Solceller på taket – men inga pengar till taket
Det glänser av solpaneler – men ser någon sprickorna i taken?
På håll ser det ut som en skinande framtidsvision. Solcellspaneler täcker taken, lamporna lyser grönt och konsumtionen är för evigt hållbar. Politikens klimatmål hyllas med pompa och ståt, stödpengar pumpas ut för ”gröna projekt” och hemmen rustas med tekniska lösningar för den som är redo att göra klimatomställningen möjlig. Men zoomar vi in och tittar närmare visar sig denna tekniskt eleganta bild snabbt bli grynig. För bakom solkraftens bländande fasad döljer sig slitna takplattor, läckande fönster och murkna bjälkar – problem som nya paneler knappast löser.
I ett grått tegelhus från sextiotalet, beläget i utkanten av ett mindre norrländskt samhälle, bor Bengt och Marianne. Paret är båda pensionärer, och medan deras få sparade slantar räcker till bröd, smör och ved, är renoveringar en ren utopi. Bland faluröda gårdar och nedlagda lanthandlar betyder klimatpolitiken något helt annat än i innerstadens designade vindsvåningar eller nya villaförorter. Här är det inte installationen av solcellerna som är problemet i sig – det är taket som inte håller för dem, isoleringen som saknas och draget från fönsterspringorna som aldrig riktigt går att täta. Husen är gamla, slitna och eftersatta – och utan grundläggande renoveringar blir satsningar på klimatsmart teknik ungefär lika effektiva som att sätta plåster på ett avhugget ben.
”Det pratas så mycket om solcellsstöden, men har man inte råd att laga taket spelar det ju ingen roll om staten betalar för panelerna.”
Bengt suckar när han visar upp luckorna där takpannorna blåst bort vid senaste stormen. Vissa takpannor kom på plats först när hans son kom hem och hjälpte till efter jobbet, andra saknas fortfarande helt eftersom ekonomin och hälsan inte längre räcker för den typen av underhåll. För Marianne och Bengt handlar det inte om bristande vilja att ställa om – tvärtom drömmer de också om att sänka sina höga elräkningar med hjälp av solenergin – men bristande grundförutsättningar gör att satsningen förblir ouppnåelig.
Detta är inte ett isolerat fenomen. Runt om i landsbygdens kommuner sitter många hushåll fast i samma situation – ett dilemma där klimatpolitiken möter den hårda verkligheten med kalla hus och tunna plånböcker. När statens pengar går till energiteknik ignorerar de ofta det avgörande faktum att många bostäder är för slitna för att ens kunna ta emot tekniken. Politiken riskerar därmed, i sin glädje över tekniska framsteg och gröna siffror, att helt glömma bort en avgörande sanning: omställningen är som svårast där behoven är som störst.
Bidragen hjälper de som redan har råd – vem gynnas av solcellsstöden?
Granskar vi den nuvarande politiken närmare blir det uppenbart att solcellsstöden i stor utsträckning favoriserar de redan privilegierade. En färsk rapport från Svenska Dagbladet visar att majoriteten av bidragen går till hushåll i välbeställda stadsområden där inkomsterna redan är höga. Den tekniskt kunnige storstadskommunikatören eller ingenjören som letar efter investeringar till villan eller sommarstugan kan snabbt och effektivt navigera sig genom byråkratins slingriga vägar, medan Marianne och Bengt uppe i Norrbotten sitter kvar i en kall bostad med trasiga takpannor och dragiga fönster.
Det handlar inte enbart om ekonomi utan också om kompetens och tillgång till information. Nyligen rapporterade Pew Research Center att digitala klyftor fortfarande är påtagligt stora mellan urbana och rurala områden, vilket gör att krångliga digitala ansökningsprocesser blir ännu ett hinder för de hushåll som mest behöver hjälpen. Medan småföretagaren från Stockholm skickar in en ansökan under lunchpausen med några enkla knapptryckningar får pensionärsparet i inlandet vända sig till barnbarn eller bekanta för att ens lyckas logga in i ansökningsportalerna – med resultat att många aldrig ens försöker.
”Solcellsstöden betalas i praktiken ut till de hushåll som redan från början hade både råd och kunskap för att genomföra investeringarna. De resurssvaga lämnas på efterkälken.”
