Persbrandt talar ut – ett naket porträtt av Sveriges mest älskade rebell

”Så som jag minns det” är lika subtil som en ölhävert och dubbelt så berusande—precis som man kan förvänta sig av Mikael Persbrandt.

Den ocensurerade Persbrandt i all sin kaotiska prakt

Med ”Så som jag minns det”, skriven tillsammans med Carl-Johan Vallgren, ger oss Mikael Persbrandt en ljuvligt cynisk och hänsynslöst ärlig skildring av ett liv som knappast skulle kunna ha varit mer dramatiskt även om Lars Norén själv hade försökt regissera det. Persbrandts memoarer är, för att citera en läsare på Goodreads,

”den råaste och mest ärliga biografin jag har läst. […] efter många år med rus och skandaler, lever han nu ett helt annat liv, fritt från de stora nedgångarna.”

Och det märks tydligt i språket att ”Persan” inte är rädd att klä av sig in på både bara kroppen och själen inför publiken. Intimt? Ja, kanske lite väl intimt ibland. Men vem är jag att klaga när underhållningsvärdet är i klass med Persbrandts bästa filmer?

En klassisk antihjälte utan filter

Bokens största styrka ligger i dess brutala autenticitet; här sparas det inte på krutet, vare sig det gäller uppväxten med en ensamstående mamma, genombrottet på Dramaten eller de många briljanta karaktärer–och en del tveksamma sådana–som han gestaltat på film. Men framför allt är det tiden av missbruk, svek och skandaler som sätter tonen, och Persbrandt är generöst skoningslös mot sig själv. Det får mig nästan att undra—vad försöker karln egentligen göra, bikt eller offentlig självspäkning?

Omslaget lovar ju redan rakt ut vad vi kan vänta oss: en skildring fri från förnuftiga filter och moraliserande pekpinnar. Detta är en memoar som både chockerar och roar, ett slags kittlande påminnelse om varför Persbrandt både fascinerat och provocerat publiken i decennier. Och visst, ibland känns det kanske lite väl detaljerat, en aning för mycket av den goda varan. Som när Morrissey kör sina tiominuters ballader på ramlande vis—ibland kan man faktiskt klippa ned lite för allas bästa, Mikael.

Publikens och kritikernas kärlek till ”bad boy” Persbrandt

Nu har ju inte IMDb eller Metacritic recensionssektioner för böcker, så undertecknad vände sig istället till de trogna profilerna på Goodreads och en samling kritiker i ledande press—och responsen är avgjort positiv. Boken landar på ett stabilt betyg hos läsarna på Goodreads med en genomsnittsrating på 3,86 av 5 stjärnor från närmare 2 000 recensioner. Många läsare uppskattar just ärligheten och att Persbrandt står för sina misstag utan bortförklaringar. Kritikerna är eniga om ett liknande omdöme: detta är en rå, fängslande och klart intressant bok som dock vid några få tillfällen balanserar på kanten till överdriven självfixering. Fast ärligt—hade vi väntat oss något annat av Persbrandt?

Vem kommer då uppskatta denna memoar?

Om du någonsin fastnat i Persbrandts karismatiska, men samtidigt lätt syrliga blick när han bryter fjärde väggen i Beck, eller om du bara är sugen på att ta reda på hur ett liv med middagar, aktrisflirtar och vodka till frukost ser ut—ja, då är detta självklart för dig. För den restriktiva, moraliskt präktiga och lättkränkta publikgruppen är det kanske inte lika rekommenderat, men då sätter ni väl knappast Persbrandt högst på läslistan ändå?

Sammanfattningsvis är ”Så som jag minns det” ett beundransvärt ocensurerat verk med högt underhållningsvärde och svidande självrannsakan—en memoar som känns lika mustig och provocerande som författaren själv. Och det är inget dåligt betyg.

Betyg: 4 av 5 hårdkokta Persbrandt-blängningar.

Ämnen i denna artikel: Bokrecension, Mikael Persbrandt, Mikael Persbrandt

ISBN_10 – 9175038250