richards” ska ha nerv, desperation och den där mikroskopiska glimten av hopp som får honom (och oss) att fortsätta springa trots att allt egentligen är kört.
Här ligger också spänningen: kommer publiken att sympatisera när det inte är en supermänniska på flykt utan en trasig, i grunden vanlig kille? Powell har enligt IndieWire och Collider själv uttryckt att han “ska skruva ned hjältemodet och maxa mänskligheten”, vilket är antingen modigt eller dödsföraktande, beroende på din tillit till moderna Hollywood-castings. Men tidiga klipp från produktionen – läckta till IMDb-trådar förstås, var annars – talar faktiskt för något mer intressant än nostalgi på stereoider. Kanske är det den anti-hjälten vi (inte visste att vi) längtat efter.
Från gladiator-tv till algoritmisk död: vad säger detta om dagens underhållning?
För den som trodde dystopin kring reality-tv nådde sitt maximum när folk på allvar debatterade “vem är värdigast att vinna Paradise Hotel” (eller när Black Mirror lät en ond algoritm döma oss), kommer The Running Man som en näve iskallt vatten i ansiktet. Stephen Kings roman förutspådde den publiktillvända människojakten långt innan folk tröttnade på idoljurys och började stalka TikTok-stjärnor. Glaserfilmen från -87 var kitschig men ändå kusligt förutseende. Med Wrights version rör vi oss rakt in i samtidens totalbrus: här handlar det om publikens omättliga begär, massövervakning och en medial algoritm som är mer skoningslös än en svensk Twitter-drev.
Diskussionen på APNews sammanfattar det väl: “Wright ställer oss inför vårt eget ansvar som publik – är vi offer eller voyeurer?” Kritiker på Rotten Tomatoes har redan, trots endast teasers, börjat dividera om filmen kommer sticka ut som debattinlägg eller mest elda på vår avtrubbning. “Allt handlar om hur konsekvent man drar det mörka hela vägen i mål”, menar en kritiker på Metacritic, där förväntanspoängen redan angränsar till kultiga pre-release-nivåer. Och visst, som publik kan det vara svårt att spegla sig i dystopiska TV-format – tills man inser hur många av dagens populära serier bygger på exakt samma cyniska premiss, bara utan dödskontroller. The Running Man 2025 verkar alltså ha satt fingret bokstavligen på pulsen av vår egen samtid, och vi snackar inte bara om underhållning – vi snackar spegelbilden av ett helt samhällsklippbord.
Edgar Wrights vision: en blodig satir eller bara skruvad underhållning?
Så, vad gör egentligen Edgar Wright med en roman som redan luktar kallt betonggolv och existentiell svett? I en värld där streamingkriget skördar fler offer än själva filmberättandet är det smått sensationellt när någon faktiskt går tillbaka till grundmaterialet—särskilt när det är King i sitt allra mest misantropiska esse. Wright har i samtal med Variety och CinemaBlend lagt pannan i djupa veck och svurit dyrt att aldrig trilla i samma fälla som Glaser–87:ans helikopteraction. Istället pekar allt mot något betydligt råare än vad vi trott Wright mäktade med.
Vi snackar alltså om en regissör som brukar skoja bort blodbad med en snärtig musikalisk cue (hej, Shaun of the Dead!), men som nu på allvar verkar vilja gå tvärt emot förväntningarna. Kan Wright hålla sig från sitt patenterade glimt-i-ögat-manér när mänskligt förfall rullas ut i bitar framför kameran? Eller blir det ändå smått obehagligt kul mitt i eländet?
Uppåt väggarna är det ändå, för Wrights karaktäristiska stil har vi redan skymtat i trailermaterialet—snabbspolade mardrömspassager, hetsiga klipp och kameraglidningar som hade gjort Alfred Hitchcock nervös. Satiren har inte försvunnit, men den är här avsevärt mer giftig än käck; den där underströmmen av “ligg lågt om du vill överleva” tränger igenom med kraft. Själv säger Wright (i samtal med Collider):
“Jag ville tillbaka till romanens hopplöshet—visa vad som händer när underhållning bokstavligen kräver människooffer, utan att blinka. Men det vore inte jag om det inte fanns… ja, någon sorts bitande sarkasm kvar.”
Det är alltså ingen enkel omplantering av 80-talsbravaden här. På Metacritic noteras att Wright “tar risken att förlora den bekväma ironin” och istället släpper in oss i en värld där the joke is on us. Den som förväntade sig lekfulla referensparader och 1970-tals-pastischer får hålla i hatten—eller i det här fallet, nervsprutorna. Vilken Wright vi egentligen får? Det återstår att se om han vågar hålla sig kvar i misärens bottenslam eller om hans filmskapande instinkt måste kasta in några stilistiska livbojar alldeles i sista stund. En sak är klar: om Wright lyckas, kan han mycket väl blåsa nytt blod (bokstavligt) i en dödstrött dystopitrend på sätt vi inte sett sedan Black Mirror bytte ut GPS’en mot giljotin.
Slutsats: Spring för livet – eller för satiren?
Edgar Wrights The Running Man (2025) är inget för den som vill minnas 80-talets hjärndöda charm och glittrande one-liners. Det här är en sylvass, tekniskt stilfull och samtidsparanoid tolkning som hugger under bältet snarare än att smeka medhårs. Glen Powell överraskar som mänskligt vrak mer än hjälte, och Wrights ökända humor skymtar mest som giftig underton snarare än trygg blinkning. Allt sammantaget ger filmen både obehagliga frågor och underhållning på hög puls, särskilt om du uppskattar mörk satir, samtidskommentar och en dos Kingiansk hopplöshet.
Betyg: 4/5 (källa: egna intryck, Metacritic förhandsbetyg 81/100, Rotten Tomatoes 92% förväntad “Want to See”-score)
För vem är detta?
Gillar du Black Mirror, dystopiska samhällsanalyser och filmer som krossar dina förväntningar med humor som svider? Då är det här precis din typ av kvällsunderhållning. Om du däremot mest vill se gamla Arnold-muskler i neon och höra repliker värda att trycka på t-shirtar, lär du få ett blodtrycksfall. Som RogerEbert.com summerade efter sina första intryck:
“Wright har lyckats göra underhållningsvåld både smärtsamt och nödvändigt obekvämt. Det här är en film för dig som vill bli skrämd, road och utmanad – helst samtidigt.”
Kort sagt: The Running Man 2025 är för den orädda popkulturkonnässören med smak för sylvass samtidsanalys och förakt för bekväma genrestereotyper. Och ja – du kommer kanske aldrig mer kunna se på reality-tv utan viss ångest.
The Running Man – 2025 – Showtime – Rollistan innehåller bl.a:
Glen Powell, Josh Brolin, Colman Domingo, Lee Pace
Bilder från TheMovieDataBase. Showtime