När klimatomställningen blir ett klassfrågetecken
Risken med den pågående utvecklingen är tydlig: klimatomställningen hotar att förstärka klassklyftor snarare än att minska dem. I sin ambition att snabbt gå framåt erbjuder politiken ekonomiska morötter riktade mot redan resursstarka grupper, samtidigt som de hushåll som behöver allra mest hjälp lämnas att lösa sina problem själva. Detta skapar en spiral där klimatarbetet, vilket redan omgärdas av misstro och skepsis på många håll, blir ytterligare en kil i ett Sverige där avståndet mellan stad och landsbygd, äldre och yngre, samt rik och fattig fortsätter att öka.
Ett reportage i DN beskrev nyligen hur landsbygdskommuner i norra Sverige känner sig förbisedda i klimatsatsningarnas kapplöpning, något som späds på ytterligare av svag regional politik. Omställningen är idag inte en politisk vision lika mycket som en ekonomisk investering där avkastningen – både miljömässigt och ekonomiskt – gynnas av kapitalstarka områden. Även Statens energimyndighet pekar på problemet med att insatser fokuseras på teknik snarare än människors reella förutsättningar. När stöd firas som segrar för klimatet uteblir ofta analysen om vilka grupper som står kvar vid sidan om.
Resultatet är ett Sverige där omställningen på sikt riskerar att skapa nya sociala skiljelinjer. När tekniska reformer införs på ett sätt som exkluderar stora folklager – utan att adressera kärnan i problemen – kommer skeendet inte bara att försvåra ekonomiskt för hushållen, utan även skapa politisk frustration och splittring. Att klimatanpassa samhället är nödvändigt, men det är en uppgift som aldrig kan lösas genom att kasta pengar på teknisk utrustning åt en del av befolkningen, samtidigt som andra lämnas kvar i hus med hål i taken.
“Vi måste börja fråga oss vem som gynnas av klimatstöden och vem som faktiskt måste betala priset.”
”Det spelar ingen roll att staten betalar för solpanelerna, när man inte ens har råd att laga taket de ska ligga på.”
En klimatomställning i otakt med verkligheten
Solcellstekniken har gjort snabba framsteg och klimatpolitiken satsar stora pengar på att få svenska hem att bli mer hållbara. Men bakom den gröna ambitionen finns en mörkare verklighet: många hushåll, inte minst på landsbygden och i mindre ekonomiskt gynnade områden, halkar efter när fokus hamnar på avancerade tekniska lösningar samtidigt som grundläggande förutsättningar försummas. Utslitna tak, bristfällig isolering och otätade bostäder är problem som det gröna tekniksprånget helt missar.
Bidragssystem med slagsida
Rapporter från Svenska Dagbladet visar att majoriteten av solcellsstöden hamnar hos redan välbeställda hushåll i urbana miljöer där man både har ekonomiska resurser och kunskap att hantera krångliga ansökningsprocesser. Pew Research Center har samtidigt pekat på att digitala klyftor gör ansökningssystemen ännu svårare för personer bosatta i landsbygd och äldre generationer. I praktiken är det således de redan resursstarka som får mest ut av politikens generösa gröna investeringar.
”Solcellsstöden betalas i praktiken ut till de hushåll som redan från början hade både råd och kunskap för att genomföra investeringarna. De resurssvaga lämnas på efterkälken.”
När klimatpolitik skapar nya klyftor
Risken är uppenbar att klimatomställningen i sin nuvarande utformning snarare förstärker än minskar klassklyftorna. Statens stöd riktas främst till dem som redan har investeringsmöjlighet, medan utsatta grupper i äldre, slitna bostäder blir kvar utanför. Detta skapar ökande frustration, misstro och en ny social spricka mellan dem som klarar av tekniksprånget och de som lämnas åt sitt eget öde.
Dagens Nyheter och Statens energimyndighet har i separata analysrapporter varnat för att svaga regionala politiska insatser bidrar till ökade sociala och geografiska klyftor i klimatpolitikens spår. Därmed framstår dagens gröna satsningar ofta som enkla lösningar på komplexa sociala och ekonomiska problem – något som på lång sikt inte bara kan hota omställningen, utan även förstärka Sverige som ett samhälle där vissa är vinnare och många andra blir förlorare.
“Vi måste börja fråga oss vem som gynnas av klimatstöden och vem som faktiskt måste betala priset.”
