Snowden: När whistleblowers blev antihjältar
Viaplay
Oliver Stones ”Snowden” – när paranoia blir dagens nyheter
Oliver Stones ”Snowden” från 2016 är filmen som förvandlar en av vår tids största skandaler till gastkramande spänningsdrama – eller åtminstone försöker det. Med Joseph Gordon-Levitt i titelrollen dyker vi ned i en värld som befinner sig i ständig balansgång mellan nationell säkerhet och personlig integritet. Stone bygger ett filmiskt lapptäcke av verklighetens intriger och digital paranoia, men är filmen lika vass och omvälvande som verklighetens händelser?
”Snowden” är en film som balanserar mellan att vara en kritisk politisk thriller och en mänsklig berättelse om en individ som offrar allt. Oliver Stone lyckas skapa ett drama som diskuterar svåra frågor om privatliv och säkerhet, även om filmen ibland lider av ett alltför återhållsamt huvudrollsporträtt.
Konsten att göra politik av paranoia
Oliver Stone bygger skickligt ”Snowden” kring de verkliga politiska dilemman som präglat världen efter terrorattackerna den 11 september: nationell skräck, kontrollbehov och gränsöverskridande övervakning. Med fokus på hur 9/11-terrorn skapade en perfekt storm för kontroversiella säkerhetsåtgärder målar Stone upp en värld där paranoia knappt längre kan sägas vara oberättigad. I en tid då NSA:s långtgående program som PRISM blivit verkliga, konkretiserar filmen dessa abstrakta debatter om privatliv och säkerhet med nästan brutal tydlighet. Men Stone tycks också medveten om sin publik och undviker smart fällan att skapa en mötesprotokollstorr film. Istället honorerar han thrillergenren och får sin story att pulsera av intensitet, särskilt när Edward Snowden förvandlas från trogen underrättelseanalytiker till visselblåsarvärldens Messi. Dock lyckas Stone inte helt undvika svårigheten att hamna i en moraliserande ton – han tycks emellanåt vackla inför utmaningen att på allvar problematisera balansen mellan övervakningens legitimitet och dess mänskliga kostnader. Det skulle kunna göra honom skyldig till något av en filmisk förenkling: kampen mellan den ”goda”, idealistiske Snowden och den ”onda” federala övervakningsapparaten.
Övervakning som ett symtom på vår tids neuroser
Den freudianska analysen lämnar jag åt mina psykologvänner med tweedkavajer och besserwisseruppsyn, men visst känns det som att vår tids besatthet av övervakning gränsar till kollektiv neuros. Oliver Stone är lyckligtvis inte så fin i kanten att han avstår från att trycka in fingrarna djupt i detta öppna sår. I ”Snowden” målas övervakning upp inte bara som ett statligt tvångsbeteende, utan även som en spegel av vår tids egna osäkerheter och paranoida föreställningar. Stone låter, med närmast kirurgisk precision, filmerna övervakningskamera- och dataintrångsscenerna spegla en verklighet där integriteten offras på rädsla och misstänksamhetens altare.
Ett exempel på detta obehag illustreras bäst i filmens scener kopplade till PRISM-programmet. Genom den kusligt verklighetstrogna iscensättningen framstår massövervakningen inte längre som något främmande dystopiskt scenario utan som en trivial vardag där vår data töms likt ett öppet bankkonto efter löning. När Snowden, spelad med klinisk precision av Joseph Gordon-Levitt, tyst betraktar hur privata ögonblick och intima konversationer reduceras till kalla informationsfragment på datorskärmar, skalar Stone bort dramatiken för att i stället tydliggöra invasivitetens vardaglighet. Effekten är på en gång lågmäld och gastkramande – vi förstår plötsligt att Big Brother inte behöver några spektakulära metoder, endast vår egen naivitet och ovilja att ifrågasätta det bekväma priset för säkerheten.
Men det mest drabbande med Stones skildring ligger i hur denna övervakning inverkar på karaktärernas personliga relationer och psykologiska mående. När Snowdens relation till flickvännen Lindsay Mills (spelad med övertygande värme av Shailene Woodley) gradvis eroderar under tyngden av sekretess och personlig paranoia, förstår vi att massövervakningens verkliga offer inte blott är vår integritet utan våra nära band och förmågan att lita på varandra. Stone lyfter fram denna psykologiska dimension med skärpa – filmen lyckas få tittaren att i ren panik överväga en snabb flytt till en isolerad fjällstuga utan wifi – helst igår.
