Den svenska mannen – en hotad art?

Om du växte upp under 60-, 70- eller 80-talet är chansen stor att du någon gång fått höra att “en riktig karl inte gnäller”, förmodligen samtidigt som du blev tillsagd att sluta lipa och ”bryta ihop och komma igen”. Men vad innebär det egentligen att vara svensk man år 2023? Den välkända schablonen om stenansiktet som möter motgångar med sammanbitna käkar och ett lakoniskt “Det är lugnt, jag klarar mig” känns idag lika omodern som en Volvo Amazon utan säkerhetsbälte. Samtidigt tycks alternativet – att vara en modern, känslosam, jämlik man – inte alltid vara helt okomplicerat. Många svenska män befinner sig istället i ett sårbart gränsland, klämda mellan gamla förväntningar och nya normer.

Den starke och tyste: Ett svenskt arv i förändring

För att bättre förstå de utmaningar vi svenska män står inför idag, kan det vara nyttigt att kasta en blick bakåt. Svenska män har länge präglats av en specifik typ av maskulinitet: en som glorifierar tålighet, självkontroll och ordlös kompetens. Våra far- och morfäder lärde sig att hålla tyst, arbeta hårt och bita ihop oavsett om det gällde skadade kroppsdelar eller tilltrasslade känsloliv. Det må ha funnits en trygghet i att kunna identifiera sig med tydliga ideal à la John Wayne eller Clint Eastwood – de tysta hjältarna som går sin egen väg utan att klaga. Men idealen hade också en frontalkollision med verkligheten, där allt fler män mådde illa i sin tystnad.

Mot slutet av 1900-talet började något hända. Det som tidigare ansågs “mesigt” – män som brydde sig om hur deras barn hade det på dagis eller tog delad föräldraledighet – blev först accepterat och sedan ett eftersträvansvärt ideal. John Wayne fick maka på sig till förmån för lattepappor med barnvagnar längs stadens trottoarer och Sven-Bertil Taubes viskande sångröst byttes ut mot Pluras ärliga och ibland lite spretiga känslomässighet. Men att navigera sig fram mellan de gamla och nya idealen har visat sig svårare för många än vi först kunde ana. Det är trots allt lättare sagt än gjort att helt plötsligt börja öppna sig när du är uppfostrad att tiga dig igenom livets alla utmaningar.

Mellan #metoo och motorsågen – mansrollen i ett modernt korsdrag

När #metoo dundrade in genom Sverige år 2017 blev det smärtsamt uppenbart att svensk manlighet inte längre kunde luta sig tillbaka i soffan och känna sig säker på sin position. På många sätt välkomnades det nödvändiga ifrågasättandet och reformeringen av vad det innebär att vara man. Men samtidigt skapade rörelsen en känsla av vilsenhet hos tusentals svenska män – speciellt dem som vuxit upp i traditionellt maskulina hem, där far kanske visat kärlek genom att hugga ved och laga bilar snarare än med ord och kramar. Plötsligt blev många osäkra på hur de skulle uppträda, agera och uttrycka sig – rädda att göra fel eller fastna i stereotyper som plötsligt blivit totalt oacceptabla.

”Svenska män har aldrig haft fler valmöjligheter – men paradoxalt nog har vi heller aldrig varit mer förvirrade över vad det faktiskt innebär att vara man.”

Samtidigt som jämställdhetsdebatten kräver en förändring av traditionellt manliga normer, ser vi en paradoxal längtan tillbaka mot äldre ideal. Under pandemin ökade intresset dramatiskt för praktiska, traditionella – och ofta stereotypiskt manliga – färdigheter. Jakten, fisket och timmerhuggningen blomstrade på samma gång som svenska män lärde sig baka surdegsbröd och sticka raggsockor. Detta visar det komplexa spektrum som idag definierar svensk manlighet – ett korsdrag av gammalt och nytt där både motorsåg och känslosamt samtal kan samexistera, om än i ett något förvirrat förhållande.

Att vara man efter 45: generationsklyftor och kulturkrockar

För män födda under 60- och 70-talen kan övergången till det nya mansidealet vara särskilt svår. De flesta i den här åldersgruppen växte upp i hem där pappa visserligen kanske började laga mat på söndagar eller följde med på föräldramöten – men där han framförallt fortfarande var hushållets huvudförsörjare och sällan talade om något djupare än fotbollsresultat och väderleksrapporter. Det kändes inte som ett förtryck eller en belastning, utan bara som ett normaltillstånd. Idag ställs dessa män inför helt nya förväntningar: de ska vara öppna, empatiska och aktiva medskapare i både familjelivet och samhället i stort. Det som tidigare ansågs beundransvärt – självklart härdande militärtjänstgöring, ett stabilt arbete och ett hus att vara stolt över – ses plötsligt som en otillräcklig definition av framgång. Många medelålders män står idag kvar med ena foten i dåtidens självklarheter, medan den andra famlar i luften efter fast mark i samtida jämställdhetsideal.

I kulturellt och socialt avseende kan generationsklyftan också ge upphov till känslor av alienation. Medelålders svenska män möter ofta kritik både på hemmets front och på jobbet, där yngre generationer betraktar vissa av deras vanor och värderingar som förlegade eller till och med förkastliga. När de försöker anpassa sig och navigera i ett landskap där känslor premieras framför självbehärskning är det många som upplever en inre konflikt: Gör jag rätt eller fel? “Varför ska jag som alltid jobbat hårt med händerna plötsligt prata om känslor och gruppdynamik?”, undrade nyligen en snickare jag intervjuade. Han är knappast ensam om sin frustration. Många män från den här generationen upplever att deras identitet ifrågasätts och att de måste ”bevisa” att de fortfarande har ett existensberättigande – trots att de själva knappt förstått vad som nu förväntas av dem.

”Svenska män står i ett modernt korsdrag mellan tradition och förändring.”

I dagens Sverige befinner sig många män, särskilt medelålders, i ett identitetskrisens gränsland. Artikelns kärna är att utforska hur dessa män påverkas av de seismiska förändringarna i maskulinitetsnormerna. Förut var den ‘starke och tyste’ mannen normen – en bild av obruten tålighet och ordlös kompetens. Idag är det idealet föråldrat och flera svenska män kämpar med nya förväntningar att vara öppna, empatiska och delaktiga i hem och samhälle. Detta skifte blev ännu mer påtagligt efter #metoo, där traditionella värderingar fick ifrågasättas. Mitt i denna omvälvning växer en paradoxal dragning tillbaka till äldre, påtagliga färdigheter såsom timmerhuggning och jakt, samtidigt som män lär sig baka surdegsbröd – en osammanhängande symfoni av manlighet.

En kulturell och generationsmässig balansgång

Män som växte upp på 60- och 70-talet står inför en särskilt svår övergång till dagens förväntningar. Tidigare enkla tillflyktsorter som stabilt arbete, militärtjänst och ett hemtrevligt hus ses idag som otillräckliga. Genom kritiska ögon från yngre generationer kan dessa män känna både alienation och en press att “bevisa” sitt värde i en värld där gruppdynamik prioriteras framför individuellt hårt arbete.

Artikeln drar på källmaterial från DN och Svenska Dagbladet för att belysa denna dynamik och reflektera över de komplexa korsdrag som präglar svensk manlighet idag.