Oppenheimer: Bomben, moralen och män med hatt
Viaplay
Gränssprängande intensitet: Christopher Nolans ”Oppenheimer” är inte din sedvanliga historielektion
Vem anade att atombombens skapelse skulle kunna bli en influensadrypande nagelbitare på vita duken snarare än ett dammigt kapitel ur en gymnasiebok? Christopher Nolans storslagna filmatisering av J. Robert Oppenheimers liv fyller biosalongen med lika mycket spänning som en Hitchcock-thriller, vetenskaplig komplexitet förpackad i mer laddade dialoger än de flesta actionfilmer lyckas åstadkomma. Det må vara historia, men aldrig har historia känts så pulserande levande. Eller som min bänkkamrat i premiärpubliken uttryckte det efter 180 fängslande minuter:
”Det är första gången kvantfysik fått mig att bita på naglarna ända ner till nagelbanden.”
Vetenskap som nervkittlande drama
I Nolans händer blir den komplexa fysiken bakom Manhattan-projektet allt annat än en torr föreläsning i svart tavla-estetik. Istället förvandlar regissören svarta tavlor fyllda med ekvationer, bekymrade forskare med cigaretter i mungipan och utforskandet av atomens splittrande kraft till ren filmisk energi. Med precisa och innovativa visuella grepp – från stiliserade explosioner och drömska visioner till realistiska återskapanden av den historiska miljön – lyckas Nolan gestalta abstrakt vetenskap på ett sätt som oförklarligt griper tag och aldrig släpper taget.
Dialogerna levereras med kirurgisk precision, laddade med så mycket dold dramatik att en enda tystnad bär mer vikt än dussintals ljudliga explosioner i mer traditionella storfilmer. Filmens tempo är skickligt kalibrerat; aldrig forcerat men ständigt fokuserat, alltid balanserande mellan eftertänksamhet och högspänning. Att skapa en nagelbitare kring en historia där utfallet redan är känt sedan 1945 är i sig imponerande – ändå lyckas Nolan och hans team med konststycket att upprätthålla intensiteten rätt igenom. Det är knappast en överdrift att hävda att Nolan här åstadkommit ett av årets största cineastiska mirakel: han gör till och med fysiklektioner fascinerande.
Cillian Murphy – en laddad detonation av talang
Cillian Murphy är knappast den sortens skådespelare som behöver hjälp av explosioner eller CGI för att fånga vår uppmärksamhet. Här, i rollen som J. Robert Oppenheimer, levererar han en prestation lika subtilt explosiv som den fysik professorn själv brottades med. Murphy lyckas förkroppsliga en av historiens mest komplexa vetenskapsmän med en intensitet som får dialogen att pulsera mer än filmens klädsamt sparsamma bombscener. Oppenheimers inre konflikt – kampen mellan vetenskaplig passion och moralisk tyngd – lyser igenom varje blick, varje tyst paus, varje tveksamt drag på cigaretten. Sällan har någon varit så övertygande i rollen av en person medveten om att han potentiellt håller mänsklighetens öde i sina darrande händer.
Många skådespelare hade kanske fallit för lockelsen att spela över i en roll som balanserar på gränsen mellan genialitet och galenskap, men Murphy väljer mästerligt den motsatta vägen, håller tillbaka med en lågmäld och lågintensiv närvaro som istället växer i kraft för varje minut som går. Han låter publiken själva fylla i dramat mellan raderna, vilket gör att när dramatiken väl når sitt klimax, träffar det med full kraft. Att säga att Murphy är filmens nav är en underdrift av episka proportioner; snarare är han filmens levande, andande samvete, en påminnelse om att bakom varje historiskt avgörande ögonblick står en ensam individ, fylld av tvivel och mänsklighetens samlade skuld och förhoppningar.
Äntligen en film för vuxna, på riktigt
Låt mig vara brutalt ärlig här: efter att ha uthärdat tillräckligt många timmar i biomörkret med superhjältar i tajts, fjantiga repliker och specialeffekter som lätt kunnat budgeteras för ett mindre lands BNP, är det en sann lättnad att äntligen stöta på en film som tar sin publik på allvar. ”Oppenheimer” är inte bara ett vuxet drama över tre timmar långt – det är ett utsökt destillat av komplexa och kompromisslösa teman som moral, ansvar och etik, serverat helt utan det sedvanliga Hollywoodsocker som brukar maskera djup och mening.
Här utforskas jobbiga frågor kring ansvar för mänsklighetens framtid, politikens förgiftande inblandning och vetenskapens makt på ett sätt som är lika modigt som det är nödvändigt. Christopher Nolan vågar lita på att publiken består av tänkande, mogna individer och serverar därför en film som varken undervärderar eller överförklarar – med ett slutresultat som känns befriande nyanserat och genuint. Kort sagt, detta är en film gjord för dig som är trött på leksaksfilmer och längtar efter att på allvar utmanas, engageras och – utan att behöva skämmas på vägen hem från biografen – få tillfälle att på riktigt reflektera om livets mer komplexa nyanser. Som min biokompanjon träffsäkert muttrade efter filmens slut:
”Äntligen slipper man känna sig som att man smygläser en tonårstidning över axeln på sina barnbarn.”
”Om bara historielektionerna alltid varit så här medryckande hade jag kanske fått bättre betyg i gymnasiet.”
Christopher Nolans ”Oppenheimer” är en filmupplevelse av sällan skådad kaliber, särskilt för oss som hade hunnit tröttna på Hollywoods ofta infantiliserande melodramer. Med intelligent manus, perfekt avvägt tempo och en tour-de-force av Cillian Murphy, är detta smart underhållning för mogna cinéaster som föredrar tänkvärda och nyanserade berättelser framför CGI-spektakel och billig popcornspänning.
Filmen har fått ett mycket varmt mottagande bland kritiker. På Metacritic seglar ”Oppenheimer” fram med ett imponerande medelbetyg på hela 88/100, och enligt IMDb har hundratusentals tittare belönat filmen med ett snitt på 8,4/10 – imponerande även med Nolanska mått mätt. Hyllade filmsajten RogerEbert.com sätter fingret på vad filmen lyckas bäst med:
”Oppenheimer is a kinetic, character-driven history lesson of the highest order, showcasing Nolan’s unmatched skill at turning cerebral material into heart-racing entertainment.”
Jag kunde inte sagt det bättre själv. För er som uppskattar en film där hjärnan får mer stimulans än ögonen, och där vetenskapligt drama ges samma dynamik och nerv som en fulländad thriller, är ”Oppenheimer” ett måste. Tre timmar flyger fram och lämnar dig andlöst begrundande vetenskapens etiska dilemma och politikens cyniska spel.
Betyg: 5 av 5. Ett mästerverk som återställer tron på intelligent film och påminner oss varför vi inte helt övergett biograferna till tonårspubliken.
Oppenheimer – Rollistan innehåller bl.a:
Cillian Murphy, Emily Blunt, Matt Damon, Robert Downey Jr.
Bilder från TheMovieDataBase8.18.18.1