Joseph Gordon-Levitt gör Snowden lågmält trovärdig – men är lågmält alltid bra?
Joseph Gordon-Levitt är en skådespelare som ständigt tycks balansera mellan att vara imponerande subtil eller irriterande återhållsam, beroende på vem man frågar. I ”Snowden” landar hans gestaltning någonstans mittemellan att vara beundransvärt verklighetsnära och frustratingly kontrollerad. Hans metodiska, lågmälda porträtt uttrycker visselblåsarens kalkylerade intelligens och emotionella behärskning på ett sätt som känns autentiskt men också ibland sövande. Medan scenerna där Snowden observerar övervakningens grymma verklighet upplevs som intensiva och mättade med subtil laddning, önskar man alltmer en tydlig inblick i det psykologiska kaoset bakom den oberörda ytan.
Flera kritiker har uttryckt samma sentiment – hyllat skådespelarens minimala ansatser men också uttryckt frustration över dess begränsning. RogerEbert.com sammanfattar dilemmat väl i sin recension med orden:
”Joseph Gordon-Levitts Snowden är exakt, ekonomisk och detaljorienterad – men ibland önskar man nästan desperat att han skulle våga släppa garden mer och ge oss en glimt av den emotionella råheten under ytan.”
Och visst, Gordon-Levitts försiktiga val hjälper filmen undvika melodramatisk överspelning, men då filmen spelar på så höga insatser kan hans återhållsamhet stundtals snarare dämpa än förstärka den dramatiska effekten. Ibland så behöver en thriller som behandlar hotet mot miljontals människors privatliv faktiskt en antihjälte vars puls rusar över viloläge. Men Gordon-Levitt verkar ha bestämt sig för att behandla högoktanig spänning ungefär lika dramatiskt som en tisdagseftermiddag på försäkringskassan: effektivt, seriöst, men aningen tråkigt.
”Snowden är ett skickligt iscensatt, högaktuellt drama – men även en aning försiktig thriller som ibland behöver en tydligare puls.”
Sammanfattande dom: En säker thriller som saknar lite av den vågade energin
Oliver Stones ”Snowden” lyckas effektivt översätta en av vår tids mest kontroversiella politiska skandaler till en både spännande och intellektuellt stimulerande film. Joseph Gordon-Levitts porträtt av Edward Snowden är försiktigt subtilt – kanske lite för subtilt för vissa – något som flera recensenter, däribland RogerEbert.com, också påpekat. Med en vass men ibland lite förenklad politisk moral och ett skickligt målande av paranoians pris, bidrar filmen ändå till ett viktigt samtal om privatlivets och integritetens roll i en digital tidsålder.
Den största styrkan är filmens brutala realism i skildringen av övervakningens obehagliga vardagsanvändning. Samtidigt önskar man ibland mer djup och nyansering hos de mänskliga karaktärerna, vars personliga konflikter ofta hamnar i baksätet bakom politisk tematik och thrillerplot. Joseph Gordon-Levitts tillbakadragna spelstil är på gott och ont filmens emotionella nav – när den fungerar är det övertygande och trovärdigt, när det haltar saknas dramatik och ordentlig nerv.
Sammanfattningsvis är ”Snowden” en kompetent utförd film med ett angeläget ämne, som trots vissa svagheter ändå skapar tankeväckande underhållning. Det är ett filmval främst för tittare som uppskattar långsamt uppbyggd spänning kombinerat med resonemang kring viktiga samhällsfrågor – snarare än för actionentusiaster som söker snabba adrenalinkickar.
Betyg: 3,5 av 5 – en sevärd och relevant samhällsthriller, särskilt värdefull för dem som föredrar eftertanke framför explosioner på filmfredagen.
Snowden – Rollistan innehåller bl.a:
Joseph Gordon-Levitt, Shailene Woodley, Melissa Leo, Zachary Quinto
Bilder från TheMovieDataBase7.1057.1057.105
